Recension: Halo: Reach-kampanjen
Alltså ingen mutiplayer här
Först och främst: den här skriften innehåller grejer som definitivt spoilar Halo: Reach-kampanjen, så känn er varnade. Dock spoilas inga andra spel.Det här är alltså bara en recension av single playerkampanjen i Halo: reach och anledningen till detta är enkel: jag har inte spelat en minut multiplayer. Jag är helt enkelt inte särskilt intresserad av multiplayer överlag. Och tro mig, jag vet hur populär Halos multiplayer är och det är det säkert av en anledning. Det förändrar dock ingenting för mig. Däremot har jag spelat igenom single player-kampanjen och jag tyckte det var värt att skriva några ord om denna.Sedan ska det klargöras en grej till: jag, stor Xbox 360-vän som jag är, är inte särskilt förtjust i Halo-serien. Kanske måste man vara mutiplayer-galning för att uppskatta Halo-spelen, men för de som jag (för det finns fler än jag), som inte spelar spelen primärt för multiplayers skull, kanske Halos popularitet är lite svårare att greppa - i alla fall tycker jag det. Bortsett från ODST, som jag tyckte var rent ut sagt dåligt och inte ens pallade spela klart, så är det inga kassa spel, men inte så väldigt mycket att hurra för heller i min bok. Det säger en del om mina tankar om serien att det Halo-spel jag haft roligast med fram till Halo: Reach var Halo Wars.Tidigare har jag också kritiserat storyn i Halo-FPS-trilogin, och då menar jag alltså Halo 1-3, som någonstans mellan hackig och obegriplig, men jag nämner inte detta igen för att jag vill fortsätta sparka på de stackars manusförfattarna till dessa spel, utan för att senare ställa denna story i relation till den iHalo: Reach. Och nu är nog världens längsta disclaimer avklarad och jag kan ägna mig åt att faktiskt skriva om årets kanske största release till Xbox 360: Halo: Reach. Och nu börjar jag spoila saker.
Helt klart är Halo: Reach det Halo-spel jag någonsin haft störst intresse för. Kanske var det för att det inte särskilt subtilt i marknadsföringen av spelet hintades om att ingen av huvudpersonerna skulle överleva - och sådant gillar jag. Dessutom var det vad jag förstått här som kriget mot Covenant började, och origins-historier har jag också en svaghet för. De små bitarna jag lyckades plocka upp av bakgrundshistoria fick mig faktiskt intresserad - här fanns en intressant story begraven. Så hur förvaltades detta?Inledningen i spelet och kampanjen fick mig att bli lite trött. Jag förstår inte nu och har aldrig förstått varför dessa övergrymma Spartans måste klä sig i regnbågens alla färger - för mig strider detta rejält mot allt vad militära riktlinjer kring kamouflage heter. Bara för att fienderna verkar digga 80-talsmode så måste man väl inte göra det själv eller? Men det var väl bara att finna sig i det, tänkte jag, och klädde min Spartan i lysande gul och orange rustning. Redo för krig.Med en filmsekvens som inte direkt gjorde att jag kände att jag visste vad min karaktär Noble Six gjorde på planeten Reach så drog spelet igång. Med några mystiska händelser drar det hela igång och förvandlas snart till en eldstridsorgie deluxe.Om vi här lämnar storyn ett tag och går över till gameplay så måste jag säga att jag blev positivt överraskad. Jag har inga bestående minnen alls av nästan löjligt hyllade Halo 3, men Halo: Reach är en tajt shooter och fienderna, om vi bortser från att de kassaste ser ut som clowner och låter som smurfar, tämligen hänsynslösa, så det blev inget slentrianspelande direkt - här var man tvungen att vara på helspänn. +1 för bra stämning. En stor skillnad mot de flesta andra shooters är att många fiender tål absurt mycket stryk. Ganska frustrerande emellanåt, men det tvingade också mig att höja mig ett snäpp eller två. Jag gillar också att det är fritt att plocka upp vapen från fallna soldater - vänner som fiender - ochrocka loss med det man känner sig mest bekväm med.Fordon har också en rätt stor del i detta spel och även fordonsstriderna var trevliga. Inte i stil med Battlefield: Bad Company 2, men kul ändå. Allt som oftast får du hjälp av en eller flera AI-soldater när du äntrar en jeep/stridsvagn/Covenant-farkost och det är oftast fritt att välja om du vill vara förare eller skytt. Du gör dock bäst i att greppa ratten och lämna kanonerna åt dina AI-polare, för de är efterblivna förare men rätt duktiga skyttar. Fordonsbitarna kommer med rätt jämna mellanrum och är trevliga avbrott från det andra manglet.Över till storyn då. Som jag noterade senast när jag recenserade Crackdown 2 så är inte story en nödvändighet för en underhållande spelupplevelse, det beror helt enkelt lite på. Men Halo-universumet genomsyras definitivt av i alla fall en ambition att berätta en spännande story, något som om inte annat bekräftas av alla kringprodukter i form av serier, böcker och (kort)filmer. Problemet är att jag tycker det förvaltats uselt i spelen såhär långt (bortsett från Halo Wars, där det fanns en tidslinje som satte sakerna i spelet i sitt sammanhang på ett bra sätt). Det gladde mig därför att Halo: Reach bröt trenden.Storyn är inte på något sätt magnifik, men den får mig i alla fall att vilja fortsätta spela, trots att jag i stora drag vet hur det hela kommer sluta. Med det sagt så är inte Bungie några vidare historieberättare. Det har sällan (läs: aldrig) hänt förut att jag efterfrågat fler och längre filmsekvenser i ett spel, men i Halo: Reach hade det behövts på sina ställen. Scener som kunde varit mer eller mindre episka, som den där en människo-korvett skjuts ner av ett gigantisk cloakat Covenant-skepp, rumphuggs innan man hinner "känna" något för vad som precis hände. Det är precis som att Bungie verkar livrädda för att hålla mig ifrån skjutandet någon längre tid och detta går flera gånger ut över historieberättandet, något jag tycker är synd. Andra gånger, som när Spartanen Jorge (den förste som dör) offrar sig, är betydligt bättre berättade och inte alls så cheesy som det kunde ha blivit. Slutet på spelet, både det som inträffar precis innan och precis efter sluttexterna, är mycket, mycket bra både sett till gameplay och story.Jag tycker tveklöst att det här är det bästa Halo-spelet någonsin, och ja, det slår därmed även Halo Wars. Det är inte felfritt, men det finns det inget spel som är och det stillar både hunger efter action och drama. Kampanjtiden klockar in på kanske åtta timmar plus/minus någon timme beroende på svårighetsgrad, vilket ändå är okej för ett actionspel. Gillar du multiplayer bör ett inköp av det här spelet inte vara något att fundera någon längre stund över har jag förstått, men även single player-fanatiker som jag har något att hämta här.
Spel,
Microsoft,
Halo: Reach,
Bungie
38.4°
0
Kristoffer Arvidson
lör. 2 okt 2010, 16:01
+
Per månad
39 kr
Betala löpande per månad. Ingen bindningstid.
Starta prenumeration
Per år
299 kr
Enklast och billigast, bara 25 kronor i månaden. Betala löpande per år. Ingen bindningstid.
Prova 14 dagar gratis innan du bestämmer dig.
Starta gratis provperiod
Engångsköp
349 kr
Slipp återkommande betalningar, betala ett år i taget. Betala med kort eller Swish.
Köp utan prenumeration
