Recension: Assassin's Creed 2,5. aka Assassin's Creed: Brotherhood.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Recension Assassin's Creed 2,5

aka Assassin's Creed: Brotherhood

Vad bättre göra med den första fru- och barnfria helgen på evigheter än att maratonspela igenom recensionsexemplaret av Assassin's Creed: Brotherhood, som damp ner i lådan tidigare i veckan? Fast som ni säkert fattar av rubriken kunde spelet lika gärna hetat Assassin's Creed 2,5, för det är precis vad det är. För hur gör man när man sagt att man ska göra en speltrilogi, men kommer på att det finns mer kvar i 2:ans story alternativt vill tjäna ännu mer pengar på ungefär samma koncept? Jo, man hittar på ett mellanspel och döper det till Assassin's Creed: Brotherhood, som om det inte skulle ingå i den planerade trilogin. Fast det gör det. Jäklar vad det gör det.

Det gör det så mycket att jag inte skulle rekommendera någon som inte spelat Assassin's Creed 2 att spela Brotherhood, för mycket av den fina storyn och sammanhangen kommer gå dig helt förbi, samtidigt som mycket annat nog skulle te sig tämligen obegripligt. Enda undantaget är om du ger dig på det här spelet endast för multiplayer-delen. Det sistnämnda gjorde dock inte jag och jag har bara spelat single player och därmed rör den här recensionen endast single player-delen av Assassin's Creed: Brotherhood.

Jag har skrivit det många gånger förr på Spelfeber, men det här är första gången i en recension: jag tyckte att Assassin's Creed 2 var 2009 års bästa spel. Det fanns en djup och engagerande story, karaktärer som växte med tiden, mycket trevlig gameplay och många färre störiga grejer än vad som fanns i det första Assassin's Creed-spelet. Jag gick in i Assassin's Creed 2 utan några större förväntningar (det tog mig två rejäla sessioner med nästan sex månader emellan för att ta mig igenom Assassin's Creed), men jag blev överväldigad. Assassin's Creed 2 var spelet som Assassin's Creed sade sig vara. Med den bakgrunden förväntade jag mig också att Assassin's Creed: Brotherhood skulle vara ett förbaskat bra spel.

Jag tänkte också varna lite smått för att det finns Assassin's Creed 2-spoilers i denna recension.

Story
I Assassin's Creed: Brotherhood finns det precis som i de båda andra spelen två parallella historier - en nutida med Svenssonen Miles och en med Ezio Auditore da Firenze, medeltida lönnmördare i Italien. Brotherhood börjar exakt där Assassin's Creed 2 slutar: Miles och hans glada gäng har flytt för att sätta upp sin animus-bas där tempelherrarna inte kommer åt dem och Ezio återvänder hem till sin familj efter att ha besegrat elakingen Rodrigo Borgia. Miles gäng inser dock snabbt att Ezios roll inte är över och när de får igång Ezios story börjar det med att hans hem blir attackerat av Rodrigo Borgias son Cesare Borgia, med otrevligheter och tragik till följd. Mäkta förgrymmad beger sig Ezio till Rom för att möta upp med lönnmördarbossen Machiavelli (japp, den Machiavelli) och återigen ge sig på familjen Borgia - för gott denna gång.

Väl i Rom återfinns snart ett stort gäng kändisar från Assassin's Creed 2: Volpe, Bartolomeo, Ezios syster och mor, Leonardo da Vinci samt såklart Machiavelli och Rodrigo Borgia. Men det är runt Ezio och Cesare Borgia som spelets story kretsar. För de, som jag, som tyckte mycket om Assassin's Creed 2 så är det roligt att se vad som händer sedan.

Gameplay
Inte bara är storyn en direkt förlängning av Assassin's Creed 2, gameplay är nästan identiskt - på både gott och ont. Du hoppar och klättrar och lönnmördar lika snabbt och smidigt som tidigare, men det något stela och i min mening buggiga stridssystemet och frustrationen när Ezio inte lyckas hitta eller nå rätt sak att hänga sig fast i finns kvar i allra högsta grad. Det finns dock några nyheter: du kan bära med dig större vapen permanent nu, även om det fortfarande är lika obegripligt varför du inte kan sno fallna fienders vapen mer än en liten stund. Ett par nya grejer läggs till Ezios arsenal, där framförallt armborstet kommer mycket väl till pass i flertalet uppdrag.

Bortsett från ett par korta avstickare utspelas Assassin's Creed: Brotherhood i Rom, till skillnad från Assassin's Creed 2 som tog plats i flertalet italienska städer. Det är dock fel att säga "bara" Rom, för Rom är en jädrigt stor stad och här finns väldigt, väldigt mycket att göra. Skönt är att du numera kan rida runt i hela staden, vilket kapar restider rejält, och det finns också ett fast travel-system via stadens kloaker. Båda alternativen funkar bra och sparar mycket tid för den som inte alltid vill ta sig fram över stadens tak. Dessutom kan du återigen ägna dig åt Assassin's Creed 2:s stadsbyggande, men denna gång med hela Rom som kreativ yta. En bra inkomstkälla om inte annat.

Den största nyheten är dock förmodligen det som gett spelet tilläggstiteln Brotherhood, nämligen möjligheten att rekrytera egna lönnmördare till lönnmördarskrået. "Dina" lönnmördare skickar du sedan ut på uppdrag för att tjäna erfarenhetspoäng (XP), som du använder för att förbättra deras färdigheter. När de inte är ute på uppdrag kan du kalla in dem för att hjälpa dig slåss under uppdragen och även om deras närvaro sällan är vital för din överlevnad så är de duktiga, framförallt när de kommit upp sig några nivåer, och sprider död bland dina fiender. Det är faktiskt väldigt tillfredsställande att låsa siktet på en fiende och kalla in ett par lönnmördare för att göra kaos med honom.

Bild och ljud
Assassin's Creed: Brotherhood ser ut precis som Assassin's Creed 2 och grafiken är relativt sett inte längre lika fantastisk som den var när Assassin's Creed kom, men det är inget fult spel. Mitt senaste besök i Rom var 1989 så mitt minne är inte hyperfräscht när det gäller hur det såg ut, men jag tippar på att Ubisoft lagt ner en jäkla massa resurser för att försöka återskapa Roms många historiska sevärdheter så noggrant som möjligt, och det känns som att de lyckats. När du rider runt i Roms ytterkanter drabbas dock bilden av rätt många pop in-effekter, som inte är så heta.

Habila röstskådisar och suverän bakgrundsmusik ger ett trevligt ljudspår, även om bakhögtalarna i 5.1-systemet används minimalt.

Multiplayer
Finns för första gången i den här spelseriens historia, men jag har inte testat och tänker med största sannolikhet heller inte spela någon Assassin's Creed: Brotherhood-multiplayer. Jag föddes att spela single player, helt enkelt.

Intryck
Assassin's Creed 2 var 2009 års bästa spel, men motsvarande titel 2010 tas inte av Assassin's Creed: Brotherhood. Det är ett mycket bra spel, men det har inte hänt så mycket sedan Assassin's Creed 2 och jag har större krav på nyskapande i en uppföljare än såhär. Lika härligt som det är att smyga, klättra och obemärkt lönnmörda någon viktig figur, lika hårresande frustrerande är det ibland superstela stridssystemet och de rätt många gånger Ezio väljer att falla istället för att ta tag i någon kant.

Miles storyline är i vanlig ordning bara en bråkdel så intressant som Ezios, men det börjar ta sig alltmer på den fronten också.

Assassin's Creed: Brotherhood är betydligt mer koncentrerat både geografiskt och i tid jämfört med Assassin's Creed 2, men det är verkligen inget litet spel. Jag lade någonstans mellan femton och tjugo timmar enbart på single player-delen och då fanns det fortfarande en hel del kvar att göra i form av sidouppdrag och prylsamlande för achievement-/trophy-jägare. Lägg också till detta flertalet multiplayer-spellägen och oavsett vad du föredrar så känns Assassin's Creed: Brotherhood som en bra investering. Men köp det för Guds skull inte för single player om du inte redan spelat Assassin's Creed 2.

*** Spelet testades på Playstation 3 ***

Spel, Multiplattform,

Assassin's Creed: Brotherhood, Ubisoft Montreal, Ubisoft, recension

39.4°