Film
/
Recension
Andrew Dominik, som gav oss hyllade westerndramat "Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford", hoppar till modern tid och en värld av småkriminella busar. Med sig har han Brad Pitt och James Gandolfini i rollprestationer som det slår gnistor om. Något annat positivt har jag svårt att hitta i den überlångsamma "Killing Them Softly".
via
MovieZine.se
www.moviezine.se +
Läs mer...
Det andas Tarantino, eller Elmore Leonard. En thrillerkomedi som tar plats mitt i några misslyckade gangsters vardag. Två busar, huvudpersoner i åtminstone den första akten (spelade av hyfsat okända Ben Mendelsohn och Scoot McNairy), anlitas för ett gästspel på maffians underground-kasino, för att stjäla två väskor med pengar. De sällsynta scener som bidrar till att föra handlingen vidare lär man sig snart att uppskatta. Annars hänger de mest, röker på, och snackar väldigt mycket. Om sex och brudar och finanskrisen och andra gangsters. Ibland glimtar det till med något vasst i dialogen, men bara ibland. Någon ny "Reservoir Dogs" är det dessvärre inte tal om, och intresset är sällan på topp.
Tills torpeden Jackie Cogan gör entré, en iskall typ med rykte om sig att kunna hantera situationer som dessa. Att stjäla maffians pengar gör man ju inte ostraffat. Brad Pitt gör som väntat en elektrisk prestation, han är ett nöje att se - och till och med höra på. (Som sagt, det är en rätt pratig rulle.) Pitt visar än en gång att han är en självklar stjärna, han kan släppa en fis och bli Oscarsnominerad för den. Hans karaktär Cogan kliver in först någon halvtimme in i filmen, men han tar över den direkt, med en sällsynt skådad pondus på bioduken och till skönast soundtrack.
Bäst är två-tre scener mellan Cogan och den gamle kumpanen, spelad av Gandolfini, som stjäl hela showen. Han är en högst odräglig, kedjesvärande och försupen gangster som känns närmare Peter Griffin än Tony Soprano. Hade filmen handlat mer om de två, hade jag kunnat förlåta den totala brist på handling. Men räkna bort de omtalade affischnamnen, och "Killing Them Softly" är inget mindre än en blek, seg och stundtals våldsfrossande Guy Ritchie-kopia, såna kom i överflöd vid millennieskiftet och gick för det mesta raka vägen till videohyllorna.
Bokförlagan "Cogan's Trade" är skriven redan 1974 men i Dominiks manus har handlingen förflyttats till lågkonjunkturens 2008. Senator Obamas tal om USA:s ekonomiska läge ekar ur radion vid många tillfällen. Jag får känslan av att regissören/manusförfattaren vill säga något med det hela, någon form av samhällskritik eller uttänkt metafor. Vad det än är, går det mig över huvudet. Kanske missar jag något väsentligt, som andra kan snappa upp och därigenom uppskatta filmen mer? Vem vet. De blandade recensionerna efter premiären i Cannes visar att "Killing Them Softly" är en film som man antingen älskar eller hatar. Jag var iallafall inte med och applåderade.
