Spelintryck: Dark Souls III är smärtsamt bra. Vi har testat senaste delen i spelserien från helvetet.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Spelintryck Dark Souls III är smärtsamt bra

Vi har testat senaste delen i spelserien från helvetet

Någonting egendomligt har hänt. Jag sätter igång Dark Souls III, och spelar i flera timmar utan att bryta ihop en enda gång. Boss efter boss faller för mitt svärd, likaså skelettsoldater, riddare, vildsinta bybor och allsköns andra mindre störningsmoment. Det är inte förrän flera timmar in i spelet som jag till slut går bet och börjar känna maktlöshet, den där desperationen som varje van Souls-spelare förr eller senare konfronteras med. Man skulle kunna tolka det som att förhandsryktena om att spelets svårighetsgrad skulle ha sänkts skulle vara sanna. Faktum är nog att det bara var skitsnack, och att det snarare är så att mitt glidande de första timmarna vittnar om den här spelseriens storhet. Men för att resonemanget ska vara förståeligt krävs en kortare tidsresa som ni tillsammans med mina intryck från PS4-versionen kan ta del av efter "läs mer".

För knappt fyra och ett halvt år sedan tog jag på mig att recensera Dark Souls för en annan sajt. Allt jag visste var att det var den spirituella uppföljaren till ett stenhårt japanskt actionrollspel som jag läst en del om och varit nyfiken på. Snart skulle det visa sig att jag inte visste någonting. Under de första tio timmarna av Dark Souls ifrågasatte jag hela min identitet som gamer. Det kan lätt bli så när man spelat spel i tjugofem år, men helt plötsligt inte kan spela i fem minuter utan att misslyckas och få börja om där man kom ifrån, fem minuter tidigare. Jag hade inte upplevt något liknande sedan Teenage Mutant Hero Turtles till NES. Men långsamt lärde jag mig. Det här spelet anpassade sig inte efter spelaren, spelaren själv var tvungen att anpassa sig efter spelets regler och när det skedde var plötsligt ingenting omöjligt längre. Kyla, metodik, planering. Ord som alltid funnits där, men som casualifieringen av spelmediet förpassat till skuggorna. Och till slut blev spelet som jag nästan hatade istället ett av de tre bästa jag spelat i mitt liv. Kalla det Stockholmsyndrom om ni vill, jag tror snarare att det berodde på att hårt jobb är belönande i slutändan.

Ni kanske förstår nu, på samma sätt som Tyler Durden karvade riktiga män ur den förslappade medelklassen så har Souls-serien gjort detsamma med en generation gamers bortskämda med regenererande hälsa och timslånga tutorials. Och det är därför jag utan problem kan spela genom de första timmarna av Dark Souls III, inte för att serien på något sätt blivit snällare. För det här är återigen ett överjävligt spel. Den första bossfajten kommer några minuter in i spelet. Redan det andra området man kommer till erbjuder en ordentlig utmaning värdig den i det första spelet, och jag slår vad om att nykomlingar till serien kommer att slita sitt hår när de tvingas använda föremål på måfå för att försöka förstå vad deras effekt är, samt navigera bland dolda stup och gömda fiender som bara väntar på att få sätta kniven i nybörjarryggar.

Så vad kan man förvänta sig om man aldrig spelat ett Souls-spel? Dark Souls III är, precis som sina föregångare, ett hardcoreklassat actionrollspel som spelas i realtid i tredje person. Kontrollmönstret och spelmekaniken är långsam, och känns därför inte igen från andra japanska actionfyllda spel såsom Devil May Cry och Bayonetta. Däremot är Dark Souls minst lika rättvist. Attackerna och deras animationer är perfekt utstuderade och tvingar spelaren att tänka efter vilket vapen och vilken attack som är bäst lämpad för alla de olika fienderna som väntar. Som sagt, eftertanke belönas medan impulsartade beslut oftast slutar med “You died”. Nytt för trean är att magimätaren även kan användas till speciella tvåhandsattacker och att nya Estusflaskor kan användas till att fylla på nämnda mätare. Det är fritt fram för spelaren att bestämma hur många Estusflaskor som ska kunna använda till att återställa hälsan respektive magimätaren. Uppgraderingssytemet följer som vanligt klassiska rollspel, med twisten att man tappar intjänade XP om man dör. Man får en andra chans att hämta upp dem där man dog, men om man misslyckas med det är de för evigt förlorade. Ännu en detalj som kändes sadistisk för några år sedan, men som man nu accepterar utan närmare eftertanke.

Även spelets lore, karaktärer och olika föremål följer spelmekanikens otillgänglighet hand i hand. Allting är fåordigt, kryptiskt och i princip aldrig uttalat - helt ärligt är det lätt att missa vem protagonisten är och vad hen ska åstadkomma i spelet. Intressant är att den här serien är så bra vad gäller spelglädjen att man faktiskt kan spela igenom ett helt spel utan att förstå någonting av vad som händer eller varför det händer. Och då har jag inte ens nämnt spelets Art direction och nivådesign, punkter som paradoxalt nog står i stark kontrast till hur svåra, elaka och otillgängliga de andra aspekterna av verket är. Dark Souls III är nämligen smärtsamt vackert, precis som sina föregångare. I sina bästa stunder slår det i mitt tycke Peter Jacksons Tolkien-filmatiseringar på fingrarna med sina miljöer. Utöver hur banorna ser ut är själva nivådesignen också mästerlig, alla höjdskillnader och gömda hemligheter gör att man kan ägna ett par timmar åt att utforska ett område som sedan tar kanske fem minuter att springa igenom när man väl har bekantat sig med det. Att de olika områdena är sammanlänkade gör äventyrandet än mer mäktigt; det som kan tyckas vara en vacker bakgrund är inte alltid bara det, utan kan lika väl vara ett område du kommer att kämpa dig igenom många timmar senare. Lika belönande kan det vara att titta bakom sig och se hur långt man har kommit, trots att det tidigare tycktes omöjligt.

Ni som känner till spelen i serien frågar er säkert också hur den här tredje delen håller jämfört med de föregående. Det råder mer eller mindre allmän konsensus kring att del två i serien blev lidande av att auteuren Hidetaka Miyazaki inte styrde skutan, och jag håller med. Dark Souls II var inget dåligt spel, men det saknade fingertoppskänslan i allt från animationer till bossfighter. Med tanke på att Miyazaki var upptagen med Bloodborne fram tills förra året rådde det oro kring om Dark Souls III skulle bli ännu ett antiklimax. Med facit i hand känns det som att vara tillbaka i det första spelet när jag spelar trean. Återigen är det svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör att känslan ännu en gång är fullkomlig, men det har att göra med de där detaljerna som är så svåra att få till men som i slutändan gör skillnaden. Personligen har jag alltid varit den som tyckt det varit tråkigt när en grupp jag älskar bestämt sig för att göra ett experimentellt album, därför är jag också nöjd över att Souls-serien inte försöker sig på att göra något nytt, utan istället fortsätter göra det den gör bäst. Och jävlar, vad bra den gör det.

Spel, Multiplattform,

Dark Sous III, spelintryck, Hidetaka Miyazaki