Hur tjurig är tjuren egentligen?

Jag har stångats lite med Lamborghini Aventador

Foto: Bobby Green / Feber

Bil / Tester
Jag kommer så väl ihåg när en gammal kompis tyckte att det verkade jätteläskigt att köra andra bilar än sin egen. Sin egen var man ju van vid och bara tanken att behöva "lära" sig att koppla och växla i en annan bil var skrämmande. Jag har alltid tyckt att det varit kul att köra olika bilar, både mina egna och kompisars. Nu har jag genom jobbet fått möjlighet att testa en hel del vilket självklart alltid är roligt. Men det finns vissa bilar som jag hyser sjukt stor respekt för, och som jag nästan har varit lite rädd för att köra. Lamborghini Aventador är en utav dem. Jag får tankar i huvudet från förr i tiden då dessa extrema supersportbilar enbart kunde köras av vissa människor och inte var för alla. Tack vare Audis köp av Lamborghini är det inte så längre. Väldigt få har fortfarande möjligheten att kunna köpa just en Aventador, men vem som helst kan köra den. Även jag visade det sig, även om jag tills jag hoppade in i cockpiten var skitnervös.

Läs mer...

Jag har tidigare bara suttit i en Aventador lite snabbt på en mässa men nu var det alltså dags att själv få trycka på den rätt roliga start-knappen och sedan få ratta maskinen. För det här är verkligen en maskin. Ett bevis på vad folket i Lamborghinis fabrik i Sant'Agata Bolognese verkligen kan och något av det absolut värsta man kan köpa för pengar. En bil som i det närmaste ser ut som något militären spottat ur sig med alla sina vinklar kors och tvärs. Som ett stealth-flygplan fast med fyra hjul och mugghållare.

Bara att stå och titta på den ur olika perspektiv skulle jag kunna ägna flera timmar åt. Den läckra lacken, Arancio Atlas, skiftar i het orange och ur vissa vinklar även lite guldgulaktigt. Men som vanligt är tiden knapp när det kommer till såna här tillfällen så man får agera kvickt och försöka att inte bara stå och saliva sönder lacken. Men den är ju så brutal, det går ju inte att inte stå och glo på den. Den låga takhöjden tillsammans med den feta bredden, 2.2 meter med backspeglarna, gör att den ser ut som en riktigt bitter giftpadda som man inte ens vill peta på med en pinne med risk för att reta upp den. De enorma bakdäcken som man kan beskåda hela bredden på, (335/30 ZR20), om man lägger sig platt på backen samt de fyra rektangulära avgaspiporna som knör med varandra i det enorma gapet till utblås där bak. Man ser att hela bilen är genomtänkt och jag stod där framför den och föreställde mig hur vinden smekte den medhårs. Precis som Lamborghinis övriga modeller som erbjuds nu är den rätt avhuggen och tvärt framtill med en ganska stor vindruta. Det gjorde i alla fall i mina ögon att både Gallardon och Murcièlagon såg ut att släpa runt på en ryggsäck där bak, och att det på de modellerna ser ut som att själva cockpiten är för långt fram. Samma känsla fick jag inte med Aventador, utan här kändes det som att allt smälte samman väl. Där framme i nosen finns som väntat ett litet förvaringsutrymme där man kan trycka ned en väska och kanske något mer.

Aventador har som sig bör Lambo-dörrar, eller saxdörrar som vissa säger, som går snett rakt upp och lite ut från bilen. Dörren var lite i vägen när man skulle i och ur men vad gör man inte för estetiken? Med dörrarna uppfällda ser bilen ännu mer vansinnig ut vilket givetvis bara är bra om man vill skrämmas på parkeringen. För att ta sig in bör man inte ha en höft i metall och det enklaste sättet är att sätta sig på stolens sida och sen vrida in benen som då måste vara lite ihopfällda. När benen väl är utfällda är det som att man har tagit på sig en spandex-dräkt ungefär. Man blir ett med bilen och kolfiber-monocoquen man stigit in i känns sjukt tajt. För att öppna dörren utifrån sticker man bara in handen i en skåra som sitter under ett veck på dörren och trycker på en avlång knapp. Till vänster på tröskeln sitter en regel som man drar i för att låsa upp dörren som man sedan öppnar genom att knuffa till den med axeln/armbågen. Väl på plats kramas man av stolar som till min förvåning inte var helt överdrivna och obekväma. Bilens yttre skvallrar ju om att det här är en bil som skulle kunna flyga om den hade vingar, då hade jag också nästan väntat mig att få gränsla en kvistig pallbock och bara få leva med det. Men här var det precis lagom med sidostöd, lagom med stoppning, lagom med sittdyna och faktiskt ett bekvämt säte jag parkerade ändan i, lite oväntat som sagt.

Nu var det så dags att dra igång den här historian. Snabb överblick över alla knappar och vred, den som kört Audi på senare år känner igen sig lätt då vissa grejer är hämtade direkt från dem, som MMI-systemet till exempel. Lamborghinis egna knappar ser ut som flygplansreglage och passar in i helheten tycker jag. Den snyggaste knappen på den feta och höga mittkonsolen är enligt mig start-knappen som göms under ett rött litet plastlock. Återigen, cockpit-känsla. Ovanför denna finns knapparna som bestämmer humöret och ställer in motorn, växellådan, diffen, styrningen och antispinnen på olika vis. "Strada" är vanligt cruisingläge, "Sport" ger tjuren ett par getingstick och till sist "Corsa" som bränner in ordet "Lambo" med cirka 1 000 stycken glödheta märkjärn på tjurens bak, samtidigt. "Proceed with caution" var de enda orden som kom upp i mitt huvud och jag lät bilen stå i "Strada" till en början. Ner med dörren, på med bältet, rätta till backspeglarna, tummen upp från co-drivern, foten på bromsen och ett ganska långt tryck på start-knappen. Ljudet från startmotorn låter ungefär som när bogpropellern på en Stena-färja byter håll och det nästan grinar bakom mig innan den helt nyutvecklade (sedan Countach) V12:an på 6.5 liter gallskriker till mig att den är igång. Det finns ingen vanlig spak för att hänga i växlarna utan här är det helt och hållet paddlarna bakom ratten som sköter jobbet. Du kickar i den första växeln, sen växlar den automatiskt, i alla fall i "Strada"-läget. Backen finns på en knapp längst ned på instrumentpanelen. Vilken växel som är i ser man givetvis bland mätarna framför sig och eftersom hela huset består av en skärm där allt visas digitalt har Lamborghini även valt att slänga in lite animationer bland all information. Vald växel visas i gult, när det är dags att växla blir samma siffra röd och så fortsätter det. Ser nästan ut som ett TV-spel och är faktiskt inte störande. Varvräknaren är det som syns mest och hastigheten visas i siffror inuti mätaren. Till en början innan jag sett allt det här live kändes det lite plottrigt men det gjorde det inte under körning.

Dags att greppa höger paddel, i med ettan och sakta men säkert rulla iväg. Direkt känner jag att bilen är stor och att den tar en herrans massa plats på vägen. Sikten är faktiskt inte helt värdelös även om döda-vinkeln verkligen är helt död. Sen är det ju alltid lite extra trevligt att se två stycken enorma luftintag i sidospeglarna när man är ute och kör, och en vinge på bakluckan som reser sig lite beroende på hur hårt man gasar. I lägre hastigheter, som är rekommenderat att man börjar med när man för första gången kör en Aventador, är bilen aningen ryckig och vill verkligen att jag ska lufta den. Jag får jobba ganska febrilt med att manuellt växla upp till tvåan då bilen i automatläget envisas med att ligga kvar på ettan. När det öppnar upp sig och allt eftersom hastigheten ökar hoppar den dock snällt upp till sjunde växeln så småningom. Redan här känner man en nigning vid varje växling och redan nu anar jag att "Corsa"-läget kommer ge mig alldeles för tidig sjukskrivning på grund av nackproblem.

I bilen sitter det en helt ny växellåda kallad "Lamborghini ISR (Independent Shifting Rod)". Den är alltså sjustegad men har inte dubbelkoppling som så många andra nya sportbilar har. Lådan ska kombinera snabba automatiska växlingar med manuella, och visst gör den det på ett alldeles ypperligt sätt, 50 millisekunder är nämligen ungefär lika snabbt som för bilarna i Formel 1. Lamborghini har alltså lyckats få en singelkopplingslåda att växla snabbare än en dubbelkopplingslåda, samtidigt som den väger betydligt mindre med sin totalvikt på 79 kilo (motorn väger 235 kilo). Genom lådan skickas sedan kraften till alla fyra hjulen via fyrhjulsdrift från Haldex, och att bilen krafsar på alla fyra känns vill jag lova när motorn nu kommit upp sig lite i temperatur och det är dags att känna lite på vad Aventadoren har att erbjuda. "Strada" känns passé och det är dags att testa "Sport". Direkt hoppar lådan ner från sjuans till fyrans växel utan att jag har rört gaspedalen och det är bara att hänga med. Ett stadigt tag om ratten och lite mera mos i högerfoten. Huvudet trycks bakåt och jag fipplar för att putta i nästa växel, och jag får ett ryck till svar men bara mera kraft som stadigt kastar bilen framåt. Kommer på mig själv flera gånger med att upprepa att det känns som att bilen går på räls och att den känns sjukt stabil. Garvet hinner bara lägga sig några millisekunder innan nästa växel är i och vrålet några centimeter bakom huvudet gör min dag ännu bättre än vad den redan är. Några kurvor senare är det bara att konstatera att den går minst lika bra rakt fram som när det börjar svänga, och att de där stolarna som nästan såg lite för tama ut innan verkligen gör sitt jobb och håller sidfläsket på plats. Men bilen och alla dess datorer gör det enkelt för mig. Det finns nämligen ett rattsystem som räknar ut vägen genom en kurva beroende på hur jag har gått in i den, och sedan hjälper mig att köra så bra som möjligt. Bilen har gått från att vara ett monster jag knappt vågat gå nära till att göra att jag som förare kände mig trygg och att det faktiskt kändes som om det var jag som bestämde över den, och inte tvärtom. En oväntad känsla som höll sig kvar hela tiden.

Ett kort stopp vid en busshållsplats får de enorma kylfläktarna att dra igång och jag tittade för en sekund upp mot himlen för att försöka lokalisera helikoptern som jag trodde hovrade ovanför. Nu är bilen varm på riktigt och eftersom att det här är ett rymdskepp med massa roliga knappar finns det ju fler saker vi inte har hunnit leka med än. Ni gissade rätt, "Corsa"-läget. Den mörka sidan man bara närmar sig när ens myggbett i pannan vuxit ut till horn och när man tröttnat på att vara en Svensson. Men det tog inte lång tid innan rädslan för just den här bilen kom tillbaka, för i det här läget gjorde bilen mig faktiskt rädd. Den brutala växlingsfasen har jag aldrig varit med om tidigare och även om jag var förberedd på det värsta så kom det ändå oväntat och som en chock. Jag trodde vid det första tillfället att något gått snett och att hjulet exploderat eller något liknande, för kastet mitt huvud gjorde var värre än det som ett hängivet "Bullet for my valentine"-fan gör när bandet ropats in en tredje gång på en utsåld konsert och musiken drar igång igen. Jag blev helt ställd och var tvungen att dra av lite på gasen för att samla mig för att sedan brista ut i gapskratt. Helt makalöst! "Corsa" passar sådär halvbra in på svenska vägar så efter den här upplevelsen valde jag att lugna mig lite och flippa över till "Sport" igen och sedan faktiskt tillbaks till "Strada" igen. Och det är verkligen här man märker hur många olika karaktärer den här bilen har, och att det verkligen är en ulv i fårakläder. I "Strada"-läget och med lätt gasfot i vanlig landsvägsfart är det här en oerhört snäll och lättkörd bil som känns som vilken annan personbil som helst. Och ja det går att köra den i stan även om det kanske kan vara lite jobbigt ibland, sen är det bara att flippa till knappen som höjer nosen med 40 millimeter och ha rätt hastighet så fungerar den även på grusvägar, jag vet för jag har testat.

Jag älskar som ni säkert redan vet motorljud och därför vill jag ju självklart, om jag kan, även bjuda andra på det. Jag är med andra ord en ganska generös person. Båda paddlarna mot ratten frikopplar växellådan och man kan bjuda förbipasserande på ett bestämt och direkt skall från kärnkraftverket. Något som jag gjorde ett flertal gånger och jag tror, och hoppas, att det uppskattades lika mycket varje gång. Den här bilen är ju inte direkt vad man kan kalla för diskret så självklart drog den blickar till sig var man än svängde omkring, barn pekade, vuxna stirrade och ungdomar hoppade. Då är det ju inte mer än rätt att bjuda till lite på vad man kan känner jag. Dock blev jag aningens besviken på just motorljudet under färd. På högsta växeln i vanlig hastighet låter det nästan ingenting, vilket givetvis gör färden behagligare och att lyssna på motorljud om man brummar flera hundra mil kan även jag förstå att det kan bli enerverande. Men det var när jag under den här lugna färden tryckte på lite extra som jag saknade det där avgrundsvrålet som bara en V12:a kan bjuda på. Det var först när man började komma upp i varv, och då inte helt oundvikligt, alldeles för höga hastigheter, som motorn började vråla på. Vid lägre hastigheter med lite gas lät insugsljudet med nedvevat fönster nästan som en turbomotor, något jag inte skulle vilja säga till motorbyggarna hos Lamborghini. I efterhand har jag läst mig till att ägare till Aventador faktiskt har anmärkt på just det här, och fixat så att avgasventilerna alltid står i öppet läge, alternativt monterat ett annat avgassystem. Man vill ju att en sån här motor ska kunna låta mycket, om man ber den att göra det. Kupén verkar vara rätt så välisolerad för när jag efter provturen stod bakom bilen när den startades lät det hästlängder mer än när jag själv satt inuti den.

Lyfter man på bakluckan som består av en ram smyckad med massa glasrutor får man sig en närmare titt på motorn. Ett konstverk i sig med ett enormt krysstag tvärs över som stadgar upp. Företagsnamnet är skrivet snyggt på motorkåporna och allt är prydligt och knappast gjort i en handvändning. Förutom Lamborghini skymtar man även ett annat bekant företagsnamn, nämligen Öhlins. Att de fått till att deras logotyper syns såpass tydligt i vad som nog räknas som ett av världens heligaste motorrum är inget annat än imponerande. Fjädringssystemet är helt nytt och något som man hämtat från Formel 1-världen. Det är framtaget för att bilen ska bete sig så bra som möjligt och för att svara så snabbt som det bara går på sin förares önskningar. Vackert utfört och på tok för avancerat för att jag ska första mer än bara de grundläggande principerna. Och som testförare på dåliga svenska vägar kan jag inte mer än att säga att de gjorde sitt jobb.

Ett par hektiska timmar fick jag med tjuren. En best som jag aldrig kunnat drömma om att jag skulle möta, eller för den delen faktiskt komma rätt så bra överens med. Jag fiskörde dock enbart mot vad bilen kan prestera så därför blir det svårt att avgöra om vi fortfarande varit vänner efter några vändor i "Corsa"-läget. Men jag vet i alla fall att det jag fick av bilen under vårt korta möte kommer jag bära med mig hela livet, och det var en upplevelse där till och med jag som förare chockades av vad som hände trots att det var jag som tryckte på gaspedalen. Att jag hade kontroll fast ändå inte kan man säga. En positiv överraskning som gav mig det där härliga pirret i kroppen när adrenalinet började rusa och som återigen fick mig att inse att såna här monster hör hemma på banor och flygfält där de får löpa fritt. Eller? För jag tänkte på det senare på kvällen när upplevelsen hade lagt sig lite, vad har man en sån här bil till egentligen? Det är inte för att enbart åka och köpa glass med, det är den nästan för "jobbig" för. Det är inte en bil man åker på långresa med, för det går knappt att få med sig någon packning. Det är heller inte bilen man pendlar till jobbet med, för man skulle aldrig orka sitta i en längre bilkö med den överpigga växellådan. Sen funderade jag en stund till och då slog det mig, det är ju en bil man köper för att man kan och för att man vill. Då spelar allt det där andra ingen roll. Jag fick några timmar med den här och jag blev som ett barn på nytt, helt uppstudsad och rosenröd om kinderna. Och det är ju det som betyder något, känslan i kroppen. Och det är den jag kommer att plocka fram när jag vill tänka tillbaks på roliga stunder i mitt liv, och i mitt fall råkar det handla om när jag fick tillfälle att provköra lite olika roliga bilar. Kanske låter knasigt för vissa men i slutändan handlar det ju bara om vad man själv tycker och värdesätter. Så tack Aventador för att du gjorde ett såpass stort intryck på mig på såpass kort tid, du klår alla människor jag hittills har träffat på den fronten och du är en maskin. En helt vansinnig maskin.

Fakta Lamborghini Aventador:

Motor: V12, 6.5 liter, 700 hästkrafter, 690 Newtonmeter.
Växellåda: ISR - sjustegad med singelkoppling.
Drivlina: Fyrhjulsdrift från svenska Haldex.
Prestanda: 0-100 km/h på 2.9 sekunder, toppfart 350 km/h.
Bromsar: Kolfiberkeramiska i dimensionerna 400 x 38 millimeter fram med sexkolvsok - 380 x 38 millimeter med fyrkolvsok bak.
Däck: Pirelli P Zero 335/30 ZR 20 bak- 255/35 ZR19 fram.
Mått: Hjulbas 2.7 meter, längd 4.78 meter, bredd 2.03 meter (2.26 med speglar), höjd 1.13 meter, vikt 1 575 kilo, 2.25 kilo per hästkraft, viktfördelning 43 % fram - 57 % bak, bensintank 90 liter, förbrukning 1.72 liter per mil blandad körning, CO2-utsläpp 396 gram per kilometer.
Kolfiber-monocoque med fram- och bakram i aluminium.
Motorhuv, vinge och sidoluftintag i kolfiber.
Bagagerumshuv, framskärmar och dörrar i aluminium.
Bakre kofångare och sidokjolar i kompositmaterial.
Pris: 3.3 miljoner kronor.