Rykte Apple och Hollywood ryktas diskutera streaming-samarbete
Ska visa film som fortfarande går på biografer 
49.9°
+
Wille Wilhelmsson
0
Weird Al Yankovic - The North Korea Polka
Mysko Al i polka-takt 
43.7°
+
Wille Wilhelmsson
0
Chris Bianco bakar pizza med Aziz Ansari
Perfekt ju om man nu har en vedugn ståendes på verandan 
91kg
+
Frode Wikesjö

Spelintryck Mass Effect: Andromeda är ett storslaget äventyr

Men det dras med en del problem

Visa inte Spel-artiklar
Spel / Multiplattform

Det skulle vara en underdrift att säga att jag längtat efter Mass Effect: Andromeda. Jag fullkomligt älskar Mass Effect-trilogin, trots att det inte på något sätt är en spelserie utan skönhetsfläckar. Men den har något visst, nämligen den där berättelsen och de där karaktärerna som kan få en att ha överseende med upprepande uppdrag och miljöer samt dålig spelmekanik.

När jag nu äntligen fått spela Mass Effect: Andromeda måste jag tyvärr erkänna att jag är besviken. Jag vill älska det, men gör det inte fullt ut. Det är ett dock ett bra actionrollspel som ibland är briljant och ibland endast mediokert. Mycket har också förbättrats sedan originaltrilogin medan andra delar faller platt i jämförelse.



Men vi börjar från början. För det är egentligen vad spelets berättelse handlar om, en ny början för den mänskliga rasen. Du spelar som den unga, entusiastiska och något nervösa karaktären Ryder som efter några omständigheter, vilka jag låter er själva uppleva, får ta sig an den tunga rollen som pathfinder. Med andra ord, den alla sätter sitt hopp till i jakten på ett nytt hem för människorna. Du väljer själv om din Ryder ska vara en kvinna eller en man, precis som i föregångarna, med skillnad att det kön du väljer att inte vara kommer att agera som din tvilling i spelet. Du väljer också helt hur du och din tvilling ska se ut, och här finns det stora möjligheter att skapa karaktärer med riktigt unika utseenden.

Just inledningen skulle jag säga är en av spelets svaga delar. Din väg till att bli pathfinder är kantad av ganska livlösa konversationer och den första planeten som ska utforskas är också en av de mest tråkiga. Trots att mänskligheten står inför kanske sin största utmaning någonsin för överlevnad verkar många av karaktärerna ganska likgiltiga inför situationen och levererat istället märkliga skämt och plumpa oneliners. I kombination med att Bioware på många sätt misslyckats med flera av karaktärernas ansiktsanimationer där karaktärerna främst upplevs som själlösa är det svårt att bygga upp den där speciella känslan som Mass Effect levererat tidigare. Uppdragsgivare jag pratar med står och fipplar på sina virtuella datorer på armen istället för att titta på mig, flera av röstskådespelarinsatserna är riktigt mediokra och det är många bifigurer som inte fått speciellt mycket grafisk kärlek från utvecklarna.



Som tur var blir det bättre ju längre in i spelet man kommer. Världarna blir mer fantastiska och utmanande, karaktärerna intressantare och dialogerna djupare. Förutom själva uppdraget att utforska planeter och göra dem beboeliga finns också ett överhängande hot från spelets nya antagonist som är ledare över den obehagliga rasen Kett. Visst, flera av sidouppdragen är mest där för utfyllnad. Men sakta men säkert börjar jag ändå fatta tycke för så väl mina medhjälpare som galaxens invånare. Just möten och konversationer med andra raser än den mänskliga är också de som känns mest intressanta. Kanske för att animationerna där helt enkelt inte känns lika off. När vi ser mänskliga ansikten letar vi efter igenkänning. Vi vet hur ögonen borde röra sig, hur musklerna i ansiktet agerar när man pratar. Med utomjordingar finns inga sådana referensramar.

Jag gillar också att världarna är öppna där paralleller närmast kan dras till Dragon Age: Inquisition. Man kan springa runt och vara hur mycket eller lite ambitiös som man vill. Det finns mineraler att samla på sig, sidouppdrag att utföra och ett huvudspår att följa. Man åker fram och tillbaka mellan de olika planeterna och utför lite uppdrag här och lite uppdrag där. En hel del tid spenderas också på Tempest som är Andromedas motsvarighet till de tidigare spelens huvudrymdstation Citadel. Mellan uppdragen kan man även roa sig med att scanna icke landningsbara planeter för mineraler i sann Mass Effect-anda. Att resa med Andromedas motsvarighet till den konstiga rymdbilen Mako från originaltrilogin, som i alla fall jag har ett hatkärleksförhållande till, är också mer smärtfritt än tidigare. Rymdbilen kallas för Nomad och fungerar mer som hur man skulle föreställa sig att en riktig rymdbil gör i samma miljöer.

Nytt för serien är även en scanner som Ryder har tillgång till. Med den kan de flesta objekten i omgivningen undersökas vilket resulterar i en sorts undersökningspoäng. Ju mer du undersöker i den nya världen desto mer lär du dig om den. Lärdomen, eller ja datan, kan sedan användas för att bygga vapen, rustningar och uppgraderingar. Så det gäller att inte glömma bort att använda den. Den används också för att lösa pussel i själva spelet. Vet du inte vad du ska göra på en plats brukar en sökning med scannern avslöja något som du missat. I stort tycker jag att det är ett välkommet inslag, men jag kan också känna att spelet blir lite upphackat eftersom man hela tiden känner att man borde stanna och scanna så väl blommor som träd för att inte missa något viktigt.



De som spelat Mass Effect-spelen vet att spelmekaniken inte varit seriens starka sida, även om den helt klart förbättrades gradvis från det första spelet till det tredje. I Andromeda har dock Bioware haft ambitionen att ta revansch på den punkten. Det har aldrig varit mer underhållande att ta sig an fiender på okända planeter och den nya jetpacken liksom möjligheten att gå in i närstrid gör konfrontationerna mer intensiva och varierade än tidigare. Dock har jag svårt för det automatiska coversystemet. Visserligen tar min rymdhjältinna Ryder oftast skydd när det behövs, men endast bakom låga skydd där hon hukar sig ner och även kan slänga upp en arm och skjuta i blindo om så behövs. Försöker hon istället ta skydd bakom en vägg fungerar det inte alls lika bra och jag saknar möjligheten att bara kunna smyga mig längs med skyddet, kika fram runt hörnet, slänga iväg några skott och sen smidigt kunna dra mig tillbaka. För det gäller att hålla sig skyddad. Slås skölden som omger en ut, då ryker hälsan i massiv fart.

En annan sak som har förbättrats är karaktärssystemet. Vissa kommer säkert att tycka att det är för öppet. Jag som har svårt att välja mellan olika förmågor gillar dock att det går att kombinera förmågorna i princip hur som helst. Att huvudsakligen hålla sig inom en av de tre klasserna Combat, Biotics eller Tech kan dock löna sig i längden eftersom man under spelets gång även låser upp olika profiler som är kopplade till hur många poäng du investerat i dina klassers poängträd.

Så lever Mass Effect: Andromeda upp till förväntningarna? Både ja och nej. Det är ett massivt äventyr fullt med utforskande och bra rollspelande för den som gillar att lägga tid på både små och stora uppdrag i öppna världar. Jag gillar miljöerna, många av karaktärerna och att spelet ändå andas Mass Effect-atmosfär. Men en del buggar, stundtals riktigt dåliga animationer, problem med framerate och ibland helt själlösa konversationer drar ner helhetsintrycket. Och det är synd. För jag ser ändå potentialen i att bygga vidare på Mass Effect som spelserie. Rymden är oändlig (?) och möjligheterna lika så.

Spelet har testats på Xbox One

Läs mer