Call of Duty: Black Ops. Lite åsikter om singleplayern.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Call of Duty: Black Ops

Lite åsikter om singleplayern

En ny höst börjar närma sig sitt slut vilket innebär att Activision har ett nytt Call of Duty-spel ute för oss att spela. I år är det Treyarch som har hand om serien något som många har bemött med en handfull dos av skepticism. Undertecknad har spenderat den senaste veckan att spela igenom spelets singleplayer-del och tänker här dela med sig sina tankar om just spelet singleplayer-del.

Jag kan ju börja med att säga att jag personligen inte har varit så glad med Treyarchs tidigare Call of Duty-försök, jag vet att det är ett populistiskt tankesätt att ha men jag anser helt enkelt att de inte har varit särskilt bra. Call of Duty 3 orkade jag aldrig spela klart ens och World at War tyckte jag var på gränsen till riktigt dåligt.

Men då Treyarch nu hade skakat av sig 2:a världskriget och steget in i den modernare eran så kände jag att det här faktiskt kunde bli något och det hela börjar faktiskt bra. Man skjuter, saker exploderar, man hoppar i fordon, Ice Cube (som lånat ut sin röst till en av karaktärerna) skriker samt så bjuds man på rejält varierade miljöer. Men så fort man landar i Vietnam så börjar saker och ting verkligen gå den generiska Call of Duty-vägen och ofta återkom känslan av att det här var något jag har gjort förut. Om detta beror på att Treyarch konstant hyllar kända moment från samtliga Call of Duty-spel eller att jag börjar bli senil är oklart. Man lånar även en hel del från diverse filmer som utspelar sig under denna tid. Scener från filmer som Plutonen, Deer Hunter, Manchurian Candidate används flitigt i Black Ops. I ett av uppdragen åker man till Hong Kong och där man då, självfallet, börjar med två pistoler, en helt klart gullig hyllning.

Call of Duty går ju ut på att man skall skjuta så många som möjligt och jäklar vad man får göra det i Black Ops. Tror att jag på egen hand tog kål på halva Vietnams och Rysslands befolkning då fienderna är så sjukt dumma så de nästan går in i mitt kulregn. Men det är inte bara fienderna som dör, man får räkna med att själv dö ett antal gånger, speciellt av saker o ting som man inte riktigt ser. Kan inte stoltsera med att jag är världens bästa FPS-spelare men jag skulle vilja påstå att jag är tillräckligt kompetent för att inte gång på gång dö Robocop till Xbox-stil.

Man få även bemanna en rad olika fordon, något som låter spännande på pappret men i längden bara visas sig vara måttligt mer underhållande upplevelse än Rebel Assault. Värt att nämna att nämna är att inget av dessa fordonsuppdrag var lika illa som flygplansbanan i World at War.

På ett enkelt och billigt sätt så kan man säga att singleplayer-delen av Call of Duty: Black Ops helt enkelt saknar det där lilla extra som Modern Warfare-spelen bjuder på. Det tydligaste exemplet på detta är att det verkligen är definitionen av en guidad upplevelse. Varje bana känns som en lång korridor som man måste följa. Detta är ju inget nytt för spelserien, eller för moderna FPS-spel överhuvudtaget, men här får man sällan ens illusionen att man har något val hur man skall tackla en viss situation. Ibland ser man en korsning där man kan välja att gå två håll men det leder nästan alltid till en stängd dörr som användes för att spawna in fiender och trots dessa "spawn-gömställen" så såg jag, vid ett flertal tillfällen, fiender som bara materialiserades från ingenstans.

Många har sagt att detta spel har den bäst berättande handlingen i något Call of Duty-spel, vilket jag faktiskt kan hålla med om. Den stora anledningen till att jag fann handlingen mer konkret än tidigare är att man för det mesta endast följer en person från början till slut. De få gånger man byter spelbar karaktär så är det direkt kopplat till protagonistens huvudhandling. Att man får epilepsianfall vid varje mellansekvens är dock något man helt enkelt får acceptera Trots dessa ljumma lovord skall man inte tro att man får något berättande mästerverk här. Nivån för Call of Duty-handlingar är ju så oerhört låg så att kalla det bästa i serien är tyvärr inte någon större bedrift. Det finns mängder av logiska luckor och på tok för ofta ställer man sig frågan "Varför gjorde han sådär? Det var ju bara dumt och, fram för allt, ologiskt gjort!".

Om man har orkat läsa såhär långt så kanske man tror att jag hatade detta spel, det gör jag absolut inte. Det finns, precis som med många andra spel, 100-tals småsaker att klaga på (så som huvudkaraktärens förmåga att hoppa som en superhjälte) men detta är trots allt det bästa Call of Duty-spelet från Treyarch. Det finns några underhållande banor som bjuder på variation, till exempel banan WMD där man får möjligheten att styra soldater i förenklad Commandos-stil. Men tyvärr väger höjdpunkter, som just WMD och Vorkuta, inte upp allt det långtråkiga och monotona skjutandet som singleplayern tyvärr präglas av.

Nu nämnde jag i inledningen så är mina tankar här endast för singleplayer-delen av spelet, här finns självfallet en multiplayer-del som med all sannolikhet kommer leva och frodas långt in i nästa år. Zombie-läget från World at War är tillbaka vilket är lite halvkul men inget vettigt alternativ för Modern Warfare 2s Spec Ops. Det finns även möjlighet att spela Zork och ett Twin-stick shooter-spel Dead Ops Arcade.

Så som avslutning måste jag säga att den absoluta höjdpunkten i Call of Duty: Black Ops är att springa omkring med Ice Cube hållandes sin AK i handen. Tyvärr resulterade AK-skjutandet i att dagen inte blev allt för bra.

Spelet skickades till oss av Activision och spelades igenom på Playstation 3.

Spel, Multiplattform,

Call of Duty: Black Ops, Treyarch, Activison

37.4°