Test: Camaro är lika mycket muskelbil nu som då. Men tyvärr är en del av tekniken kvar i det förflutna.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Test Camaro är lika mycket muskelbil nu som då

Men tyvärr är en del av tekniken kvar i det förflutna

Chevrolet Camaro tillhör ur-muskelbilen och när den i ny tappning medverkade i filmer som Transformers blev den genast en bil även dagens kids uppskattade. Även om den i verkligheten inte kan transformera sig till en robot, vilket jag gärna hade sett som tillval på utrustningslistan, så ser den i alla fall lika cool ut i verkligheten som på vita duken. I alla fall coupén "Bumblebee" som slogs mot de onda Decepticons. Cabben som jag har provkört ser kanske inte riktigt lika skräckinjagande ut, men den har ändå sin arga uppsyn där med de glödande ringarna i strålkastarna och sin breda och höga bak som spottar ur sig härligt V8-ljud. Om bara bilen kunde vara som robotarna. Moderna och med massa kul teknik. Det märks att det här är en bil byggd med den gamla konsten, och det behöver inte vara något fel i det. Men risken att man blir omkörd av konkurrenterna minskar ju inte direkt om man fortsätter i gamla fotspår.

Snygg utanpå som sagt men hur är det inuti? Tyvärr inte så jättekul. Amerikanarna fortsätter att använda hinkplast på de flesta ytorna och jag förstår inte varför det måste se ut som locket på en kylbag från början på 90-talet. Ett par tusenlappar till kunde de lagt på interiören och jag är helt säker på att ingen utav köparna hade klagat på några siffror till på inköpspriset. Camaron är i och för sig hästlängder (höhö) bättre än Ford Mustang som till och med i GT500 är helt draperad i sån där ful svart hårdplast med små porer i. Dörrsidorna var dock ganska granna att se på med sina vita blanka inlägg och när det var mörkt belystes de bakifrån av ett svagt blått sken. En ganska skön grej som ingår i 45th Anniversery-paketet (20 000 kronor extra) som bilen var utrustad med. Förutom detta innebär det lite speciella sömmar i lädret, emblem, den svarta lacken, fälgarna och stripningen på huven bland annat. Instrumenteringen är också en sak som flörtar med original-Camaron och mätarna ser ganska så coola ut, även om de kan vara lite svåra att läsa av ibland. Nu var denna bil utrustad med head-up-display så orkade man inte stirra på de analoga klockorna fanns det alltså digitalt mitt i blickfånget framför. Framför växelväljaren, som för övrigt också kändes ruggigt gammal och trött, satt det fyra mätinstrument riktade mot föraren. De visade bland annat oljetryck och temp och volt i batteriet. Den sistnämnda i princip helt meningslös och knappast något man behöver slänga blicken på ofta.

Automatlådan som kostar 20 000 kronor extra har sex steg och man kan om man vill växla med paddlar bakom ratten. Lådan är av den gamla sorten och inte särskilt snabb när den växlar men känns ändå helt okej. Behovet av en supersnabb dubbelkopplingslåda kändes typ noll i den här typen av bil. Kraften skickas som den bör till bakhjulen, något annat vore inte rätt. I andra änden av växellådan sitter det som gör den här bilen rolig, motorn. En LS3-V8:a på 6.2 liter som med automatlådan ger något mindre effekt än med manuell låda, 405 hästar jämfört med 432. Vridet ligger på 556 Nm. Helt okej siffror men inget herrejösses, alltså precis som det brukar vara med amerikanska motorer. Stor litervolym, många cylindrar men inte så värst mycket effekt. 0-100 km/h ska gå på 5.6 sekunder vilket ändå måste få anses som helt okej för en bil som väger in på 1 920 kilo. Ett vrid på nyckeln och det där härliga V8:a ljudet väcker halva kvarteret med ett skall. Härligt muller på tomgång och rejält vrål, nästan öronbedövande, när man trampar på lite extra, speciellt i tunnlar. Vid vanlig körning gör sig motorn givetvis påmind, men det låter lite mer sansat. Men ner på ettan och lite gas och folk som i vanliga fall hatar på HD-motorcyklar kommer blänga argt även på dig. Problemet är att man inte kan göra det så ofta, i alla fall om man inte vill bli stammis på macken. Förbrukningssiffrorna säger 1.31 liter per mil vilket redan i sig är högt, men ska man hålla på och lek-köra, som det hände att jag gjorde ibland, så drar bilen betydligt mer och man kan nästan höra virveln i tanken i takt med varvtalet. Men det var värt det. Ljudet och muskelbilskänslan när man vid rödljus torrgasar och hela bilen gungar är lite speciell. Att den här motorn faktiskt har cylinderavstängning som släcker fyra cylindrar när de inte behövs märktes inte när man körde, men det kan också bero på att jag aldrig körde några längre sträckor och att jag aldrig direkt körde som en pensionär. Hur som helst är det bra att tekniken finns även i dessa motorer, men det krävs mer för att den här bilen någonsin ska bli bränslesnål.

På tal om gungning så är det här ju ingen bil man direkt tar ut och smiskar bana med, men faktum är att alla bilar som kommer till Sverige är bra mycket hårdare inställda än de som rullar i exempelvis USA. Over där vill förarna gunga fram men det är inget som vi här i Svedala uppskattar. Styvare fjädring, dämpare och chassi ska det vara och det är det också i Camaro. Dock känns den ändå lite svajig när man pressar den lite, men igen, det här är ingen racerbil utan en muskelbil som är byggd för att väsnas, se ball ut och gå att köra fort rakt fram mellan rödljusen med.

Kvalitetskänslan i grejerna är sådär. När man till exempel cabbar ned, en procedur som för övrigt tar alldeles för lång tid, går det att hålla in knappen även när cabbandet är klart så att säga, vilket gör att elmotorn står och tuggar. Man får ingen indikation på att det är klart och släpper alltså inte knappen i tid. Cabben går dessutom inte att fälla alls om bilen rullar, något som jag fick erfara när det helt plötsligt blev grönt ljus och halva cabben stod rätt upp och inte gick att fälla klart. Lagom pinsamt att köra omkring med en vindfångare modell apstor men jag lärde mig en läxa. När cabben är nedfälld ser det heller inte så roligt ut med ganska fula järnstänger men detta kan man täcka över med ett cabskydd, också en sak som borde göras automatiskt tycker jag, för oavsett hur kort tid det tar har i alla fall jag inte någon lust att efter cabning gå ur bilen och klä in taket med täckmaterial. Att det sedan är ett manuellt bökigt och trögt vred man måste lossa och låsa vid takkörningen summerar hela alltet som ganska dåligt faktiskt. Att det är minimalt med utrymme i bagageluckan, 328 liter, och att baksätet är trångt får man helt enkelt leva med när man kör runt i den här typen av bil.

Jag har alltid gillat muskelbilar och tyckt att de har sett riktigt fräcka ut på vägarna men precis som i Ford Mustang GT500 blev jag riktigt besviken på inredningen. Den matchar inte alls utsidan vilket ändå känns som en rätt viktig detalj då det är där den som köper bilen antagligen kommer att tillbringa mest tid. Lite mer påkostad interiör och man hade varit hemma känns det som. Väck med den vidriga hinkplasten och in med något annat, spelar ingen roll om det är plast men det finns, vet jag, plast som inte ser förjävlig ut som man kan smacka dit. Camaron är ju snygg att se på och det är synd att interiören får mungiporna att gå från öronen till dubbelhakorna när man ser den. Den arga fronten ser riktigt mäktig ut, speciellt på natten när man bara har halo-ringarna tända. Den bulliga huven med scoopet ger rätt känsla när man blickar ut, och den mycket tajta och låga rutan tillsammans med de höga sidorna ger en sjysst och ganska elak profil. Baklamporna tyckte jag nästan var snyggare förr, nu är de prydda med massa LED-lampor som kan se något plottrigt och eftermarknadsmässigt ut. Fälgarna passade bilen bra och mätte 20 tum. De var skodda med 245/45 fram och 275/40 bak. Innanför satt bromsar från Brembo som inte utmärkte sig något nämnvärt men givetvis stoppade bilen på ett bra och effektivt sätt.

En Camaro med skrikig orange lack, tonade rutor, fälgar med bred kant och sänkt rullar runt i Stockholm och det stuket känns precis rätt för den här bilen. Just den bilen känns som en sån man ska vara lite rädd för, för man vet aldrig riktigt vad den kan hitta på eller hur många 100 hästar den har under huven. En lurig lömsk rackare alltså. Och det är nog den känslan tillsammans med Transformers-hypen som lockar köparna och exakt det spåret som Chevrolet bör köra för att vinna fler. För så mycket annat har de tyvärr inte att komma med i den här bilen som känns ganska gammal i sin konstruktion. De tidigare Porsche 911-ägarna som valsar in och beställer en Camaro är nog lätträknade. Och även om priset är hälften för vad en Porsche kostar så blir det tyvärr bara dubbelt så kul för plånboken. Camaro har redan sin målgrupp, men för att den inte ska dö ut inom några år krävs det nog en rejäl uppryckning på de flesta fronter. Förutom när det kommer till att vara en riktig muskelbil då, för det klarar den alldeles galant. Sen är det ju som alltid, man får vad man betalar för, och så värst många splitternya cabbar med V8:a för det här priset hittar du garanterat inte.

Pris: 425 000 kronor

Testbil: 465 000 kronor

Bil, Chevrolet,

Camaro, test, V8, muskelbil