En gästrecension för Aliens: Dark Descent
En Aliens-fantast tycker till
Vår eminenta gästrecensent Alexander har spenderat lite tid med Aliens: Dark Descent och nedan kan man läsa hans tankar om konsolversionen av spelet.Aliens. Jag har i många, många år älskat den andra filmen i Alien-franchisen - ett perfekt actionkomplement till originalrysaren Alien och en av de bästa äventyrsfilmerna som gjorts. Jag var också helt säker på att jag skulle älska ett spel som gör filmen rättvisa. När gameplayvideos för Aliens: Dark Descent ploppade upp såg de mycket lovande ut. Efter så många undermåliga försök under årens lopp såg det ut som att vi slutligen skulle få ett actionspel som gjorde Aliens rättvisa. Om Alien: Isolation lyckades med skräcken från ettan skulle ett actionspel i uppföljarens anda kanske också vara möjligt?Kraschlandade på planeten Lethe ska spelarens befälhavare försöka få klarhet i (och överleva) Xenomorph-angreppet som sprider sig i kolonierna. För den som är van vid Xcom- spelen känns det mesta igen från pillandet i baserna mellan uppdragen. Resurshantering är ett centralt element, där allt från uppgraderingar av ens soldater, forskning och nya vapen kostar valuta och ibland kräver att framsteg görs under uppdragen för att låsa upp något nytt. Det går att ändra utseende och namn på marinsoldaterna, jag rekommenderar det eftersom de även här dör permanent och det alltid känns lite extra om man har skapat karaktärer man bryr sig om.
Uppdragen då? Även här finns massor av paralleller till Xcom-serien, i form av isometrisk vy, specialförmågor som kan aktiveras, resurspoäng, cooldowns och så vidare. Den stora - och mardrömslika - skillnaden är att Aliens: Dark Descent inte är turordningsbaserat. När kaoset bryter ut måste spelaren alltså fatta snabba beslut, det går att sakta ner tiden under striderna men det är också allt. För den som saknar nerverna går det att ändra så att man kan pausa, men jag tror inte att det är så utvecklarna tänkte sig upplevelsen.Vad ger då Dark Descent för upplevelse? Den värsta tänkbara. Utifrån trailers är det lätt att tro att det rör sig om ett actionspel. I själva verket är det ett smygarspel. Ammunitionen är starkt begränsad, Xenomorpherna är däremot obegränsade till antalet, och varje gång man blir upptäckt strömmar fler monster till den platsen där den förra blev dödad. Det går att förflytta sig bort och i bästa fall undvika konsekvenserna, men utvecklarna har till och med tänkt på det. En mätare tickar en stund efter att man blivit upptäckt, och när den nått en viss nivå ökar fiendens aggressivitet och frekvens, vid nästa nivå kommer det en hord fiender och vid nästa nivå kommer en miniboss. Alltså är det mest önskvärda att inte bli upptäckt alls, vilket är lättare sagt än gjort. Här kommer franchisens motion tracker väl till pass, som med sitt pingande varnar för Aliens (och andra fiender…) och även märker ut dem på kartan man kan ta upp. Det går också att placera ut dem stationärt så att man har koll på stora delar av kartan samtidigt. Efter mina värsta sessioner med spelet hör jag plingandet från motion trackern en stund efter att jag stängt av tv:n.Dark Descent är alltså ett skräckspel, maskerat som strategi. Den rätta benämningen är kanske stresspel? Mellan uppdragen får man ofta välja mellan att slicka såren, skicka soldaterna på terapi, och bli belönad med resurser istället eller att hoppa på nästa uppdrag. Om man väntar tickar dock domedagsmätaren på, som gör att fienden över tid blir mer svårhanterad. Jag tvingas ofta avbryta ett uppdrag för att återanvända senare med mer ammunition och friskare soldater, vilket också ökar antalet dagar i spelet. Lägg till att ens stackars marinsoldater har en stressmätare under uppdragen som tickar uppåt för minsta lilla och leder till avdrag på färdigheterna när de når en viss nivå. Om de varit med om för mycket under ett uppdrag drar de på sig olika trauman som sedan hänger kvar om de inte behandlas och leder till ännu fler, mer allvarliga avdrag på lång sikt.Med andra ord är det som att den grundläggande idén med hela spelet är att skapa stress och obehag hos spelaren, något som är väldigt lyckat men kanske inte heller för alla. Värt att nämna är att jag som psykolog aldrig sett ett så komplext och trovärdigt spel vad gäller trauma och övriga psykologiska aspekter. Blev ett science fiction-spel den första någorlunda trovärdiga krigssimulatorn? Kanske, med tanke på att jag inte ens har lust att kriga när jag är ute på mina uppdrag.Grafiken kan vara en besvikelse för många vid närbilder eller i basen, under uppdragen fungerar det dock betydligt bättre med bra översikt, detaljrikedom och möjlighet att zooma in om det skulle behövas. Ljudarbetet är betydligt bättre, med massor av effekter som känns som tagna ur filmen - allt ifrån slask till vapenljuden är precis som de alltid låtit i mitt minne. Tyvärr plågas spelet av massor av buggar, vissa som inte går att ta sig förbi, men förhållandevis många spartillfällen och utvecklare som arbetar hårt för att producera patchar skapar förhoppning om att det ska ordna sig ändå.Sedan har jag en tanke som jag inte trodde skulle bli aktuell, eftersom jag ändå har tagit platinum i alla tre Olli Olli-spel, Dead Cells och klarat samtliga Dark Souls-spel. Är Dark Descent för svårt? Jag spelar på medium, men har fått ladda om otaliga gånger och ibland tvivlat på att jag kommer komma vidare. Främst beror det på intensiteten, men till liten del också på att spelet har en komplexitet som inte fullt ut kompenseras av kontrollen. Dock är det kanske så det är tänkt, för när jag verkligen tänker till, ändrar strategi och försöker igen går det oftast - om än med lite tur. Och det är något som få spel jämte From Software lyckas med, att motivera en att kämpa mot det omöjliga för att slutligen få adrenalinkicken när man lyckas.Dark Descent är inte ett spel för alla, men för rätt person kan det vara en av mest medryckande upplevelserna de senaste åren. Alla med fäbless för sci-fi-skräckel bör ge det en chans. I soffan kan alla höra dig skrika.
metacritic.com
Spel,
Feature,
Aliens: Dark Descent,
39.3°
0Frode Wikesjö
mån. 3 jul 2023, 14:00
+
Per månad
39 kr
Betala löpande per månad. Ingen bindningstid.
Starta prenumeration
Per år
299 kr
Enklast och billigast, bara 25 kronor i månaden. Betala löpande per år. Ingen bindningstid.
Prova 14 dagar gratis innan du bestämmer dig.
Starta gratis provperiod
Engångsköp
349 kr
Slipp återkommande betalningar, betala ett år i taget. Betala med kort eller Swish.
Köp utan prenumeration
