Intryck från helgens alfatest för Destiny. "That Wizard Came From The Moon".

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Intryck från helgens alfatest för Destiny

"That Wizard Came From The Moon"

Fram tills nyligen har Bungie varit väldigt konservativa med att berätta vad Destiny faktiskt är. Vid utannonseringen släpptes en längre gameplay-trailer och det har strötts ut kortare trailers med jämna mellanrum. Men det har varit väldigt svårt att sätta fingret på exakt hur upplägget i spelet kommer att vara och vilken genre Destiny egentligen tillhör. Nu när första alfan har varit igång över helgen har den bilden klarnat, och det överraskar lite grann.

För det första så känns detta långt ifrån ett alfatest, jag har spelat utgivna spel som fungerar bra mycket sämre. Däremot märks det att det är en väldigt avskalad tårtbit de serverar, men som ändå ger en övergripande känsla för hur du som spelare kommer att spendera din tid. Vid en första anblick ser man att detta är en studio som har fulländat processen att skapa ett FPS. De har gjort det i runt femton år, och det märks. Den del av spelvärlden man får ta del av i alfan är både vacker och dyster på samma gång. Den ser nutida ut, men förmedlar ändå en känsla av en svunnen tid. Det är ett väldigt intressant koncept där man har förenat trollkarlar och magi med futuristisk sci-fi.

Det man får ta del av i alfan är ett uppdrag ur kampanjen och ett strike-uppdrag som måste spelas online med vänner eller via matchmaking. Det finns även ett läge där det genereras uppdrag och man får utforska kartan fritt, något som känns väldigt fräscht i ett FPS och ger en stor frihet i hur man lägger upp sitt spelande. En stad finns tillgänglig där man kan köpa utrustning och slutföra sina uppdrag. I alfan finns även ett separat flerspelarläge där spelare slåss mot varandra för att ta kontroll över vissa områden.

Destiny verkar ta mycket inspiration från MMO-världen, men tar dock aldrig riktigt klivet in i genren. Det tycks finnas uppdrag som för berättandet framåt, men du kan också välja att åka runt och samla blommor och bygga på din PVP-utrustning. Det flyger siffror ur fienderna när du skjuter dem och du har en erfarenhetsnivå som dikterar hur väl du slåss. Det liknar Borderlands mycket, men verkar vara mer fokuserat på samspel och PVP.
Områdena man rör sig i känns väldigt öppna och trovärdiga, men ändå inte fullt realistiska. En känsla av förvirring uppstod ibland då det inte finns någon karta att studera. Dock så lär man sig vart saker och ting är och i vilken riktning man ska gå, samtidigt är det lätt att man går ner i underjordiska komplex och är fullständigt bortkommen när man kommer upp till ytan.

Allt man hittar i Destiny har olika attributsbonusar, försvar och attackvärden precis som i vilket rollspel som helst, men varje vapen och utrustning av en högre raritet kan också låsa upp egna perks vid användning.
I alfan finns tre klasser och tre raser tillgängliga. De tre klasserna är Titan, som är väl bepansrad men lite långsammare, Hunter som kan bli osynlig och är kvickfotad, samt Warlock som är klen men regenererar fort och flänger rymdmagi omkring sig. Klasserna har olika förmågor som alla känns som viktiga komplement till själva skjutandet. Det finns en hel del vapen uppdelade i kategorier och ammunitionsklasser, skjutandet känns som väntat av en helt annan kaliber.

I strike-uppdraget sätts man ihop till en grupp på tre spelare eller ett lag på tre vänner. Detta uppdrag förvånade mig då bossarna var enormt tåliga. Man får ta sig an en stor spindelliknande pansarvagn på ben, samtidigt som det med jämna mellanrum kommer vanliga fiender som försöker flanka och rubba ens balans. Den striden tog runt tjugo minuter, vilket är ovanligt långt för en boss-fight. Detta ändrade strategin till uthållighet, snarare än att överrumpla så fort som möjligt.

Bungie är kända för att utveckla smart AI, något som även märks i Destiny. Det enda problemet jag stöter på är att om man lämnar deras radie på ca femtio meter så springer de hem igen. Många strider har jag räddats av att springa undan och attackera med full hälsa igen, vilket känns trasigt och oavsiktligt.

En glad överraskning var hur bra det fungerade på PS Vita via Remote Play. L2 och R2 binds om direkt till L1 och L2, och touchskärmens två sidor blir L2 och R2 med pekplattan i mitten. Detta lämnar baksidan på Vitan utan knappbindningar och man trycker inte på saker av misstag. Det ser mycket skarpare och jämnare ut på Vitans OLED-skärm än vad det gör på en storbilds-TV. Det är få spel som fungerar väl via Vita, men detta är ett av de bästa jag har stött på.

Efter en hastig visit till flerspelarläget och därigenom en bas på månen, måste jag konstatera att det fungerar riktigt bra. Det flöt på bra och kändes väl genomtänkt, men fordonen kan emellanåt kännas för kraftfulla. Man hamnar lätt i underläge om inte alla hjälper till och om man inte har laddat upp sina specialattacker.

Att Destiny ser ut att bli en väloljad maskin är inte så konstigt med tanke på ursprunget, men den allmänna uppfattningen är det som de kommer få jobba hårt på. Det jag har spelat är väldigt bra och fullkomligt kompetent, men många tror nog att detta är ett Halo med nya kläder, och inte en rollspelsskjutare som lutar tungt på att spela tillsammans.

bungie.net

Spel, Multiplattform,

Destiny, Bungie, Activision

44.9°