Spelmedier tycker till om Rise of the Ronin. Samurajspelet från Sony och Team Ninja.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Spelmedier tycker till om Rise of the Ronin

Samurajspelet från Sony och Team Ninja

I morgon släpps Team Ninja senaste spel Rise of the Ronin till PlayStation 5. Recensioner för spelet har börjat dyka upp och du kan kolla in några av dem via videoklippen ovan samt nedan.

Vi fick spelet för några veckor sedan och vid den tiden var jag sjukt redo för just ett sådant här spel. Lite enkelt kan man beskriva spelet som en blandning mellan Way of the Samurai, Ghost of Tsushima, Assassin's Creed och Team Ninjas egna spel Nioh samt Wo Long: Fallen Dynasty. Kombinationen av dessa spel funkar bra men leder också till att spelet aldrig riktigt får en egen identitet.

Handlingen utspelar sig under 1800-talets mitt där Japan står inför valet om de ska öppna upp sina gränser för andra nationer eller inte. Som spelare har du möjlighet att spela båda sidor genom diverse val man kan göra. Spelets handling blir dock snabbt ganska utvattnad och faktumet att man under andra halvan av spelet tappat den mentala kontrollen över alla spelets karaktärer gav dessa val inte direkt några större emotionella medkänslor. Du kan skapa en egen karaktär i en robust karaktärsskapare och en bra grej här är att man kan dela sina kreationer med andra vilket innebär att man kan bara kan ta färdiga John Cena-kopior utan att behöva skapa dem själv. Det innebär dock att ens karaktär inte har allt för mycket personlighet utan är mest tyst och observerar det som händer runtomkring.

Som spelare springer man då runt i vackra tolkningar av 1800-talets Yokohama, Tokyo och Kyoto. Varje stad har en egen stor karta och under spelets gång kommer man då hoppa mellan dessa regioner. Att ta sig runt är smidigt mycket tack vare sin trogna häst, änterhake och svävare. Vill man inte ta sig till platser till fots så kan man också hoppa mellan olika upplåsta platser via meny, en process som är snabb och enkel.

På dessa kartor finns det så klart många, många uppdrag som man kan göra och majoriteten av dem följer mer eller mindre samma mönster. Det vill säga; du går till en figur som har ett problem, den pratar lite om sitt problem och frågar om du kan hjälpa till. Efter det kommer det upp en plats på kartan dit man ska åka och väl där finns det alltid ett gäng fiender som man då ska hugga ner. Någon större variation än så kommer man inte stöta på under spelets många timmar. Något som särskiljer spelet en aning i uppdragsväg är att det finns flerspelaruppdrag, lite som Strikes i Destiny. Dessa är integrerade i handlingen och i dem är tanken att man ska ta sig an lite svårare fiender i ett lite mer välpolerat uppdrag tillsammans med andra. Antingen kan man ta in spelets olika karaktärer som AI-kompanjoner eller så kan man ta in riktiga spelare via internet. Uppdragen blir lite mer spännande med andra riktiga spelare men om man bara kör dem själv med AI så känns mer eller mindre identiska med spelets huvuduppdrag och blir bara hugg ner allt fientligt du ser för att se nästa mellansekvens. Det finns så klart också sidouppdrag men de följer också de klassiska öppna-värld-recepten, så som; hitta hundra undangömda saker (detta fall 100 katter) runtom i världen, ta foto av speciella saker, visa upp dina färdigheter inom en viss tid och då såklart gå någonstans för att hugga ner folk. Som jag nämnde innan var jag sjukt redo för ett sådant här spel så jag hade inga som helst problem med detta repetitiva mönster då själva stridssystemet var så pass tight att nöjet med känslan av att hugga höll mig underhållen länge. Men när jag närmade mig 30 spelade timmar så var jag rätt trött på det och insåg att jag kanske inte borde ha gjort alla uppdrag tillgängliga på kartan.

Precis som i Assassin's Creed-spelen så möter man en massa historiska karaktärer som man då kan bli kompisar med. Man kan stärka sin relation med dessa karaktärer genom att göra karaktärspecifika uppdrag, prata med dem eller ge dem gåvor. Det går rätt bra i början när det är ett fåtal karaktärer som man måste tänka på men senare i spelet har man byggt upp så pass många relationer med olika personer så hela det här systemet känns ganska meningslöst.

Även stridssystemet lånar lite från olika platser, på ett bra sätt dock. Team Ninja vet ofta vad de gör när det gäller actionspel och så är även fallet här. Man klarar sig ganska långt genom att bara trycka på fyrkant men vill man finlira så finns det mycket skoj att hämta här och när man får till en serie attacker är känslan väldigt tillfredställande, speciellt i bosstriderna. Det gäller dock att man klarar trycka på en massa knappar i rätt ordning för att det ska gå, samt att man har koll på de många olika fiendernas attackmönster innan man är där dock. Som så många andra spel i genren kan man försvara sig genom att flytta på sig, blockera eller parera. På de svårare svårighetsgraderna gäller det att bemästra detta men kör man normalt så klarar man sig super genom att bara parera. Pareringen känns dock långt ifrån lika tight och oförlåtande som den i Sekiro gjorde.

Vapen kan antingen köpas eller hittas i lootform. Eftersom man dock får vapen hela tiden så kändes det mest som slöseri med pengar att köpa dem. Förutom vapen så plockar man även upp massvis med föremål runtom i spelvärlden som man då kan använda för en rad olika ting. Man plockar upp en herrans massa grejer hela tiden och initialt var detta något jag tänkte men blir väldigt snabbt en inflation av föremål. Så efter bara några timmar så slutade jag kolla upp, eller ens tänka på vad jag plockade upp utan med ojämna mellanrum kollade jag om jag hade fått ett bättre vapen eller någon bättre rustning. Allt annat smått som samlades upp hamnade bara i inventariet för att sedan aldrig ses igen.

Prestandamässigt rullar det på bra, i alla fall om man kör det i Performance Mode. Det finns ett läge där det ser lite finare ut och sådant men då är man nere på 30fps igen vilket inte är så passande för ett actionspel från Team Ninja.

Som många redan har gjort och kommer att göra så är det lätt att jämföra med ett annat spel från Sony, nämligen Ghost of Tsushima. Spelen har definitivt sina likheter men Ronin känns definitivt inte lika välpolerat som Tsushima så om man är mer ute efter ett cinematiskt samuraj-epos så är det bättre att spela om det eller vänta på tvåan. Rise of the Ronin levererar dock en gigantisk spelvärld som är fascinerande att springa runt i och har många skumma typer som man kan hugga ner med diverse vapen. Det är bara synd att handlingen inte är så välberättad och snabbt blir väldigt ointressant samt att det var så lite variation bland uppdragen.

Men trots alla problem så hade jag skoj med spelet då min kropp var redo för ett spel av detta slag. Det täppte till mitt öppna-värld-behov för ett tag framöver vilket ju var bra.

metacritic.com

Spel, Sony,

Rise of the Ronin, Team Ninja, PlayStation 5