Veckans filmtips: Livstid

Film / Recension
Att slå på "Livstid" är som att komma in på McDonalds och bli serverad en lyxig trerätters. Man tror att man vet vad som skall komma av en svensk tv-deckare, och de flesta vet bättre än att ha höga förväntningar. Och så kommer det en snubbe som Ulf Kvensler, "Solsidan"-regissören med sin långfilmsdebut, och höjer nivån till något vi tidigare inte sett.

Tappa inte hoppet om tidigare filmer i serien gjorde dig trött på livet. Liza Marklund-serien har sparat det bästa till näst sist. "Livstid" finns fr.o.m. imorgon på Blu-ray, DVD och VOD. Hela recensionen efter hoppet!
www.moviezine.se +

Läs mer...

Jag kan inte greppa hur två filmer som "Den röda vargen" och "Livstid" kan ingå i samma filmserie. De är som natt och dag, om man med natt menar "ser ut att vara gjord för Öppna kanalen 1990" och dag är "kunde platsa på bio när som helst". Med andra ord, tappa inte hoppet. För Liza Marklund-serien har sparat det bästa till näst sist.

Han har ett spännande bildspråk. Klippningen är rapp, vinklarna oväntade. För första gången verkar en ljussättare ha anlitats till den här serien. Jag får känslan av att Kvensler skulle kunnat filma ett kafferep hos Föräkringskassan i Eslöv, och få det att se ut som en rafflande Hollywood-thriller. Storyn kommer i andra hand, men bilderna fångar mig och håller mig fastklistrad i nittio minuter.

Han är en skicklig regissör som jag gärna ser mer av. Det känns modernt och fräscht. Den här härliga energin har smittat av sig inte minst på skådespelarna, för första gången uppfattas till exempel Kvällspressens redaktion som en hjärtlig gemenskap, och inte något vuxendagis. Leif Andrées nyhetschef är briljant på att lätta upp stämningen i denna annars tunga story.

En folkkär polis skjuts till döds i sömnen. Makan står åtalad, och fyraårige sonen är försvunnen. När de första chocklöpsedlarna är uppe, börjar kriminalreporter Annika Bengtzon skrapa på ytan och upptäcker att helyllesnuten inte alltid haft rent mjöl i påsen. Hon och redaktionen inleder ett eget detektivarbete.

Anteckningsblocken får jobba flitigt. Det jag alltid gillat med Liza Marklunds böcker kommer fram tydligt här, journalistyrket känns lockande och spännande. Mitt i jakten på en saftig löpsedel finns en vilja och en möjlighet att förändra, att hindra att fel person sätts dit eller göra världen till en lite bättre plats. För första gången följer jag Bengtzons arbete med stort intresse, fångar upp detaljer och fascineras av hennes arbetssätt... Det känns sexigt och spännande att vara reporter. Även om man kanske helst skulle slippa dödshoten som verkar komma på köpet med Bengtzons jobb...

Annars finns heller inget att anmärka på hos gäststjärnorna, den här gången ser vi Ellen Jelinek ("Cockpit") och Jonas Malmsjö ("Psalm 21") som good cop, bad cop. Hon är ofrivilligt intrasslad i mordhistorien då hennes bästa vän är huvudmisstänkt. Han är högt uppsatt snut med en tvivelaktig agenda och vänner på fel sida av lagen. Det inbördes dramat på polishuset, där lojaliteten verkar gå före att skydda lagen, blir minst lika spännande att följa som mordgåtan i sig, och skulle kunna fylla ut en helt egen film.

Bokens sidohistoria om branden i Bengtzons hus har fått ryka. Lika bra det, för hur mycket kan man utsätta en stackars journalist för? Även om hon jobbar på kvällsblaska. Hemmalivet i övrigt får sin beskärda del av utrymmet men vävs sömlöst in i handlingen i övrigt. Det blir inte de abrupta hoppen som i några av de tidigare filmerna, och tänka sig, till och med barnskådespelarna går att stå ut med.
Storyn i sig är inget extraordinärt, men att trots det lyckas skapa spänning i varje scen är märkvärt.

"Livstid" lyfts av knivskarp regi och ett team som för första gången verkar brinna för vad de gör. Resultatet är en snygg, fängslande tv-thriller med en tänkvärd liten knorr i slutet. En riktig treat för ögat.