M Performance lyckas med BMW M135i. Frågan är om man ens behöver en renodlad M?

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

M Performance lyckas med BMW M135i

Frågan är om man ens behöver en renodlad M?

Foto: Bobby Green / Feber

Inte långt efter att 1-serie M lanserats presenterade BMW nästa generation av 1-serien. Ett bra sätt att fira av föregångaren var ju givetvis att bygga en M av den. Men en del trodde nog då att det skulle dröja ett bra tag innan en M-version av den nya 1-serien skulle dyka upp. Det gick dock rätt snabbt, även om M135i "bara" är en M-Performance-version och ingen "riktig" M. Frågan är om det kommer att komma en ny 1-serie M, men skulle det inte göra det gör det ändå inte så mycket. Så bra och rolig är nämligen M135i.

Foto: Bobby Green / Feber

Inledning

Små och busiga bilar ligger mig varmt om hjärtat. Smidiga i stan, enkla att parkera och först ifrån rödljusen oftast. 200 hästar brukar vara lagom för att en mindre bil ska bli kul, och det är där omkring de flesta GTI-bilarna ligger. Sen finns det några som är lite vassare och som fått ännu mer hjälp på traven. M135i är en sådan. Genom att förse bilen med lite M Performance-magi går den fula anonyma ankungen till att bli den fula ankungen som skämmer ut andra bilar när det ska tävlas. Och helt plötsligt har inte utseendet någon betydelse längre, även om gänget bakom bilen faktiskt lyckats ganska bra med att jobba bort den lite lätt efterblivna looken bilen ligger inne med. Nytt kjolpaket med en hungrig front hjälper till mycket, och jag kom på mig själv med att tycka att bilen såg tuff ut i profil med den långa nosen och den tvärt avhuggna ändan. Det trodde jag aldrig att jag säga om den här bilen, som jag inte kommit överens med utseendemässigt tidigare.

Körkänsla

Direkt avslöjar sig bilen när man trycker på startknappen. Ett förvånansvärt högt bröl mynnar ut ur de dubbla piporna vid kallstart och jag började fundera på om bilen var utrustad med sportavgassystem. Ljudet övergick dock efter en liten stund till nästan inget på tomgång vilket var lite tråkigt. Det morrar på bra inuti kupén när man planterar högerdojan men tyvärr märkte jag att det inte avspeglades på samma sätt utanför bilen när jag körde bakom den. Man vill ju självklart att så många som möjligt ska få höra att det här inte är en vanlig 1-serie, och på så vis se på den med andra ögon. Bromsarna är som väntat biffigare än vanligt, faktiskt så stora att 18 tum är den minsta storleken man kan ha på fälgarna. De bettade på fint på de regniga vägarna och passar väl till bilen. Chassiet känns också det som väl avstämt, kärran planterar sig bra på underlaget och den styr dit man vill att den ska styra. Bakhjulsdriften känns trygg och man vet att om det börjar sladda så gör det det i rätt ände.

Motorn som är hämtad från 335i svarar otroligt snabbt på kommando och även om accelerationen inte är vårdslös kommer jag på mig själv med att gapskratta högt flera gånger då det är så lustigt att en sån här liten krabat kan skjutsa på såpass bra som den gör. Men den raka sexan på 320 hästar ska ju å andra sidan leverera i den här typen av bil så något annat vore väl märkligt. Eftersom det var den bakhjulsdrivna versionen jag testade (finns även som fyrhjulsdriven xDrive) dansade baken till ibland vid gaspådrag men det var absolut aldrig något som kändes osäkert. Några däckstjut mellan växlingarna vid lite mer inspirerad körning kom till också, fast det var bara något som bara fick flinet att breddas ännu mer.

Vid sidan om växelväljaren sitter knappen som bestämmer humöret på bilen, och som också speglar ditt humör. Eco-pro är ganska uppenbart för den som vill fisköra och spara några extra droppar soppa och Sport+ är för den som vill visa sig modig och rappa upp bilen extra mycket samtidigt som antisladd-systemet stängs av. Jag höll mig på Sport när det skulle gasas på vilket räckte gott och väl. Läget kunde nästan bli lite väl hetsigt ibland och lådan låg gärna kvar väldigt länge på växlarna innan den kuggade upp. Precis som det ska vara i och för sig, men som vanligt inget som lämpar sig när man kör inne i stan eller liknande. Faktum är att jag ibland även stegade ner mig till Eco-pro bara för att få en lite lugnare körning, även kallad gubbkörning. Ibland ville jag undvika de små ryckningarna vid växlingarna, som även dök upp i normalläget, och då passade gubb mode bra. Jag kanske bara håller på att bli gammal i och för sig.

Till motorn sitter BMW:s smarta åttastegade automatlåda. Den sköter jobbet så slipper jag, lite så har jag börjat se på automatlådor. Vill jag ta över är det bara att börja fippla med paddlarna bakom ratten eller lägga över växelväljaren i manuellt läge. Och återigen, här har BMW gjort rätt och lagt nedväxling genom att man puttar spaken framåt, hör ni det alla andra biltillverkare som envisas med att göra tvärtom? För att växla ned, för spaken framåt. För att växla upp, för den bakåt. Simple as that. Själv tyckte jag att det bara var kul i ett par minuter sedan fick lådan ta över.

Interiör

Trist men funktionell skulle jag vilja kalla den. Som BMW-förare känner man garanterat igen sig. Och även om jag dissar den lite kan jag inte riktigt sätta fingret på vad jag skulle vilja ha mer eller mindre av. Det man behöver finns där, men det känns bara lite torrt och tråkigt. Stolarna är fantastiska och precis rätt skålade för att hålla kvar det svallande sidfläsket men ändå kunna erbjuda en någorlunda graciös urstigning ur fordonet. Till baksätet kommer man enbart om man fäller stolarna och även där sitter man okej, men inte perfekt. All instrumentering sitter där den ska och skramlar inte omkring.

Nedvarvning

Jag och tjejen diskuterade hur bilen egentligen fungerade till vardags och hur vettig den är. Visst handlar det om mycket pengar men man får också mycket för sina slantar. Gott om bagageutrymme, helt okej med plats för fyra, bekvämt åkande och när andan faller på, en mustig motor att piska andra vid rödljusen med. Bilen växte mer och mer och även om jag inte älskar designen så börjar jag gilla den. Men det krävs som sagt ett M-paket och stora fälgar för att även en standardutrustad 114d ska passera mitt synfält utan att jag skelar. Smackar man på dessa saker på valfri version får man en snygg, smart och praktisk bil, som går att parkera i princip var som helst och som kan få med lite skrot när det är dags att tömma förrådet. Och det är det jag vill att en bil ska klara av, plus att den då gärna får ha lite krut under locket.

Avslutning

Perfekt uppladdning inför en kommande renodlad M-version av nya 1-serien, om det nu kommer någon vill säga. Köper du den här kommer du ändå inte att bli missnöjd, för rapp som attan är den kan jag lova. Och frågan är ju vad en ny 1-serie M egentligen skulle kunna bjuda på mer utöver vad den här bjuder på? Självklart mer effekt, bättre prestanda och saker som ännu styvare chassi och vassare bromsar. Men vem behöver det egentligen? Hur många tar ärligt talat ut sina bilar och rastar dem på bana? M Performance kanske känns som en nagel i ögat för vissa M-puritaner men oroa er inte, det står fortfarande M på den här bilen och den är väl förtjänt av det emblemet.

Fakta BMW M135i:

Motor: R6, 3.0 liter, turbo, 320 hästkrafter, 450 Newtonmeter.
Växellåda: Åttastegad automat.
Drivning: Bakhjulsdrift.
Prestanda: 0-100 km/h på 5.1 sekunder, toppfart 250 km/h.
Däck: 225/40 R 18 fram, 245/35 R 18 bak.
Mått: Hjulbas 2.69 meter, längd 4.32 meter, bredd 1.98 meter, höjd 1.42 meter, vikt 1 500 kilo, bensintank 52 liter, förbrukning 0.8 liter per mil blandad körning, CO2-utsläpp 188 gram per kilometer.
Pris: 372 500 kronor.

Bil, Tester,

BMW, M135i, test