En gästrecension av EA Sports FC 25. En man i medelåldern tycker till.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

En gästrecension av EA Sports FC 25

En man i medelåldern tycker till

Den trogna Feber-läsaren Romeo (även känd som Plawsworth bland kommentarerna) har spelat EA:s omåttligt populära fotbollspelserie i flera decennier och delar här med sig av sina åsikter om årets upplaga av EA Sports FC till andra Feber-läsare.

Så var det dags igen. Det är den där tiden på året då EA Sports släpper sitt årliga FIFA, numera under namnet FC (vissa saker kan man inte lära sig). Som småbarnsfar, med en speltid som kan mätas i minuter snarare än timmar, är det alltid med en mix av nostalgi och frustration som jag laddar ner spelet till min Xbox – numera till en högre prislapp, digitalt.

Borta är tiden då man fick en ny FIFA-skiva i födelsedagspresent (undertecknad råkar fylla år samma helg som spelet släpps, ödets ironi), och borta är också tiden då jag kunde ägna hela dagar åt att slipa mina frisparkar.

Jag har hängt med sedan FIFA 97, året då min gamla idrottslärare, Peter "Hulda" Hillgren, fanns med i spelet som en Malmö FF-mittback. Han fick ta många röda kort när man tog en tackling med "E"-tangenten. På den tiden var det på PC med tangentbord jag lärde mig spelet. Det var en annan tid, en enklare tid med fulare grafik men stort spelnöje.

Nu sitter man och försöker förstå hur man utför en simpel dragback-fint, medan mina barn stirrar på mig som om jag vore en dinosaurie. FC 25 erbjuder som vanligt nya finesser och funktioner som jag kanske aldrig riktigt kommer att bemästra fullt ut. Men ändå känner jag den där obotliga dragningskraften till spelet. Det är som att försöka förklara varför man älskar fotboll – ibland är det bara en känsla och minnena man samlat på sig genom åren.

Årets nyheter – Rush mode, FC IQ och andra förbättringar.

En av de största nyheterna i FC 25 är "Rush" – ett 5-mot-5-läge som låter som en spännande nyhet. Men låt oss vara ärliga: vi som var med på FIFA 97 minns att inomhusfotboll var en grej redan då, om än i en mer idrottshall-liknande miljö med väggar. I grund och botten känns det mest som en remake av något gammalt, fast i ny förpackning. Precis som hur dagens spel i sig är en återupprepning av samma gamla FUT-modell (Ultimate Team), som EA såklart vill att vi ska gräva ner oss i. Ja, FUT är fortfarande kul, men när jag nu knappt hinner spela en match per vecka känns det mer som ett halvvägs engagerande mobilspel. Jag förlorar lika mycket tid på att bygga ett vettigt lag och titta på videos om ”årets meta” som på själva spelandet. Därför har jag, med ålderns höst, glidit över till att spela Säsongs-läget för att fokusera på spelandet på planen och möta jämnbra lag.

För de som inte följer den fysiska fotbollens värld så kom ju Kings League häromåret, vilket får antas vara inspirationskällan för att släppa Rush-läget. Det har snabbt blivit populärt bland den yngre Twitch-generationen, och matcherna streamas online. I korthet är det 7 mot 7-spel på en mindre plan med kortare speltid och en massa knasiga ”hemliga vapen” som kan innebära att få en motståndare utvisad, mål räknas dubbelt osv. Den som kan sin FIFA-historia minns ju att liknande funnits i FIFA-spelen förr. Det var alltid lika frustrerande för ens motståndare när man kunde börja en match med att sätta rött kort på polarens spelare eller få en 2-0-ledning.

Sen har vi årets modeord: det nya FC IQ, som utlovar en omfattande översyn av det taktiska systemet med moderniserad teamtaktik och smartare AI, vilket möjliggör en mer dynamisk spelupplevelse. Spelare ska nu kunna efterlikna berömda managers taktik och anpassa formationer smidigt under matcher. Men likt tidigare utgåvor och systerserien NHL är det mest fina ord som vanligt, och inget jag upplever gör spelet helt annorlunda mot fjolårets utgåva. Däremot börjar spelet bli ruggigt vackert, och animationerna är ju hästlängder bättre än de var när jag började spela för mer än två decennier sedan. Så det är verkligen kul att se en snygg repris.

Men det som får mig att köpa spelet år efter år, och tjata på gamla vänner jag inte sett på flera år att komma online (tiderna i soffan tillsammans är tyvärr förbi), är minnen som när jag i den 120:e minuten på tilläggstid gjorde ett kritiskt felbeslut med min mittback. Hela matchen, som hade varit en episk kamp i regnväder, förstördes. Mitt beslut att försöka bryta framåt istället för att kyligt hålla position som siste man resulterade i ett insläppt mål i sista sekunden, och min lagkamrats, tillika barndomsväns, avgrundsvrål den kvällen ekar fortfarande i mina öron. Handen på hjärtat, det var inte första gången handkontrollen fick en flygtur den gången. Men jag har vänner som till och med sålt sitt Playstation för att detoxa från FIFA ett halvår innan suget blev för stort och de köpte en ny.

Är det verkligen spelet som blir sämre, eller är det jag?

En titt på Metacritic visar att varje ny utgåva i FIFA/FC-serien verkar få sämre och sämre användarbetyg, och det är lätt att förstå varför. Spelet har blivit mer avancerat och invecklat, kanske för avancerat för de av oss som minns den simpla glädjen och det höga tempot som fanns förr. Det är inte längre ett spel för folk som spelar för skojs skull – det har blivit en tävling i att förstå årets taktik och vad som är "meta". Men jag undrar ibland om spelet verkligen blir sämre, eller om det är vi spelare som redan nått vår topp för länge sedan? För min del var jag nog bäst runt FIFA 2006, och allt därefter har varit ett halvhjärtat försök att återuppleva gamla minnen genom att försöka hålla mig ajour med alla förändringar.

Jag saknar så klart de svunna tiderna med känslan av att få vara Beckham med fantastiska crossbollar till polaren och vackra frisparksmål som vi kunde glädjas åt. Eller varför inte de fysiska turneringarna med 40 (!) vänner och bekanta i en liten lägenhet som spelade 2 vs 2-turnering där vinnarna fick en stor guldpokal med sina namn förevigade, medaljer och spruta champagne inomhus till min sambos stora förtret. Pokalen finns kvar i garaget och samlar damm, men det är för hög inlärningskurva numera i FIFA för att återskapa sådana minnen.

EA’s girighet – en konstant påminnelse.

Något som dock är oförändrat under senare år är EA:s ständiga kamp för att klämma ur oss så mycket pengar som möjligt. FUT, mikrotransaktioner och år efter år samma fullprisprissättning på ett spel som ibland känns mer som en roster-update än ett nytt spel. Med konkurrenten Pro Evolution Soccer på fallrepet sedan länge har EA haft monopol, och de vet det. Men vi köper ändå spelet, år efter år, för det finns ingen bättre känsla än att slå en gammal vän i en match – eller såklart den där frustrationen när allt går åt skogen och handkontrollen ännu en gång får möta väggen.

Slutsats

FC 25 är som att återse en gammal vän varje år, en vän som man har haft så många goda minnen med, men som också har förändrats en hel del genom åren. Vi kanske inte förstår varandra lika bra som förr, men någonstans finns ändå den där känslan kvar – känslan av ett magiskt ögonblick på planen, vare sig det är virtuellt eller i verkligheten.

Visst, jag spelar inte lika ofta längre, men de få stunderna jag får över när barnen somnat och jag sätter mig i soffan med handkontrollen för att spela är ändå något speciellt. Spelet kanske inte längre är så lätt och snabbt som jag minns det eller ibland önskat, men det är fortfarande kul. Och trots frustrationen över alla nya finesser och EA:s förmåga att be om mer pengar kommer jag nog fortsätta köpa det, år efter år. Man är ju trots allt en FIFA-veteran vid det här laget, och jag ser fram emot dagen då mina barn lyckas slå mig. För ännu så länge trumfar erfarenhet och kyla deras flärdfulla dribblingar och rabona-skott som jag inte är i närheten av att behärska längre.

Spel, Feature,

EA Sports FC, FIFA, Xbox, PlayStation, Windows

Släpptrailer för EA Sports FC 25

Med Beckham