Forbidden West utspelar sig ett halvår efter händelserna i Zero Dawn. AI:t Hades är inte längre ett hot, men nya faror har dykt upp. En röd växtlighet har börjat sprida sig som gör att flora och fauna mår sådär och Aloy bestämmer sig för att ensam ta reda på vad som försiggår och än en gång rädda världen från undergång. Resan tar Aloy västerut genom miniversionen av USA och på resan stöter vi på nya områden att bekanta oss med, nya karaktärer att lära känna och förstås massvis med nya robotar. I Zero Dawn var Aloy till stor del ensam på sina äventyr, men i uppföljaren har hon betydligt fler vänner att vända sig till under spelets gång. Bland annat får vi möta tidigare kända ansikten som Varl och Erend från Zero Dawn, men Aloy måste öppna upp sig för nya individer i de nya stammarna Utaru och Tenakth för att få hjälp på sitt stora äventyr. 
Aloy är inte lika mycket ensamvarg i uppföljaren.
Precis som föregångaren får vi utforska en massiv postapokalyptisk värld där naturen mer eller mindre tagit tillbaka alla områden. Den här gången har dock världen byggts mer på höjden och Aloy har fått en rad verktyg och förmågor som underlättar utforskning. För det första har Aloy blivit mer rörlig och kan nu mer eller mindre klättra överallt, inte bara där någon ritat med gul färg. För att ta sig ner från höga höjder får Aloy även tillgång till en digital fallskärm som kan utlösas vid behov. Sedan har Aloy även fått en änterhake, för det är skrivet i spellagen att alla bra uppföljare måste ha en änterhake. Allt som allt känns det som att Aloys rörelser har blivit betydligt mer flexibla och gör det lättare än någonsin att ta sig från punkt A till punkt B i spelvärlden. Intressant story, vackra miljöer och tjusig karaktärsdesign i all ära, men det är själva jagandet som är i fokus även i Horizon. Att uppgradera vapen och rustning kräver att du har rätt resurser och dessa hittas på de olika robotarna som traskar runt i världen. Precis som tidigare kan du oftast inte bara springa in, tjonga in några pilar i huvudet och gå därifrån med de resurser du vill åt, utan det gäller att planera om du vill sänka robotar på bästa sätt. 
Änterhake är ett måste när man gör uppföljare.
Som tidigare gör spelaren detta genom att aktivera Aloys Focus och dra en ordentlig titt på fienden. Även Focus-upplevelsen har förbättrats och du kan enkelt skifta mellan de olika komponenterna för att se vad de innehåller för resurser och hur du bäst går till väga för att lägga vantarna på dessa, samt markera dessa så att du enkelt kan se var du ska sikta under stridens hetta. För att sänka dessa robotbestar har Aloy fått tillgång till en betydligt större arsenal med högre variation. I vanlig ordning finns det pilbågar som är användbara i olika avstånd, slangbellor, repgevär och andra vapen som vi lärt oss använda i första spelet. Några nya tillskott i uppföljaren är ett kastspjut du kan kasta för att göra ordentlig skada på fienders svaga punkter samt snurrslungor som åker tillbaka till Aloy efter att du kastat dessa på fiender och efter tredje tillbakakakan förvandlas snurran till en granat. Varje vapenklass finns i en handfull olika varianter som fokuserar på att göra element-skada, för att dra loss komponenter från fiender eller typ explodera. Varje vapenvariation är olika användbara i olika situationer, men i slutändan är det helt upp till hur du vill spela som spelar roll när du ska välja vapen för att gå ut i strid. Nya distansvapen i all ära, men Aloy har även blivit betydligt bättre på att slåss med sin stav. Den här gången har spelaren möjlighet att låsa upp flera olika timingbaserade slagkombinationer som är olika användbara beroende på vilken situation spelaren är i. Mot enskilda fiender kan du utlösa en attackkombination som gör ordentligt med skada, eller om du slåss mot en hel trupp samtidigt har du möjlighet att svänga runt med staven för att skada så många som möjligt. Utöver detta har Aloy även möjlighet att utlösa Resonant-attacker. När du slagit nog med staven laddas denna upp och när du utlöser en uppladdad tung attack börjar området där du träffade fienden lysa blått och skjuter du en pil på punkten blir det en rackabajsare till explosion och fienden tar massvis med skada. 
Ormroboten Slitherfang är en av de nya bestarna vi är tvungna att ta oss an under spelets gång.
Och i Forbidden West har Aloy inte bara fått tillgång till en rad nya vapen, utan även ett förändrat skillträd som låter dig som spelare fokusera på precis vad du vill. Gillar du närstrid är Warrior-trädet att rekommendera då du låser upp nya attackkombinationer som är effektiva under stridernas gång och är pilbågsskytte mer din grej så borde Hunterträdet vara intressant. Varje skillträd kommer med upplåsbara saker som rena buffar och nya förmågor. Sedan kommer du även kunna låsa upp specialattacker på dina olika vapen som kan vara riktigt användbara. Specialattackerna kostar dock stamina, så om du förvänta dig på att kunna skjuta trippelpillar konstant med din jägarpilbåge så kommer du inte kunna göra det lika frekvent. Nytt för Forbidden West är också Valor. Dessa specialförmågor går att aktivera titt som tätt och kan ge spelare ordentliga buffar som kan antingen rädda dig från en ond bråd död, eller göra dig mer effektiv i strid. Varje skillträd har egna Valor-förmågor som är kopplade till resten av skillträdet, vilket gör att du även här kan anpassa dessa förmågor med hur du vill spela för stunden eller beroende på vad du ska göra. Ska du smyga kan det liksom vara bättre att kunna bli helt osynlig i stället för att kunna göra tre gånger så mycket närstridsskada, liksom. Om du är nojig att göra ”fel val” med dina skillpoäng, så var inte orolig. Spelet är generöst med skillpoäng och du kommer inte ha några problem med att experimentera med nya skillträd och dess förmågor. Mot storyns slut har du med högsta sannolikhet låst upp alla förmågor och buffar spelet har att erbjuda. Allt som allt är det nya skillträdet ett riktigt trevligt tillskott. Du får möjlighet att fokusera på det du vill fokusera på i början och när du börjar bli varm i kläderna kan du i din egen takt låsa upp fler flådiga funktioner och förmågor som gör dig extra kraftfull. Något som kan vara aningen hämmande är dock mängden skillpoäng som kastas på dig under spelets gång. Skillpoäng ges när du levlar upp eller klarar uppdrag och under min genomspelning hände det titt som tätt att jag fått tio skillpoäng att spendera utan att riktigt tänka på det. Detta devalverar skillsen i fråga och gör dem mindre värda. Inget stort problem, egentligen, men lite mer balanserad skillpoängsfördelning hade inte skadat. 
Resan tar Aloy till nya och rätt häpnadsväckande områden.
Föregångaren Zero Dawn fick kritik för var att många av sidoaktiviteterna var mer eller mindre identiska. Hade du klättrat upp för en Tallneck eller utforskat en Cauldron, var det praktiskt taget samma upplevelse i resterande. I Forbidden West verkar det verkligen som att Guerilla lyssnat på kritiken och gjort upplevelsen bättre. Just när det kommer till Tallnecks och Cauldrons är det nya utmaningar som erbjuds och variationen är riktigt hög. Utöver detta är antalet Tallnecks och Cauldrons betydligt färre, så risken att bli uttråkad av dessa är verkligen minimal. Samma variationstänk finns över resterande sidoprojekt i Forbidden West. Utöver Tallnecks och Cauldrons finns aktiviteter som hästrace, pussel i ruiner och mer värdefull utforskning. Och sprinkla på lite andra aktiviteter som diverse jaktutmaningar, slagsmålsutmaningar och arena-strider så har du underhållning som verkligen räcker och blir över. Och då har vi inte ens pratat om nya sidospelet Strike, vilket är ett brädspel som går ut på att ta kål på motståndarens pjäser genom strategisk placering av dina pjäser. Pjäserna i fråga kan köpas av diverse försäljare ute i världen och Strike-utmanare finns i varje stor stad. Som sagt, det finns ett och annat att göra i Horizon: Forbidden West om du känner dig less på robotjakt. 
Strike är som Schack kombinerat med XCOM.
Ni som lirat Horizon: Zero Dawn vet att Guerilla kan göra snygga spel. Oavsett om ni spelat på PC eller Playstation har spelare erbjudits vackra miljöer och detaljrika karaktärer. Hade uppföljaren legat på samma nivå så hade det helt ärligt varit helt okej. Men Guerilla har också ansträngt sig när det kommer till det visuella. Den visuella uppgraderingen från Zero Dawn är helt ärligt häpnadsväckande och det är svårt att inte yttra ett litet ”wow” samt ett och annat ”men dra åt helvete va snyggt det här spelet är” under spelets gång. Spelet har högre detaljrikedom än tidigare, både när det kommer till karaktärer och miljöer, och gör att du ofta vill plocka fram fotoläget för att kunna ta en närmare titt. Värt att poängtera är att det skett lite grafisk nedgradering jämfört med den gameplayvideo vi fick se maj förra året. Spelet är dock fortfarande galet vackert, så i slutändan är det inget större problem. Tack vare PS5:ans kraftfulla hårdvara slipper vi även allt som har med laddningstider att göra. Att hoppa från ena sidan av den massiva kartan till den andra på några sekunder är verkligen en fröjd. Det händer dock att spelet har lite pop in-problem när du rör dig snabbt över kartan, till exempel när du rider på några av de ridbara djuren, men detta lär fixas med lite optimering i framtiden. Spelet går att lira med antingen fokus på 4K-upplösning eller 60 fps. 4K-läget är riktigt läckert, men det extra flytet man får i Performance Mode är verkligen svårslaget. Speciellt när det vankas strider då de där extra bilderna per sekund gör upplevelsen mer responsiv och det känns lättare att sikta rätt. Men med det sagt: Oavsett vilket grafikläge du väljer kommer du få en ordentligt tjusig upplevelse.
För att sammanfatta erbjuder Forbidden West ett svårslaget actionäventyr med hög variation på aktiviteter, riktigt intressant story med en och annan överraskning. Och förstås flera ton robotdjur att jaga, vilket fortfarande är själva kärnan i spelupplevelsen. 18 februari släpps Horizon: Forbidden West till PS4 och PS5. Har ni några frågor om spelet är det bara att plita ner dessa i kommentarerna.
