Spelintryck: Assassin's Creed Rogue visar ett annat perspektiv. Mycket fokus på berättelsen.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Spelintryck Assassin's Creed Rogue visar ett annat perspektiv

Mycket fokus på berättelsen

Det här med att Ubisoft väljer att släppa två olika spel i Assassin's Creed-serien till två olika generationer av dagens spelkonsoler samtidigt känns lite förvirrande. För både Assassin's Creed Rogue (Xbox 360 och Playstation 3) och Assassin's Creed Unity (PS4 och Xbox One) känns lika relevanta om man följt spelserien från början. Rogue utspelar sig dessutom bara några år efter händelserna i den senaste delen i serien Black Flag.

Man skulle därför kanske kunna tro att de två nysläpptaspelen från Ubisoft skulle kännas ganska synonyma med varandra och fokusera på samma saker. Men det är precis tvärt om och faktum är att det känns som om serien delat upp sig i två spår där Rogue fortsätter på den spelstil som introducerades i AC III och sedan utvecklades i AC IV Black Flag, det vill säga rörelser över stora områden i vidlyftiga landskap både till land och till havs. Unity har å sin sida snarare gått tillbaka till den stil vi hittade i de första spelen i serien med fokus på svulstiga upplevelser i storslagna städer. Om de olika spåren består återstår att se framöver.

Personligen gillade jag den utveckling som skedde i Assassin's Creed 3 där det kändes som om serien för första gången på länge förnyades. Vi flyttade upp i träden och fick möjlighet att segla på havet och de nya friska fläktarna kändes behövliga efter att serien börjat gå på tomgång.

I Rogue försöker sig Ubisoft på ytterligare en förnyelse där vi nu får uppleva berättelsen från den andra sidan, det vill säga från en Templars perspektiv. Och det känns till en början riktigt spännande. Berättelsen är också Rogues styrka där huvudkaraktären Shay Patrick Cormac känns både intressant och karismatisk. Konflikten mellan Templars och lönnmördare känns liksom plötsligt mer nyanserad och allt är inte längre svart eller vitt.

Jag gillar också att vi är tillbaka i mer storslagna kyliga områden, liknande de i Assassin's Creed III, med isberg i haven och vackra berg i kulisserna. Och det är uppenbart att det fortfarande går att kräma ur en hel del snygg grafik ur förra generationens konsoler. Däremot känns den här kalla världen inte alls lika intressant att upptäcka som de tropiska öarna i föregångaren Black Flag. På något vis är de båda spelen varandras motsatser fast med samma grund. Utformningen är den samma men medan jag personligen tyckte att berättelsen i Black Flag var ointressant och världen fascinerande så finner jag nu i Rogue världen ointressant och berättelsen fascinerande. Det finns liksom inget som får mig att vilja leta efter dolda skatter och mysterier utan istället kör jag stenhårt på med berättelsen vilket också gör att det går väldigt snabbt att plöja igenom spelets olika sekvenser.

Att spela som Templar är tyvärr inte heller speciellt annorlunda från att spela lönnmördare vilket jag personligen hade hoppats på. Det är samma vapen, samma rörelsesätt och samma strategier som gäller. Och templars verkar ha samma förmåga att klättra, eller misslyckas med att klättra, som sina fiender. Så förutom berättelsen och möjligtvis dina kläder, och ja jag återkommer verkligen till just berättelsen, så är det inte mycket som avslöjar att du har bytt sida.

Det känns faktiskt lite tråkigt att Ubisoft inte lyckats få ihop en helhet som både kittlar upptäckarnerven och kärleken till fascinerande berättelser. För grunden i rogue är riktigt riktigt bra. Till och med bättre än förväntat då jag fick känslan av att allt krut lagts på Unity. Och jag njuter verkligen av att följa Shay genom hans resa som i vanlig anda går mellan så väl små som stora uppdrag.

Med Rogue visar dock Ubisoft att de har viljan att förändra och förnya och förhoppningsvis kan de få ihop hela paketet till nästkommande titel i serien.

Spel, Multiplattform,

Assassin's Creed Rogue, Ubisoft, Spelitryck