Porsche Cayenne GTS - Ötzis förstahandsval. Come at me sno.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Porsche Cayenne GTS - Ötzis förstahandsval

Come at me sno

Foto: Bobby Green / Feber

Suvar är dåliga för miljön, stora och otympliga och inte så bekväma att krocka med om man sitter i en mindre bil. Så brukar det låta. Ända tills vintern slår till. Då är suven helt plötsligt kungen över alla. Och det stämmer faktiskt. Fyrhjulsdrift är onekligen det allra bästa när underlaget blir sämre och har man på köpet lite högre markfrigång kan man ta sig över snövallar och parkera i princip var som helst trots att det står december i almanackan. Så suv på vintern är bra, det kan vi slå fast. Men det är ju inget som säger att den inte samtidigt får vara förbannat roligt, och det är där Porsche Cayenne GTS kommer in i bilden.

Inledning

Ja, självklart ska man även kunna ha kul när man kör suv. BMW förstod detta och lanserade X5 M och X6 M, Mercedes likaså när de dundrade ut ML 63 AMG och även Audi som tryckte ner en dieseltolva i Q7. Porsche Cayenne var med och drog igång prestanda-suv-träsket och har både Turbo och Turbo S att välja mellan för den som vill busa lite extra. Och GTS. Denna purist. V8:a, muskler, vrid och allt är "äkta". Ingen konstgjord andning i form av turbo eller kompressor. Bara ren och rå kraft. Och en attityd som i princip skrämmer bort snön som ligger framför den.

Ljud

Förutom att se jäkligt ilsk ut med sina svarta inlägg i strålkastare och bakljus, skrikande röda lack, vinge på bakluckan och hungriga front är det ljudet som inger respekt hos de som möter eller ser Cayenne GTS mullra förbi. Med Sport-knappen intryckt hörs mullret ännu tydligare och ljudet kan väl närmast jämföras med när Christian Bale som Batman vrålar "Swear to me!" till en vettskrämd skurk. Det vill säga en mörk, läskig och samtidigt aggressiv ton som borrar sig in i märgen. Precis som jag sa när jag körde Panamera GTS låter bilen som en amerikansk V8:a som inte misständer, utan bara har kvar det där härliga ljudet. Med lite last och lådan i manuellt läge kan man bjuda på sköna muller även i väldigt låga farter, och man behöver aldrig gasa särskilt mycket för att det ska låta himmelskt. Eller djävulskt kanske jag ska säga.

Körkänsla

Som väntat i en suv av den här storleken så sitter man på en tron och alla andra bilar är ens undersåtar. Man tror att man i princip skulle kunna köra över alla andra bilar om det skulle behövas, och att man är kung på vägen. Och det är man också lite i den här bilen. Det märktes väldigt tydligt vilka som inte hade drivning på alla fyra hjulen och hur enkelt och bekvämt man kunde passera dessa ute på vägarna. Underlaget har under testperioden mestadels varit snömodd till slask och det är verkligen en barnlek att ta sig igenom. Start i isig backe var inga som helst problem utan det var bara till att smacka i växeln och sakta rulla från platsen. Det enorma vridet gör att bilen allt som oftast ville starta på tvåan och det gjorde att körningen aldrig blev hetsig eller nervös när man skulle iväg från ett rödljus eller liknande.

Hela tiden blir man påmind om motorns och bilens potential. Även utan Sport aktiverat svarar den otroligt snabbt för att vara en såpass stor pjäs och det känns flera gånger som att jag faktiskt kör en mindre bil än vad jag gör. Visst är den ganska åbäkig på trånga platser men i övrigt känns den relativt nätt och riktigt kvick. Snön yr åt alla håll och visst vill rumpan ibland dansa lite vid tung högerdojja men oj vad den styr fint tack vare drivning även på framhjulen. Trycker man på för mycket stryps motorn på ett ganska naturligt sätt och det blir som tur är inget tvärt avbrott utan mer en uppmaning att bilen tar över en liten stund så att du inte hamnar i nästa lyktstolpe. När det är så här tycker jag att det är helt okej att bilen får bestämma lite.

Som ni kan se på en av bilderna sitter det en hel del knappar bakom växelväljaren där man kan pilla runt om man kör i skogen. Det gör man nog väldigt sällan med en Cayenne och så även jag. Bilen har under min tid enbart rullat på asfalt och stundtals lite grus och jag har inte pillat på ett enda reglage här. Det har inte behövts och trots halka och diverse snöhögar förklädda till berg har det inte varit några som helst problem att ta sig fram. Men jag tvivlar inte en sekund på att grejerna fungerar, men det passar sig inte riktigt att ta ut en Porsche på en hill-climb-tur känns det som.

Interiör

Som vanligt när det gäller Porsche är det välbyggt, ombonat och trevligt att ta på. Stolarna kramar precis lagom och med ett stadigt grepp på den feta växelväljaren känns det lite som att jag rattar ett fartyg. Den höga sittpositionen ger bra överblick och även om jag gärna tiltade bak sätet lite spanade jag ändå ner genom folks takluckor vid kö. Gott om plats att dansa på i baksätet och ett bagageutrymme som sväljer en hel del. Ritningen för detta är ju densamma som i Volkswagen Touareg, så platsmässigt kan det ju inte då gå fel.

Mellansnack

På tal om Volkswagen Touareg. Jag har alltid smådissat Porsche Cayenne för att vara just en förklädd Touareg, för det är den ju egentligen. Men efter att ha kört en, och det här är faktiskt den allra första Cayenne jag någonsin kör, så förstår jag grejen. Cayenne är ju en av Porsches absolut största succémodeller och det är ju inte så konstigt när man kan få en fet allround-bil med grym prestanda. Touareg är bra på alla sätt och vis, men den går inte att få med Porsches motorer, chassi eller bromsar. Och visst finns det folk som säger att Cayenne inte är en riktig Porsche men det är ju trots allt Porsches teknik som bor under skalet. Sen kan man ju diskutera utseendet i flera vändor, och även om den första Cayenne såg ut som en svullen Boxster av äldre snitt tycker jag att den nuvarande är den absolut snyggaste. Fronten är riktigt aggressiv och de har äntligen fått till strålkastarna, som gör sig helrätt med svarta infattningar. Baklamporna skulle dock kunna ha fått vara lite mindre och inte så blaffiga.

Att bilen är enormt populär går ju inte att missa. Här i Stockholm ser jag minst en Cayenne om dagen. Det fullkomligt vimlar av dem, från den första generationen till den nuvarande. Fotoplatsen jag valde ligger längs med en större väg in i skogen, men i mina ögon ändå ganska så avskilt. Samtidigt som jag står och fotar seglar en Cayenne S förbi. Lite lustigt tänker jag och fortsätter att stå på platser så att min skugga inte ska komma med på fotona. En stund senare, inte många minuter på grund av att mina fötter höll på att förfrysa, kommer det ytterligare en Cayenne! Dessutom är det en GTS, versionen innan denna. Två stycken Cayenne inom loppet av 20 minuter kanske, på en skogsväg. Grattis Porsche.

Avslutning

Jag förespråkar råstyrka även jag tycker att det är kul med konstgjord andning ibland. Men precis som i Panamera GTS känns det här motoralternativet som det allra roligaste och lätt det jag hade valt själv om jag hade varit ute efter en Cayenne.

Fakta Porsche Cayenne GTS:

Motor: V8, 4.8 liter, 420 hästkrafter, 515 Newtonmeter.
Växellåda: Åttastegad automat.
Drivning: Fyrhjulsdrift.
Prestanda: 0-100 km/h på 5.7 sekunder, toppfart 261 km/h.
Däck: 20 tum.
Mått: Hjulbas 2.89 meter, längd 4.84 meter, bredd 1.95 meter, höjd 1.68 meter, vikt 2 085 kilo, bensintank 85 liter, förbrukning 1.07 liter per mil blandad körning, CO2-utsläpp 251 gram per kilometer.
Pris: 934 000 kronor.

Bil, Tester,

Porsche, Cayenne GTS, test, Ötzi