Bil
/
Tester
My name is Green, Bobby Green. Nästan så känner jag mig, som Bond alltså, när jag låser upp och stiger in i Aston Martin V8 Vantage. Just Aston Martin förknippar väl de flesta med filmkaraktären som drar sjyssta one-liners och eskorterar fagra damer i sina vrålåk på samma sätt som Robin Hood hjälper kyska jungrfrur över bäckar och åar. Brittisk ingenjörskonst blandat med elegant design och charm. En bil som drar blickar till sig, väcker känslor, uppståndelse och som får folk att komma fram och ställa frågor. Och det är med ett leende man åker vidare, då folk verkar uppskatta en bil som man inte ser varje dag.
youtube.com +
Läs mer...
Folks glada miner kring bilen blir nog inte mindre när man väl bjuder på ett avgasljud som inte är av denna värld. Vid runt 4500 varv stämplar orkestern in och drar igång blåsinstrumenten för fulla muggar. Turbo- och kompressorljud i all ära, men vrålet från en sugis-V8:a som får sjunga fritt sätter sig i ryggmärgen och skapar ett löjligt behov av att, så fort det går om och om igen, leka dirigent och ständigt varva bilen till höjder där den mår som allra bäst.
V8 Vantage känns levande. Här finns inte överdrivet många moderniteter som kör bilen åt dig och tar bort all känsla. Dubbelkopplingslåda saknas vilket gör att varje växling nästan känns manuell. Bilen jag körde var utrustad med automatlådan Sportshift. Med lådan i D-läget tar det ett tag för nästa växel att gå i, vilket till en början kändes lite ålderdomligt och slött. Efter att man vant sig blev det dock charmigt och var en utav detaljerna som gjorde bilen så omtyckt. Bekvämast var faktiskt att hela tiden köra med paddlarna bakom ratten. Dessa var tillverkade i snygg aluminium vilket gjorde att man mer än gärna vilade sina labbar där. Nu hade man istället full kontroll på skeppet och när paddlarna används aktiveras även sportläget vilket gör att lådan blir rappare och drar lite längre på växlarna. Jag har i tidigare bilar helt och hållet skippat paddlarna för att det har känts meningslöst då dubbelkopplingslådor oftast växlar så overkligt snabbt. Här var det paddlar för hela slanten men jag misströstade ej, det gav mer känsla som sagt. Även på denna bil gick det att få utlopp för mitt ständiga behov att tillfredsställa medtrafikanter med avgasljud. Ett drag på varje paddel samtidigt frikopplar växellådan och låter dig trampa till lite på gaspedalen utan att bilen skuttar fram som en känguru.
Styrningen är lite tung och bilens relativt små mått bidrar till en härlig go-cartkänsla. Man sitter lågt, bilen är strikt tvåsitsig och det finns inte svängrum för att snabbt svida om till en smoking om man skulle ha bråttom till pokerbordet eller liknande. Hela kupén känns tajt och jag stortrivs. Man sitter grymt bra i stolarna om man som jag är ungefär 183 cm, Gustav är några äpplen högre och hade lite mer problem att få till en bra sittställning. Den ljusa inredningen bryter bra mot den annars ganska intetsägande gråa lacken. Instrumentpanelen med hastighetsmätare och varvräknare är sjukt sexig och i mörker lyser tavlorna upp på ett mycket snyggt sätt. Varvräknaren går åt fel håll, alltså motsatt håll mot hastighetsmätaren. Nyckeln är som en kassett kan man säga, som pluggas in i ett hål i mitten på instrumentpanelen märkt med "Enginge Start". Denna kassett, som för övrigt är riktigt billig och ful, trycker man in och håller nere tills motorn hoppar igång. När tändningen slås på kommer tre ord upp, först Power, sen Beauty och sist Soul. Och själ har sannerligen den här bilen. Sådana här smådetaljer gör att helhetsbetyget går upp avsevärt, och att det kryllar av Volvo-prylar i bilen spelar faktiskt ingen roll. Jag brukar generellt sätt avsky när det handlar om uppenbara saker som till exempel klimatanläggningen som har exakt samma typsnitt på siffror och bokstäver, men i den här bilen är alla grejer i alla fall snyggt implementerade i panelen. Navskärmen kan man som tur är strunta i att fälla upp, för den är allt annat än vacker.
Ljudet den här varelsen ger ifrån sig är svårt att beskriva i ord, det är helt enkelt något som måste upplevas i verkligheten. Jag har gjort mitt bästa för att bjuda Stockholms invånare på lite skönsång men tyvärr kan man inte vara överallt, även om jag mer än gärna åkt på en långtur med denna bil. På tomgång bubblar det lite grann och när man cruisar mellan husväggarna låter V8:an mysigt. Det är först när nålen börjar klättra över 4000 varv som jag första gången nästan hoppade till. Vad är det som låter? Är det den här bilen som ger ifrån sig det där underbara ljudet? Det är precis som att man slår på en av/på-knapp för ljudet kommer verkligen direkt och utan förvarning. Ett vårdslöst bräkande vrålar igång och fick mig flera gånger att brista ut i gapskratt, hur kan den låta så fantastiskt härligt? Mullret blir rivigare ju mer man varvar men har man väl klättrat över 4500 varv så behöver man inte gasa så mycket mer för att vara nöjd. V8:an är på 4,7 liter och ger 420 hästar, vilket räcker för att klara av 0-100 km/h på 4,7 sekunder. Motorn känns ganska sansad och det här är ingen bil man tar till strippen för att gå därifrån som segrare, men kraft finns det så det räcker.
Grundpriset för en V8 Vantage Coupe börjar på motsvarande 1 272 000 kronor. För det får man en helkul bil som verkligen lämnar avtryck, man känner att man har varit ute och kört något som har ett eget liv. Efter ett tag lär man känna bilen och blir kompis med den. I det verkliga livet finns allt som oftast ens bästa vänner kvar hela livet, tyvärr är inte så fallet med V8 Vantage för min del. Tills det är dags att köra Rapide kommer jag att sakna min nyfunna vän.
