YouTube har nu 1,5 miljarder tittare i månaden
Skulle göra de flesta tv-kanaler avundsjuka 
44.5°
+
Wille Wilhelmsson
0
Volkswagens bilar ska börja prata med varandra
För en säkrare bilfärd 
48.0°
+
Wille Wilhelmsson
0
I framtiden kommer hissar även gå horisontellt
Första testhissen installerad 
103kg
+
Bobby Green

Vi har spelat Uncharted 4: A Thief’s End

Frode tycker till

Visa inte Spel-artiklar
Spel / Sony

Jag är en stor fantast av Uncharted-spelen, något jag varit ända sedan Uncharted: Drake's Fortune släpptes. Det är mycket tack vare spelens detaljrika samt spektakulära miljöer, actionladdade moment, välskrivna dialog och underhållande handling som dessa spel ligger mig extra varmt om hjärtat.

Nu har Naughty Dog fått en ny plattform att leka med i form av PlayStation 4 och efter lite dramatik och ett par förseningar är äntligen Uncharted 4: A thief’s End snart här. I skrivandets stund har jag spelat igenom spelet 1,5 gång (halvvägs på Crushing nu) och kan meddela att spelet definitivt är mer Uncharted, på gott och ont.

Spelmässigt skiljer sig Uncharted 4: A Thief’s End inte allt för mycket från de tidigare spelen i serien. Man tar sig från en plats till en annan genom att springa, klättra, hoppa och lösa diverse klurigheter. Med jämna mellanrum rasar något man klättrar på och det blir lite dramatik.

Men man är aldrig riktigt i någon större fara då spelets karaktär, Nathan Drake, är riktigt bra på att hålla sig fast i saker och ting. Ibland måste man även skjuta ner några fiender med en arsenal av olika vapen och när man gjort det så är det bara till att fortsätta med klättrandet igen. Om man nu inte gillade den spelloopen i de tidigare spelen så kommer man, i alla fall på den fronten, inte hitta så mycket nytt i Uncharted 4: A Thief’s End. Med det sagt så finns det en del nya saker som, enligt mig, gör spelupplevelsen bättre än i tidigare Uncharted-spel.

Den stora skillnaden i stridsmomenten är att man nu enklare kan smyga omkring och döda fiender en efter en utan att allihop börjar skjuta på en. Detta var på pappret möjligt tidigare men var toksvårt att genomföra och därmed aldrig något vettigt alternativ för att ta sig förbi fienderna. Men det är det nu och även om man blir sedd så kan man springa och gömma sig vilket leder till att fienderna, om de inte ser var man gömmer sig, slutar skjuta på en och återgår till patrullerandet.

Trots att merparten av fienderna är tränade legosoldater så gör de som spelfiender brukar göra, de sticker upp huvudet med jämna mellanrum så att man kan skjuta dem i ansiktet. Ibland får de för sig att flankera en vilket gör att man måste vara konstant på sin vakt och ha koll på var fienderna befinner sig. Skjutandet känns bättre än det gjorde i de tidigare spelen och som spelare har man nu fler möjligheter att besegra fienderna tack vare ovannämnda smygmöjligheter och att man oftast har ett större spelområde att röra sig på samt nya verktyg att ta sig runt dessa. Det kändes även som att man skalat ner antalet strider i spelet i jämförelse med de tidigare spelen, något som i alla fall jag tyckte var ganska tacksamt.



Merparten av spelet spenderar man dock med att vandra och klättra omkring i jakt på den rätta vägen till sin destination. Till sin hjälp har Nate nu fått ett par nya verktyg så som en änterhake som kan användas för att svinga sig till olika plattformar eller lösa vissa pussel. Den används en del, men då den endast kan fästas vid specifika punkter har man inte allt för mycket frihet med den. En annan pryl som man får lite senare i spelet ger Nate möjlighet att hålla sig fast på klippväggar, men även denna kan endast användas på markerade platser och förändrar därmed inte den delen av spelupplevelsen allt för mycket.



Runt allt detta gameplay finns det som vanligt en väldigt välskriven handling som denna gång är exceptionellt bra. Detta kanske inte är så oväntat då den är skriven av samma person som skrev The Last of Us. Spelet spenderar en hel del tid på att etablera relationen mellan Nathan och hans bror Samuel och både Nolan North samt Troy Baker äger dessa roller stenhårt. Dialogen samt framförandet av den är bland det bästa jag sett i spel och det är verkligen en fröjd att uppleva. Även Emily Rose, Richard McGonagle och, framförallt, Laura Bailey gör riktigt starka insatser i spelet.

Skådespelarna lyckas verkligen få de olika karaktärerna att framstå som mänskliga, så pass att det kändes konstigt när man knäcker sin första fiendenacke och påminns om att det fortfarande är ett tv-spel man spelar.

Mellansekvenserna kan vara rätt långa ibland men eftersom de är så extremt välgjorda och engagerande var de för mig enbart en fröjd att se. Jag tror dock att en stor del av det berodde på att jag är rätt så engagerad i karaktärernas öden. Så om man inte har någon koppling till karaktärerna och händelserna i de tidigare spelen så har denna handling nog inte samma emotionella effekt. Jag skulle kunna skriva en superlång paragraf om handlingen, karaktärerna och allt runtomkring men då detta är en så pass stor del av spelet anser jag att ju mindre man vet om den desto bättre blir upplevelsen. Så jag nöjer mig helt enkelt med att än en gång nämna att handlingen är riktigt bra och att man inte behöver ha spelat de tidigare spelen för att njuta av den, dock förstärks den ju avsevärt om man har gjort det.



Under spelets kampanj åker man till flera olika platser runtom i världen och detaljrikedomen på dessa olika miljöer är verkligen på topp. Likt The Last of Us kan man vandra omkring och hitta små detaljer lite överallt som gör att miljöerna känns levande. Grafiskt sett ser spelet riktigt bra ut, speciellt karaktärernas olika animationer är riktigt, riktigt imponerande. Banornas spelområden är också större än i de tidigare spelen vilket ger utrymme till att ibland hitta alternativa vägar samt att utforska de detaljrika miljöerna.

Vid några tillfällen får man även åka runt i olika fordon. Dessa kör man omkring i ännu större områden för att ta sig till olika platser. När som helst kan man hoppa ur fordonen om man vill utforska lite till fots. Sen om man tröttnar på det kan man skutta in i bilen igen för att bege sig till en annan plats på kartan.



Längdmässigt är det ungefär samma längd som The Last of Us och när man är klar med det så kan man ju alltid ge sig på att klara spelet igen på den svåraste svårighetsgraden vilket egentligen enbart innebär svårare fiender eftersom allt klättrande samt pussellösande är det samma.



Spelet har som bekant även ett flerspelarläge där man spelar matcher med fem spelare i varje lag (4v4 för Capture the idol-läget) på åtta olika banor. Denna del snurrar med 60fps vilket gör att det blir lite mer fartfylld än enspelarkampanjen. Jag körde några matcher mot utvecklarna samt annat spelfolk vilket var skoj men då servrarna inte var öppna för allmänheten ännu så jag kunde jag ej avgöra hur bra de fungerar när spelet väl släpps i butik. Denna del är ju inte anledningen till varför just jag spelar Uncharted men det är ett högst kompetent spelläge som, för mig, känns som en trevlig bonus till ett redan fantastiskt och komplett spel.



Summan av kardemumman är att familjen Drake får ett emotionellt och ett mer än värdigt avslut, vilket bara det är en bedrift som väldigt få spel lyckas med. Förutom ett par irriterande strider så älskade jag varenda sekund av spelet och om man gillar spelserien så borde man spela genom detta då det, enligt mig, lätt är det bästa Uncharted-spelet hitintills. Men har man inte gillat spelloopen i de tidigare spelen och tycker spelseriens karaktärer är fåniga så tror jag inte att Uncharted 4: A Thief’s End lyckas ändra ens åsikt allt för mycket.

Uncharted 4: A Thief’s End släpps till PlayStation 4 den 10 maj.

Läs mer