Sluta aldrig med det ni gör Aston Martin. Det vill säga bilar med känsla, klass och stora motorer.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Sluta aldrig med det ni gör Aston Martin

Det vill säga bilar med känsla, klass och stora motorer

Foto: Gordon Andersson

Ferrari och Lamborghini. Två av alla de biltillverkare som bygger fantastiskt bra bilar. Lyxiga, robusta, kraftfulla och ja, faktiskt ganska vanliga. Det är klart att man reagerar när en Ferrari eller Lamborghini brummar förbi, men jag tycker ändå att det känns ganska vanligt att se en Gallardo eller en 360. Och om jag personligen skulle lägga såpass mycket pengar på en bil, så skulle det ju vara ganska roligt om det inte stod en exakt likadan på andra sidan gatan där jag parkerat. Att få känna att det jag rattar väcker lite uppmärksamhet och faktiskt syns, för det är ju ändå det som betyder något för den som slänger ut två miljoner kronor på en bil. Det är inte enbart lyx man får för pengarna, det är även status och se på mig som det handlar om. Så varför väljer då de som har råd att inte köpa en Aston Martin? Är de fega?

Att kliva in i en Aston Martin är som att ta på sig en sammetspyjamas från Dolce Gabbana (kan jag tänka mig). Det är inte Rolls-Royce-klass men ack så ombonat och välgjort allt är. Virage är definitivt inget undantag utan hyser samma sköna känsla som den Vantage jag körde för något år sedan. Det börjar med nyckeln, vars genomskinliga parti är i kristall. Bara en sån sak. Ska det vara så ska det vara. Nyckeln stoppar man in i mittkonsolen, håller ned ett par sekunder och väntar. Någon sekund senare får man en fantastisk bekräftelse på att motorn svarat på kommandot och startat. Den något förhöjda gasen som bara för en sekund morrar till talar om för dig att det finns något riktigt mumsigt under huven. Och det gör det sannerligen. En V12:a på 5.9 liter, 490 hästar och 570 Nm. Sista inspektionen gjordes av en snubbe vid namn Paul, det står nämligen på ett emblem på motorkåpan. För även under huven är det snyggt, prydligt och ombonat. Motorn sitter långt bak och man skrattar nästan till när man ser avståndet fram till kofångaren. Där mellan bor det kyl och AC bland annat. Den stora motorn som täcks av fjäderbensstag är kopplad till samma automatlåda, Touchtronic 2, som Rapide har. Det vill säga ingen dubbelkoppling. Men det fungerar bra ändå. Det här är ingen racerbil. Visserligen gör den 0-100 km/h på 4.6 sekunder och toppar 299 km/h men det här är en bil man glider i, och då och då tynger högerfoten lite. Dessutom tycker jag att växellådan som ändå lever lite är charmig, det ska kännas när växlarna går i och det måste inte alltid ske på F1-tid.

Nu ska jag återgå till ljudet den här bilen ger ifrån sig och ägna några rader åt vad jag tycker är det absolut viktigaste när jag kör bil. En bil ska låta. Jag vet att elbilarna är på väg men jag hoppas nästan att det dröjer en massa år till innan de tar över mustiga rakställda, tvärställda och boxerupplagda motorkonfigurationer. Jag vet inte om det har att göra med att jag är kille, men jag älskar verkligen maffiga motorljud. Vissa tycker säkert att det är jättebarnsligt att jag grimaserar och försöker återskapa ett specifikt motorljud med mina läppar när något fartvidunder har passerat på gatan men det står jag för. Jag är väl en ljudtönt då. Folk får tycka vad de vill. Att trampa på lite extra mellan husväggar och låta en kraftig motorbroms tillverka avgassmällar som skrämmer gamla tanter är det bästa jag vet. Jättetöntigt. Men jag fullkomligt älskar det och sitter alltid och skrattar för mig själv när jag har busat till det lite. Jag är inte mycket för att köra fort men acceleration och framförallt då motorljud är det som jag fastnar för. Jag önskar att jag kunde beskriva hur Virage låter, men det kan jag inte. Den måste helt enkelt upplevas. Inget filmklipp i världen kan leva upp till den skönsången som mynnar ut ur piporna. Vid körning i stan när man snabbt växlar till tvåan går det att få till ett sånt skönt snärt-ljud att alla hår på hela kroppen ställer sig rakt upp. Varje gång. Det kan således hända att jag upprepade denna procedur x antal gånger. Jag tröttnade aldrig. Motorn låter extremt trevligt när man varvar ut också, men just det här snärtljudet var det jag fastnade för. Huvuden vände sig om tvärt och försökte lokalisera varifrån detta fantastiska läte kom ifrån och det går inte att beskriva hur kul och skönt det känns när man vet att det är man själv som har varit med och skapat det. Kanske gjort någon persons dag lite bättre då denne också älskar motorljud. Varje gång jag är ute och går på stan och jag hör någon bjuda på lite avgasläten blir jag glad och uppskattar musiken. Det är alltså min skyldighet att ge lite tillbaka. Eller så mycket jag bara kan som det blev i det här fallet. Alltid bra att ligga på plus tänker jag.

Det är inte bara ljudet som gör att folks blickar drar sig mot den här bilen vill jag lova. Aston Martin säger att bilen är helt ny, men visst är det strålkastarna från Rapide och bakljusen från DBS på den. Chassiet kommer från DB9 och bromsarna är också de från modellen DBS. Russinen ur kakan om man vill. Men jag gillar det, mest eftersom jag gillar modellerna delarna är hämtade ifrån. Då kan det ju inte bli fel om man bakar ihop allt till en enda god kaka. Den långa nosen känns oändlig och när man står utanför bilen ser man verkligen hur stor den är, på utsidan. Insidan är desto tajtare och baksätet är ett skämt (se bild). Men fortfarande inte så konstigt att folk vrider huvudena ur led när man kommer. "Titta!", "Såg du Aston Martinen som stod parkerad utanför?", "Wow!" var bara några av sakerna jag fick höra under dagen jag hade bilen. Stod den still tittade nästintill varenda person som passerade den med långa blickar och körde man förbi hajjade folk till och pekade. Det är onekligen en bil som sticker ut i mängden. Men folk verkar inte veta vad det är för något. Under fotograferingen var det massvis med människor som gick nära och verkligen spanade in emblemen för att få reda på vilken bil det handlade om. Mest män. Faktum är att två eller tre kvinnor kom fram och frågade vad det var för bil. Männen är väl för stolta och borde veta sånt antar jag. Det roligaste var en tant (se bild) som kom lunkandes med sin glass. Hon tittade länge på bilen, och sen på Gordon som satt på grusgången och pillade med sin kamera. Hon frågade vänligt om det var hans bil och gick sedan vidare när hon fick förklarat att vi bara plåtar den. Hon tog en vända runt på framsidan, helt oberörd över att hon stod mitt i vägen för själva fotandet, och tittade länge på bilen innan hon traskade vidare. Vi tittade på varandra och bara log. En sån härlig tant som verkligen verkade uppskatta den fina bilen istället för att dra till med "Vad håller ni på med? Har ni tillstånd för att stå här?" eller något annat tråkigt.

Det betyder att Aston Martin verkligen har lyckats med den här modellen. Den är inte som alla andra, det är inget man ser på gatorna ofta och det är något man pratar om när man ser den. Så därför förstår jag inte varför många som sitter på pengarna fegar ur och köper en "vanlig" sportbil som Ferrari eller Lamborghini när man kan få något sånt här. En del säger att det inte går att lita på Aston Martin fullt ut och att bilarna inte håller den kvaliteten som konkurrenterna gör. Fegt säger jag. Ska man alltid köpa det man absolut litar på och aldrig våga chansa på att göra något annorlunda kommer man aldrig att gå vidare. Och ingen behöver vara orolig när man köper en bil från Aston Martin. Det skulle kanske vara om man var orolig över att få bilen söndertittad i så fall. Hade jag haft två miljoner kronor att lägga på en bil, så hade jag inte tvekat en sekund på att de pengarna skulle gå till en Aston Martin. En sån våghals är jag. Jag menar, jag har ju faktiskt hoppat bungyjump en gång. Och överlevde.

Pris 1 859 000 (Coupé).

Bil, Tester,

Aston Martin, Virage, test, V12