Film
/
Recension
Det är inte bara det att Q gör comeback. Många efterfrågade pusselbitar faller på sin rätta plats i "Skyfall", samtidigt som femtioåringen Bond och hans värld får en ordentlig uppgradering till 2012. Lagom till årets jubileum kommer filmen som rör om i spiongrytan och gör 007 sexig och spännande igen.
via
MovieZine.se
Läs mer...
Jag har sett tjugotre Bondfilmer det senaste halvåret. "Skyfall" slår de flesta. Visserligen ger sig inte "Goldfinger" utan en fight, men den har ju också några år på nacken, minst sagt. Summerar man James Bonds halvt sekel långa karriär på bioduken, har han sällan varit i bättre form än i Daniel Craigs gestalt.
Men bokstavligt talat har MI6:s främste man sett ljusare dagar. Det är en sårad superhjälte som möter oss i "Skyfall", efter ett uppdrag som går snett och lämnar honom lite svagare, lite mindre pricksäker, lite mindre Bond än vanligt. MI6:s rykte tar den största smällen, och både medierna och högre makter ifrågasätter den brittiska säkerhetstjänstens kompetens. Samtidigt som man står rådlös när en cyberterrorist tar näthatet till nya nivåer. Adeles ljuva stämma hälsar oss välkomna under ett spöklikt fantasyintro som förebådar eld, död och gravstenar. Men här ska det snarare bli kaos.
Visst känner man av de där Batman-vibbarna som regissören Sam Mendes talat om. De finns i mixen av det pulshöjande action och jordnära drama som vi kommit att älska Christopher Nolan för. Men även skurken drar tankarna till Jokern, genom vara iskall och oberäknelig, en slags morbid clown med förkärlek för det teatrala, och alltid steget före. Javier Bardem ger Bond den värsta utmaningen på länge.
Producenternas stora dilemma för varje film är att göra agenten modern och relevant för dagens värld och publik. Redan Pierce Brosnan i 1995 års "GoldenEye" får finna sig att bli kallad en dinosaurie och relik av M (Judi Dench). Frågan dyker upp här igen: finns det behov av en superspion med fåniga gadgets, i en värld där brottslingarna kan störta länder bakom sina tangentbord? Och inte minst, hur länge till kan han locka en biopublik?
Men är det något som senaste årens revival har visat oss, så är det att James Bond är en jävel på att anpassa sig. Med Daniel Craigs prequels får vi en fräsch nystart på hans karriär, som är fri att gå åt helt nya håll. Givetvis ska många fans tillfredsställas på vägen, med klassiska element som återanvänds ofta med en twist eller en diskret blinkning till publiken. Bonds favoritdrink skakas fram utan instruktioner. Servitrisen vet hur han önskar sig den, vi vet också. Andra tillbakablickar blir mer "in your face" och rent publikfrieri, som Q:s kommentar om exploderande pennor (de sysslar inte med sånt längre).
"Skyfall" refererar lite väl gärna och ofta till sina 22 föregångare. Det kommer vi nog aldrig att komma ifrån, att Bond har ett arv att upprätthålla och en fanskara som kräver att vissa saker ska gå till på ett korrekt sätt. För det gör det, man prickar in alla rätt med en perfekt balans av gammalt och nytt, och ett välkommet tillskott: man behöver inte be en Oscarsbelönad regissör som Sam Mendes två gånger om karaktärsfördjupning. Filmerna som skrapat på Bonds hårda skal kan räknas på en hand, Mendes ansluter sig till den lilla skaran och ger Bond mer nyans och bakgrund än vad vi någonsin hittills fått se. Mycket kommer fram tack vare att M får större utrymme; hela MI6:s egna mamma som alltid tagit lille James under sina vingar får gott om speltid.
"Skyfall" är en av de längsta Bondfilmerna, men tråkigt får man aldrig. Hardcorefans belönas rikligt, och Medelsvensson får också vad hen betalar för: häftiga miljöer, snygga fighter och en del klassisk 007-humor. Nya Bond är både igenkänning och ett logiskt nästa steg för agenten.
Våra stoltheter Ola Rapace och Jens Hultén, då? Inga repliker - rejält med spö från Daniel Craig. De kan iallafall skryta med att ha varit en del av tidernas bästa Bondfilm. Nackdelen är väl att nu kan det bara gå utför igen. Men den här sega gubben lär vi inte slippa se än på ett tag.
Ja må han leva uti hundrade år.
