Spelintryck: En panda i World of Warcraft. Historien lever vidare.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Spelintryck En panda i World of Warcraft

Historien lever vidare

Jag har spelat World of Warcraft sedan den första dagen spelet släpptes. Och inför varje expansion kommer den där känslan. Känslan av förväntan och oro. Kommer det att göra spelet bättre, eller kommer det att bli sämre?

Den senaste expansionen, Mists of Pandaria, är kanske den som på förhand skapade mest diskussioner. För hur bra passar egentligen pandor och kinesiskt inspirerad mytologi in i en värld som är så full av rå magi, monster och ond bråd död? Tja, faktum är att de gulliga pandorna redan från början har haft en plats i berättelsen om Azeroth och de introducerades redan i RTS-liret Warcraft III: The Frozen Throne. Men det är först nu de får kliva fram i rampljuset.

Rasen pandaren var från början allierad med night elves och var inga främlingar i Kalimdor. Men efter att pakten sedan bröts valde pandorna att dra sig tillbaka till sin ö Pandaria och stänga gränserna. Sedan dess har de hållit ön hemlig för utomstående och inga för oss spelare kända raser, förutom pandaren själva, har någonsin satt sin fot på de mytiska klipporna - förrän nu. Och här börjar resan Mists of Pandaria.

Det finns egentligen två sätt att introducera sig själv för den nya kontinenten och den nya rasen. Det ena är att skapa en ny pandaren vars berättelse börjar på Wandering Isle, en gigantisk sköldpadda vid namn Shen-zin Su som för tiotusentals år sedan lämnade Pandaria. Under de första tio-tolv nivåerna genomförs uppdrag på den vandrande ön och i slutet får spelaren välja vilken faktion denne vill tillhöra. Horde eller alliance. Resan fortsätter sedan på huvudkontinenterna Kalimdor och Eastern Kingdoms med att genom traditionella uppdrag ta sig uppåt bland nivåerna.

Det andra sättet är att med en nivå 85-karaktär ta sig till Pandaria genom ett startuppdrag; ett för horde och ett för alliance. Ön har precis blivit upptäckt av de övriga raserna och dina första stapplande steg handlar dels om att lära känna den nya världen och dess invånare, dels om att slåss mot horde eller alliance, beroende på vilken sida du står på, som är mer bittra fiender än någonsin.

Jag har testat båda vägarna och konstaterade ganska snabbt att jag inte ville fortsätta att spela en pandaren. Visst, de är extremt gulliga, men jag föredrar helt enkelt att leka med någon av mina favoritraser; night elf, undead, blood elf, draenei eller tauren. Inte heller den nya klassen monk föll mig i smaken. Men det beror främst på att jag inte gillar grundsystemet med att behöva bygga upp en speciell sorts kraft innan jag kan använda den. I fallet med monk handlar det om att dels använda antingen energi eller mana för att utföra magi eller attacker och samtidigt bygga upp så kallad chi som sedan kan användas för att utföra specialattacker. Det fungerar alltså ungefär som en kombination av rogues/druids och deathknights eller paladins lite beroende på vilken typ av inriktning du väljer. Healer använder mana medan tank och damage använder energi. Det positiva är dock att det verkligen är en dynamisk klass som liksom druider och paladins kan locka många typer av spelare.

Men själva Pandaria då? Jo, där är det mysigt vill jag lova. För det är svårt att inte charmas av den vackra ön med sin märkliga kultur full av myter och hemligheter. Med min nyanlända draeneiprälle får jag en genomgång av pandarens sätt att leva, även om jag först måste visa mig värdig att få ta del av deras kulturella hemligheter. Samtidigt försöker jag få pandaren att lita mer på alliance än horde och under tiden klurar jag på hur Pandaria har kunnat existera helt anonymt och insynsskyddat alla dessa år. Allt är mystiskt och spännande och omgivningarna liknar ingenting jag tidigare sett under min resa genom Azeroth, Outland och Northrend.

Samtidigt känns det inte riktigt, hur ska jag uttrycka det, som World of Warcraft. Kontrasten från att ha levat i ett Azeroth som mer än någonsin präglas av krig och missär till att anlända till ett myspysigt ställe med glättiga färger, höga berg och majestätiska byggnader är märklig. Och jag känner mig lite vilsen. Kanske är det en vanesak, men jag längtar faktiskt hem lite till Kalimdor och Eastern Kingdoms. Allt på den här ön känns så främmande och annorlunda. Mer främmande än Outlands och Northrend. Vi är bara här på besök och landet tillhör inte oss. Att ta reda på mer om Pandarias och pandarens historia känns helt enkelt inte tillräckligt lockande.

Det jag dock verkligen gillar med Blizzards vidareutveckling av World of Warcraft är att de satsar allt mer på mellansekvenser, på varierade uppdrag och på föränderliga miljöer. Jag gillar det faktum att det överallt finns små minibossar som faktiskt kräver att du har lite strategi när du ska ta ner dem trots att du bara spelar själv och inte är på något gruppuppdrag. Jag gillar också att mer fokus ligger på visuellt berättande eftersom jag själv ofta är lite för lat för att läsa alla uppdragsbeskrivningar. Här skulle Blizzard gärna kunna få ta steget ännu längre.

Däremot är jag inget fan av den utveckling spelet tagit generellt där varje expansion känns som ännu ett kliv mot ett ännu mer förenklat spel. Personligen är mina roligaste upplevelser i World of Warcraft fortfarande förknippade med raider i The Molten Core, Blackwing Lair, Temple of Ahn'Qiraj och Naxxramas. Klasserna var tvugna att ha en perfekt kombination av förmågor för att vara till nytta och det krävdes massor med förberedelser. Man fick verkligen kämpa för det där speciella vapnet och coola rustningar växte inte på träd. Dessutom var striderna mellan horde och alliance tydliga så väl utanför PvP-arenan som på. Jag har helt enkelt svårt att släppa den där ursprungsbilden av spelet - kanske för att den är så förknippad med så mycket minnen. Men att raida och göra gruppuppdrag har jag helt tappat intresse för och istället försöker jag bara njuta av själva resan med respektive klass och ras.

Mists of Pandaria tillför helt klart något nytt till spelet. En möjlighet att bekanta sig med en helt ny ras och klass, en stor kontinent som erbjuder timmar av speltid med nya uppdrag och nya instanser, ett nytt system för talents och slutligen givetvis pet battles - det nya tidsfördrivet där du kan låta dina små husdjur utkämpa strider med andra spelares, eller NPC:s, husdjur. Och för den som gillar World of Warcraft och vill ha mer mer mer är allt det här ett välkommet tillägg. Men personligen hoppas jag på att få återvända till Azeroth snart igen och leva mitt liv bland välkända klippor och skogar. För det är där jag trivs allra bäst.

Spel, PC,

Mists of Pandaria, World of Warcraft, Expansion, Spelintryck, Pandaren