Kurvsmiskare men ingen bansmiskare. Jag har kört nya Mini John Cooper Works.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Tester

Tjock

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Kurvsmiskare men ingen bansmiskare

Jag har kört nya Mini John Cooper Works

Foto: Bobby Green

Småbilar i dag är inte hur småbilar alltid har varit. Nästan varenda tillverkare erbjuder i dag en prestandaversion av en befintlig småbil men hos Mini kan man faktiskt blicka tillbaks så långt som till 60-talet och träffa på fenomenet redan då i form av Cooper S. Versionen fick givetvis följa med när BMW återupplivade märket igen 2001 och det blev inte helt oväntat väldigt välkommet. Precis som förr finns det även ett namn för de som vill ha ännu mer prestanda - John Cooper Works. Förra året presenterades den tredje generationen under BMW:s styre och denna har jag satt tänderna i på slingriga vägar i Toscana-området. Och det är precis där den hör hemma, och inte på en racerbana som man först kanske hoppas på.

Körkänsla
En Mini Cooper S ska vara hård, busig och rolig att köra. Med John Cooper Works-versionen tar man detta ytterligare ett steg och slänger bland annat in 39 extra hästar i den turbomatade 2-litersfyran, monterar vassare bromsar och hänger på ett mer välljudande avgassystem. 231 hästar kan låta som mycket i en framhjulsdriven bil, och det är det också. Men i nya Mini JCW har man lyckats tämja dessa oerhört bra. Det finns inga tendenser till torque-steer när man drar på. Stillastående och sen full gas iväg går bara snabbt framåt och inte åt sidan som tur är. Till 100 km/h tar man sig på 6.1 sekunder vilket inte är någon supersiffra men visst flyttar bilen på sig. Innan turbon snurrat igång på allvar är det dock ett litet uppehåll, och man känner att fläkten måste få jobba innan det skjuter på ordentligt. Väl på rull finns det dock inget som helst lagg från turbon och motorn svarar direkt. Det finns gott om vrid och inför en kurva räcker det oftast att kugga ner en växel, inte två som man kanske varit beredd på från början. Sen är det bara att trampa på och låta motorn göra jobbet, styrkan finns där hela tiden.

Tyvärr har den manuella växellådan inte lanserats ännu så testbilarna var försedda med en sexstegad automatlåda. Den fungerar bra men det känns som att man vill ha en manuell spak att kugga runt med i den här typen av bil. Automatlådan har paddlar bakom ratten, och möjligheten att växla manuellt med spaken om man vill, men som vanligt är det bästa nästan att låta den sköta jobbet själv. Växlarna smeks i utan större bekymmer om man inte väljer Sport-läget, för då smiskas de i lite mer aggressivt och med en liten spark i ryggen. Bilen har tre olika körlägen och börjar alltid i det som kallas för Mid. Utöver det finns Green och Sport och ni kan nog gissa vad dessa innebär. Green tillåter dock oväntat mycket då detta läge mest brukar göra bilen riktigt seg både när det kommer till styrning och gasrespons. Här känns det som att Mid och Green faktiskt är ganska så lika varandra. Med Sport i märker man dock lite skillnad. Varvtalet går genast upp och man känner hur gaspedalen blir lättare och mer sugen på att bli nedtrampad. Någon värst märkbar skillnad mer än att hela bilen känns rappare finns dock inte. Den blir varken stötigare eller hårdare på något vis, ”bara” kvickare. Lådan drar lite längre på växlarna och vill såklart ligga på så låga växlar som möjligt hela tiden för att hålla uppe varvet. Inget som rekommenderas för tajt stadskörning mellan gamla stenhus, men som fungerar ypperligt ute i det öppna landskapet.

Skyltarna med varning (eller är det uppmaning?) om att kurviga partier är att vänta avlöser varandra och här visar faktiskt bilen att den har duktigt med grepp. Man måste tvinga fram understyrning och även om det skriker i däcken kasar man inte fram i kurvorna utan det bettar på riktigt bra. Många kurvor var konstigt doserade och man fick korrigera flera gånger innan man kom ut, men det känns som att det bara räckte med att styra och gasa, bromsen behövde man nästan aldrig ta till. När man väl behövde det var det dock lite kämpigare, Här känns det som att bromsarna inte riktigt hinner med i svängarna. Det är nästan som en gummibandskänsla i pedalen och ett lite glapp innan den faktiskt biter tag. Även styrningen känns lite artificiell och även om den är elektronisk och saknar konventionell kuggstång brukar en mer direkt känsla ändå förmedlas. Man kommer igenom böjarna kvickt som attan, men kanske inte med den återkopplingen man vill ha som förare. Det ska kännas i ratten och bromsarna när man står på, nu blir det nästan som att man kör ett tv-spel. Man ska dock komma ihåg att även om det här är den vassate Minin just nu lär det stå en GP-version och vänta på lansering, och då har förhoppningsvis dessa saker prioriteras mer. JCW:n har bättre bromsar än Cooper S men det skulle kanske krävas lite grövre krängningshämmare, hårdare bussningar och en annan inställning av styrningen för att hela paketet skulle bli riktigt vasst. Kanske är det just det som GP:n kommer att bjuda på. På tillvalslistan finns både adaptivt chassi och vanligt sportchassi, inget av detta var testbilen utrustad med vilket också kan förklara en del av min upplevelse.

Trots sin effekt känns det som att bilen borde klara mer. 250-260 hästar borde inte vara några problem alls. Det behövs dock inte, men som det är nu känns bilen inte ett dugg ansträngd och redo för mer. Omkörningar är lekande lätt och eftersom bilen är så liten går det att göra dessa på ställen man kanske annars hade tvekat på. Det är bara att hålla stadigt i ratten och gasa på, motorn svarar direkt och du är om innan de omkörda ens hinner fundera på vad det är för hetsig bil som dykt upp i backspegeln.

Ljud
Gällande ljudet så är det ett trevligt och djupt muller som mynnar ut ur piporna när man vevar igång. Torrgasar man lite kvittrar även dumpventilen ganska mysigt under huven. Trampar man lite hårdare på gasen kan man även få till lite buller och smällar. När man drar iväg morrar det på ganska bra och när nästa växel läggs i sprakar det till som en nyårsraket. Vid nedväxling med Sport-läget inkopplat kan det ibland även låta som om en popcornmaskin dragit igång där bak eftersom det smäller och poppar om vartannat. Ljudet förändras en del, men oväntat nog inte till det bättre. I alla fall inte i kupén. Det framgår inte någonstans om den här har det något fjantiga systemet som förstärker bilens motorljud via högtalarna, men det låter onekligen så. Från att mestadels ha brölat baktill i bilen förflyttas ljudet direkt mer framåt i kupén när man klickar i Sport-läget. Och det låter inte bättre, snarare sämre eftersom det är ett sånt konstlat ljud som uppstår. Utifrån verkar dock allt vara i sin ordning, som tur är. Om det nu handlar om en ljudförstärkning hoppas jag att det står i instruktionsboken vilken säkring det är man ska rycka för att bli av med ofoget. Bilen låter bra utan elektroniska hjälpmedel.

Exteriör
En arg underläpp tydliggör att det här är en prestandamodell som därför behöver lite extra kylning. Luftintaget på huven känner vi igen från Cooper S. Ett litet emblem i grillen avslöjar också att det är något lurt under huven här. Emblemet sitter även på framskärmarna och på bakluckan. 18-tummare är standard och innanför dessa ser man de något större bromsarna och röda bromsok. Där bak sitter en större takvinge och i mitten på stötfångaren mynnar de grövre dubbla avgaspiporna ut. Ingen extrem utseendeförändring jämfört med Cooper S, men ändå tydlig och välgjord.

Interiör
Skålade sportstolar med skalstolskänsla är standard. Knubbiga och riktigt trevliga att sitta i faktiskt. Nu var ju det här en ganska så kvick provkörning i dubbel bemärkelse så hur de är i långa loppet är svårt att svara på. Någon slags kolfiberimitation smyckar instrumentpanelen som även fått sig röda sömmar. Den treekrade ratten är lagom stor och kramgo. Hastighetsmätaren har ju tyvärr fått flytta tillbaks till framför föraren och där den satt förr har man nu istället ett infotainmentsystem. Runt hela konstellationen sitter en lysande historia som ska fungera som extra varvräknare. Ser dock rätt stökigt ut och den analoga mätaren man har framför sig räcker gott och väl, även om man kanske inte använder den utan bara lyssnar på motorns ylande och på så vis avgör när det är dags att vispa i nästa växel.

Avslutning
Den som verkligen vill smiska bana bör vänta till nästa GP lanseras, nya JCW är en härligt rejsig bil på sitt sätt men en bana blir nog tyvärr för mycket. Plus att den är lite för komfortinriktad med baksäte och sådant tjafs. Den här passar för köparen som vill ha något som är lite vassare än Cooper S men som ändå vill behålla fabriksgarantier och så vidare, istället för att börja vela med extern trimning. Dock hade jag som sagt önskat att man hade fått lite mer känsla i både styrning och bromsar, för det är verkligen inte mer effekt som behövs här för att öka på körglädjen.

Fakta Mini John Cooper Works
Motor: Radfyra, 2.0 liter, turbo, 231 hästkrafter, 320 Newtonmeter.
Växellåda: Sexstegad automatlåda.
Drivning: Framhjulsdrift.
Prestanda: 0-100 km/h på 6.1 sekunder, toppfart 246 km/h.
Däck: 205/45 R18 fram och bak.
Mått: Hjulbas 2.49 meter, längd 3.87 meter, bredd 1.72 meter, höjd 1.41 meter, vikt 1 295 kilo, bensintank 44 liter, förbrukning 0.57 liter per mil blandad körning, CO2-utsläpp 133 gram per kilometer.
Pris: 286 000 kronor.

mini.se

Bil, Mini,

Cooper, John Cooper Works, test