Film
/
Recension
"Snabba Cash II" drar ner den kriminella trion längre ner i skiten än någonsin förr. Som publik är det bara att tacka och ta emot. Nye regissören slätar över föregångarens eventuella misstag, höjer nivån på det som redan var bra, och ger Stockholm Noir-trilogin en sylvass och närapå perfekt mittenakt.
Läs mer om "Snabba Cash II" på MovieZine. Hela recensionen efter hoppet!
www.moviezine.se +
Läs mer...
Originaltrojkan är tillbaka. Håll inte tummarna om du hoppats få se nya karaktärer från Jens Lapidus "Snabba Cash"-uppföljare "Aldrig fucka upp". Böckerna står mest som lös inspiration när filmserien nu får ett eget liv, där vi hänger kvar hos wannabe-braten JW, knarksmugglaren Jorge och den serbiske torpeden Mrado.
Några vårar har passerat sedan sist. JW har ett affärsförslag som ska göra honom rik, Jorge har smugglat in vitt pulver som ska göra honom ännu rikare. Mrado fördriver snällt fängelsetiden med schackspel i väntan på att återse sin dotter. De har mognat, växt in i rollerna, tryckt undan mycket av sina sympatiska sidor men även de lyser igenom i några starka scener. De har färgats av sin omvärld och tidigare erfarenheter. Tuffat till sig.
Det ljusnar i horisonten, men i den här världen finns inga lyckliga slut. Snart är de alla indragna i otrevliga affärer som än en gång tvingar dem att smutsa ner skjortan.
Stämningen förblir mörk, dyster och hopplös till sista bildrutan. "Snabba Cash II" är ingen upplyftande film, den dras oss ännu längre ner i avgrunden tillsammans med de här karaktärerna, där vi på nära håll får uppleva våldet och desperationen. Där knark och vapen är vardagsmat, cash är king och alla kan köpas eller skjutas i stort sett utan förvarning. Där relationer, vänskap och lojalitet alltför enkelt offras för några lättförtjänade kronor. Där en lyckad affär kan uppfylla drömmen om ett nytt liv, medan vägen dit förvandlar annars hyfsat hyggliga gangsters till monster.
Oväntat gripande blir det också. Gangsters har känslor de med, och den som inte bara väntar sig pangpang nonstop har en stark emotionell upplevelse att se fram emot. Här gör skådespelarna, framför allt Joel Kinnaman, Matias Varela och Madeleine Martin, ett suveränt jobb med att få oss att känna för dem och med dem. Karaktärerna lyser starkare och Babak Najafis personregi får fram sylvassa rolltolkningar hos de allra flesta.
Det här är en miljö som kändes lite svåraccepterad förra gången, till och med klyschig för en oinsatt, och även den här gången hör jag orden "Jag ska knulla din morsas grannes get" någon gång för mycket. Pratar folk så? Förutom kidsen på tunnelbanan en sen lördagskväll, menar jag? Jag kunde också klarat mig utan Fares Fares story. Han har avancerat från en biroll till att bli den fjärde huvudrollen, men också fått en historia som sällan engagerar - och så är Mahmoud ingen vidare trevlig snubbe heller. JW och Jorge har åtminstone sina motiv, om man har sett "Snabba Cash" (och det bör man ha gjort inför den här).
Bara en parentes i sammanhanget.
I det stora hela är denna skildring av Stockholms baksidor närapå perfektion. Man har lärt av sina misstag i "Snabba Cash", höjt intensiteten och vridit upp det som redan var bra, och skapat en uppföljare som är något så sällsynt som bättre än ettan. Vänta bara tills Martin Scorsese får se det här.
Jens Jonsson tar sig an den tredje och sista filmen, som ger en nedbantad rollista en sista chans till revansch i samhället. Han har stora skor att fylla. Men också alla förutsättningar till att knyta ihop den här brutala säcken med en badass-final i världsklass. Känn ingen press...
