Spelintryck: Gears of War 4 bjuder på en värdig återkomst. Vi har spelat kampanjen.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Spelintryck Gears of War 4 bjuder på en värdig återkomst

Vi har spelat kampanjen

Gears of War. Oavsett vad man tycker om spelserien är det något visst med den. De tunga striderna, det klassiska sågandet, de ruffade miljöerna.

Nu är serien efter några års uppehåll tillbaka, den här gången i händerna på studion The Coalition, och jag tycker att de har förvaltat arvet från Epic Games riktigt bra.

Gears of War 4 släpps i dag och nedan kan ni läsa mina intryck från kampanjen. Intryck från multiplayer kommer senare i veckan, antagligen i vår spelpodcast, eftersom jag inte hunnit spela så mycket som jag hade önskat. Har ni inte spelat de tidigare spelen och planerar att göra det innan ni hugger tag i Gears of War 4 bör ni för övrigt undvika inledningen av den här texten eftersom den i så fall innehåller en del spoilers. Men för er som redan har koll på vad som har hänt är det bara att hoppa vidare. En spoilervarning utfärdas dock för er som inte vill veta ett jota om handlingen i den här fjärde delen. Då bör ni spela spelet innan ni läser.

Det har gått 25 år sedan Marcus Fenix och hans trogna vänner besegrade den monstruösa rasen Locust. Efter en hjärtskärande avslutning i Gears of War 3 som andades både hopp och förtvivlan kändes det som om berättelsen var uttömd. Nu borde väl människorna få leva i lugn och harmoni. Men icke.

Världen på planeten Sera har ännu inte återhämtat sig efter konfrontationerna och invånarna lever ett splittrat liv. Bristen på bränsle är fortfarande påtaglig, starka stormar gör resor i i vildmarken farliga och de flesta människorna lever nu bakom höga murar i skyddade städer styrda av COG (the Coalition of Ordered Governments). Vissa, de så kallade Outsiders, har dock valt att bosätta sig i enslighet utanför stadens beskydd.

Än en gång ser vi också en i klanen Fenix i huvudrollen. Den här gången är det Fenix son, JD, som tillsammans med följeslagarna Kate och Del kommer att skjuta och såga sig igenom berättelsen. För ja, även om Locust är besegrade visar det sig att det finns fler monster på planeten som passande nog bestämt sig för att träda fram. De kallas för The Swarm och faktum är att de liknar Locust på flera sätt, både till utseende och färdigheter på slagfältet. De som hade hoppats på ett helt nytt upplägg kommer med andra ord att bli besvikna medan de som gillar det gamla upplägget lär känna sig precis som hemma. The Coalition har nämligen valt att vara serien väldigt trogen.

Med det sagt har det absolut införts en del förändringar. Samtidigt som många av fienderna i The Swarm, liksom drönarna, har enorma likheter med Locust finns det helt nya fiender med nya egenskaper. Liksom de fyrbenta varelserna Pouncers som är omhöljda av ett hårt skyddande skal och som hoppar runt på slagfältet och jäklas genom att skjuta projektiler med svansen. Även de små irriterande och snabba varelserna Juvies som rusande attackerar i grupp och som bor i stora kokonger, så kallade Pods, hjälper till att höja pulsen i striderna. Själva kokongerna spelar för övrigt en stor roll i både handlingen och på slagfältet. De kan exempelvis användas som skydd men går också lätt sönder med resultatet att det strömmar ut en massa Juvies. Med andra ord får man vara försiktig när man skjuter och sågar.

En annan förändring som gäller striderna handlar om närkamper. Här uppmanar The Coalition oss att i ännu större utsträckning än tidigare närma oss våra fiender och om man så vill ta ut dem med kniv. Med andra ord är det inte bara motorsågen som gäller längre. Det går också att häva sig över hinder och dra till sig fiender som gömmer sig bakom dem för att sedan paralysera fienden och slutligen måtta ett dödande hugg. Attacken går dock att kontra så det gäller att vara försiktig.

I övrigt är striderna ganska okomplicerade men växlar ändå i ett skönt tempo genom hela berättelsen. Ibland blir det ruskigt intensivt och ibland är det bara några enstaka fiender som behöver tas ut innan JD och hans gäng kan ta sig vidare. Oftast tar man sig framåt till fots på marken i varierande miljöer, men ibland bryts mönstret under korta episoder av där exempelvis olika mekaniska hjälpmedel ska användas. Det hela funkar faktiskt riktigt bra och jag gillar växlingen i intensitet. Dock känns inledningen stridsmässigt lite tråkig då det dröjer ett tag innan The Swarm presenteras. Först får vi nämligen slåss mot robotar som är ute efter JD och Del efter att de rymt från staden och de strikta reglerna som COG satt upp. Men det känns inte riktigt lika kul att skjuta på metall som att skjuta på monster.

Innehållsmässigt bjuder kampanjen på både ljusglimtar och mindre lyckade element. På ett sätt gillar jag att det är en lite mer personlig upplevelse där berättelsen i stort kretsar kring ett räddningsuppdrag. Med andra ord ligger inte fokus den här gången på att rädda världen från den nya fienden. Samtidigt glöms det överhängande hotet mot mänskligheten nästan helt bort i berättelsen och nämns bara i förbifarten vilket inte heller känns riktigt logiskt. Å andra sidan bäddar det för en fin uppföljare.

Även karaktärerna och deras personlighet känns lite splittrade. Eller rättare sagt, man får inte riktigt någon bra känsla för dem. Röstskådespelarna gör ett bra jobb och handlingen innehåller så väl humor som känslor och action i en skön kompott. Men även när det blir som mest känslosamt känns det inte riktigt äkta och vissa oneliners känns mest forcerade. Det är inte dåligt, men det är inte heller briljant. Början kändes mest lovande men någonstans på vägen till slutet tappade berättelsen fart. Ett välkommet tillskott är dock Marcus Fenix som återkommer och givetvis är en viktig del av berättelsen. Gråhårig och grinig, men fortfarande hårdnackad som ingen annan tar han sig an fiender som om det var i går han var ute och sågade Locust.

Nu är kampanjen inte speciellt lång och spelar man på medelsvår nivå tar det inte mer än kanske sex timmar att ta sig igenom berättelsen. Men det känns faktiskt ganska lagom. De flesta spelar ändå Gears of War för att få skjuta och såga mot andra spelare online och upplägget för en handling i Gears of War är inte riktigt, och behöver inte vara, pulitzerprismaterial.

Något jag verkligen uppskattade var dock möjligheten att växla mellan min Xbox One och min dator medan jag spelade. Gears of War 4 är som bekant ett av de spel som ingår i Microsofts nya satsning Play Anywhere. Det innebär att spelen synkar mellan de båda plattformarna och att det går att hoppa sömlöst mellan spelversionerna, något som fungerar riktigt bra. Blev teven upptagen var det bara att sätta sig vid datorn och fortsätta från den senaste sparpunkten. Faktum var att jag efter ett tag föredrog PC-versionen där standardinställningarna för tangentbordet passade mig som handen i handsken (det går dock att ändra knappkombinationer om man så vill). Huka, rusa och byt position med spaceknappen, förflytta sig med WASD, genomföra handlingar med E eller V och byta vapen på 1-4. Enkelt och smidigt. Att dessutom få sikta med musen istället för en handkontroll - mumma.

Sammanfattningsvis tycker jag att the Coalition ändå har förvaltat arvet från Epic Games på ett bra sätt. Det känns i grunden som samma pretentionslösa Gears som så många kommit att älska, ett spel som inte tar sig självt på allt för stort allvar men som ändå bjuder på både humor och känslor. Grafiken är snygg, handlingen helt okej och resan genom upplevelsen bjuder på variation som gör att man inte hinner tröttna innan man är i mål.

Spel, Microsoft,

Gears of war 4, spelintryck, the coalition, xbox one, windows 10,