Spelintryck: Den trasiga tiden måste lagas i Quantum Break. Vi har spelat Remedys senaste spel.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Spelintryck Den trasiga tiden måste lagas i Quantum Break

Vi har spelat Remedys senaste spel

Konflikter, en värld som spricker runtomkring mig, action, pussel, grymma skådespelare och en känsla av att delta i en film. Quantum Break bjuder på en äventyrsupplevelse som skiljer sig en hel del från andra spel jag spelat och upplevelsen är både positiv och negativ.

Mina intryck, som baseras på Xbox One-versionen, kan ni läsa genom att trycka på "Läs mer".

Världen rämnar runtomkring huvudpersonen Jack

Jag valde medvetet att läsa så lite som möjligt om Quantum Break innan jag började spela spelet. Jag ville bli överraskad och jag ville gå in i upplevelsen utan några förväntningar. Antagligen mest för att jag hade en känsla av att det här är ett typiskt spel som passar mig som handen i handsken. Mycket story och massor med mellansekvenser blandat med äventyr och action upplevt från en tredjepersonsvy.

Det tog dock ett tag innan jag kom in i spelet och började njuta av det. Detta trots att berättelsen kickar igång direkt och slänger in spelaren i ett spännande drama där tiden gått sönder och där huvudkaraktären Jack Joyce (spelad av Shawn Ashmore) förses med tidsförändrande krafter som är rätt roliga att leka med. Men små saker har stört min upplevelse. Saker som att spelets kommandon inte svarar så snabbt som jag hade önskat vilket ibland ställer till det rejält när jag med Jacks förmågor försöker lösa pussel eller ta mig an fiender i situationer där allt handlar om tajming. Saker som att undertexter ibland försvinner och dessutom inte synkroniserar alls i de filmade sekvenserna. Saker som att spelet ibland glänser grafiskt och ibland känns mediokert med för hårda och flimrande skuggor. Eller saker som att coversystemet känns alldeles för grundläggande, där det i princip består av förmågan att kunna huka sig bakom objekt, trots att stora delar av spelet faktiskt går ut på att skjuta fiender. Ungefär halvvägs in i spelet började jag dock ha överseende med spelets brister för att istället fokusera på själva upplevelsen och berättelsen som ändå är intressant. I stora drag handlar det om att Jack försöker rädda den trasiga tiden medan han motarbetas av företrädare för det stora företaget Monarch Solutions.

Fiender kan slås ut med både förmågor och skjutvapen

Det jag gillar främst är hur Remedy leker med tiden i spelet och hur det influerar hela spelets upplägg från själva berättelsen och striderna till hur Jack tar sig an pusslen som måste lösas för att han ska kunna ta sig vidare. Jag gillar också att de försöker göra något helt nytt när de bakar in filmatiserade delar i syfte att parallellt med spelandet leverera en teveserieliknande upplevelse som mellan varje avslutat kapitel fyller i luckor handlingen.

Jacks tidsrelaterade förmågor, som kan uppgraderas och utökas under spelets gång, är också roliga att använda och nödvändiga för att överleva. Främst är det i striderna som förmågorna får skina där Jack i princip hela tiden måste hålla sig i rörelse. Genom att exempelvis stoppa tiden, eller använda tidsbarriärer, skyddar han sig själv samtidigt som han slår ut sina fiender med hjälp av både förmågorna och olika skjutvapen. Blir man stillastående kan man med andra ord iskallt räkna med att få ett skott i pannan och sen är det bara att börja om sekvensen. Förmågorna är dock tidsbegränsade och måste regenerera vilket innebär att det bästa valet ibland är att fly och gömma sig i väntan på att Jack kan manipulera tiden igen.

Världen är också fylld med loggar, anteckningar, mejlkonversationer och dagböcker som fyller i berättelsen och som spelare uppmanas att leta reda på för att få en djupare förståelse för karaktärerna och handlingen i stort.

Mellansekvenserna är riktigt snygga och skådespelarna gör en lysande insats

En annan sak som jag uppskattar är hur världen konstant faktiskt upplevs som söndertrasad rent tidsmässigt eftersom det skapar en häftig effekt rent grafiskt. Tiden rör sig fram och tillbaka, där den fungerar ibland och blir helt stillastående ibland, med resultatet att tidsrevor skapas och fryser människor i konstiga positioner. Dessutom rämnar världen runtomkring mig vilket gör att det flyger trasiga saker i luften, som även de på visa ställen fastnat i tiden eller kastas fram och tillbaka i tidsrevor. Dessa objekt bidrar i sig också till de pussel som Jack måste ta sig förbi och agerar ibland hinder och ibland hjälpmedel.

Sen har vi då de filmatiserade delarna som bryter av hela spelupplevelsen helt. I slutet av varje kapitel får vi nämligen även anta rollen som antagonisten Paul Serene, som spelas av Aidan Gillen (Littlefinger i Game of Thrones), och även han har vissa tidsrelaterade förmågor. En av dessa är möjligheten att se in i framtiden och för spelarna innebär det att varje kapitel avslutas med ett val där Paul ser två olika framtidsscenarier. Spelaren får, efter att ha sett vad framtiden har att erbjuda, välja vilken väg Paul ska gå och konsekvenserna av valen påverkar sedan hur Paul interagerar med karaktärerna och vilken roll eller vilket öde de får i berättelsen. Utan att ha spelat igenom spelet flera gånger känns det dock som om valen inte påverkar tidslinjen i spelet i stort, men tanken är ändå att spelare ska kunna gå tillbaka till spelets olika kapitel och genom att välja annorlunda se vad som händer med de olika karaktärerna. Efter de här valen slussas sedan spelaren till en filmsekvens där vi får se skådespelarna agera i verkligheten och eftersom sekvenserna är relativt långa är det bara att luta sig tillbaka och ta en paus från själva spelandet.

Dominic Monaghan, från Lost, spelar huvudpersonens lillebror William Joyce

Jag gillar tanken med filmerna, som är väldigt välgjorda, men känner också att de är lite för långa vilket innebär att spelet tappar fart. Det trots att handlingen i filmerna är intressant. Det känns också som om Remedy har lite svårt att få ihop helhetskänslan och upplevelsen blir ganska splittrad. De övriga animerade mellansekvenserna är dessutom så ruskigt snyggt gjorda att jag utan tvekan hade nöjt mig med fler sådana, även om det är lite kul att få se de kända skådisarna agera i verkligheten. "Lite kul" räcker dock inte för att berättiga dem och även om tanken är fin hade nog spelet känts mer slimmat utan dem.

Sammanfattningsvis har Remedy ändå levererat ett unikt spel, som bjuder på en hel del intressanta element så väl teknikmässigt som upplevelsemässigt, men som samtidigt är ganska grundläggande. Ta dig framåt genom att gå och klättra i världen, lös lite inte allt för avancerade tidsrelaterad pussel, gå in i strider med vakter som vill hindra din framfart, ta dig an lite fler pussel, konversera med de karaktärer som följer dig genom handlingen och repetera. Svårighetsgraden under spelets gång höjs främst i form av fler fiender i de olika striderna och det är ändå först i det sista kapitlet, på svårighetsnivå normal, som jag upplever att det i vissa sammanhang blir rejält svettigt. Berättelsen är i grunden också intressant och skådespelarna gör en riktigt bra insats, men jag känner inte att det är ett spel som gjort något djupare intryck på mig och risken är att kommer att glömmas bort relativt snabbt i mixen av andra titlar som släpps i år.

Spel, Mobilspel,

quantum break, remedy entertainment, spelintryck