Spelintryck: The Order: 1886 är fantastiskt vackert. Men ganska oinspirerande.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Spelintryck The Order: 1886 är fantastiskt vackert

Men ganska oinspirerande

I dag släpps Sonys första stora titel för året, The Order: 1886. Själv påbörjade jag min genomspelning i går och har i skrivandets stund hunnit spela i ungefär fyra timmar.

Jag vill börja med att säga att det absolut är ett av de snyggaste spel jag lirat någonsin. Detaljerna, ljuset, vinklarna, 1800-talets London. Det är en grafisk orgie där utvecklarna Ready at Dawn har jobbat hårt för att skapa en grym atmosfär som både andas rätt tidsepok och som samtidigt känns mystisk och farlig.

När spelet börjar kastas vi in i berättelsen och får samtidigt lära oss de grundläggande kontrollerna, som i ärlighetens namn inte är allt för komplicerade. En hel del av spelets mekanik går ut på att ta sig framåt bland Londons hus och undergångar samt att trycka på en angiven knapp för att öppna dörrar eller granska föremål. Sen trycka på en annan för att hoppa upp och ner från plattformar som hustak eller avsatser. Lugnare partier av transportsträckor och undersökande moment blandas med intensiva strider med vapen i handen och partier med QTE (Quick Time Event).

Generellt sett gillar jag sådana här spelupplägg. Jag gillar att tempot skiftar och att berättelsen får ta plats. Och det gör mig egentligen inget att spelet är format som en lång korridor där det är i princip omöjligt att gå fel. Men, med det sagt är det något som saknas i The Order: 1886. Det är inget som griper tag i mig. Jag är än så länge inte engagerad i karaktärernas öden och det faktum att varulvarna i berättelsen exponeras ganska direkt känner jag heller inte någon direkt spänning. Istället för att upptäcka deras mystik ligger fokus på att slåss mot rebeller. Inte alls lika spännande.

De strider som utspelar sig känns inte heller speciellt intressanta. Mer inlagda som ett sorts moment för att förlänga speltiden. Som när jag är fast vid ett hus och ska ta ner just en massa ilskna rebeller. De kommer i vågor med exakt samma rörelsemönster och samma strategi. Ut ur fönstret, ner på marken in bakom skyddet. Skjuta ner dem. Upprepa. Eller som när jag faktiskt slåss mot en varulv och odjuret genomför exakt samma sorts attacker i upprepande mönster. Striden avbryts för en mellansekvens och sen fortsätter en ny serie upprepande attacker innan jag lyckas ta kol på besten. Det hela känns... förutsägbart. Att jag dessutom stött på en del frustrerande buggar på vägen gör inte saken bättre. Under den sändning jag körde på Twitch igår kunde man bland annat se att det inte gick att välja vapen (runt 26 minuter in i sändningen). Jag fick ladda om sekvensen. Lite senare när jag spelade för mig själv fastnade jag i ett mörkt Limbo under ett hus.

Kanske är det så att spelet har världens längsta inledning. Att fyra timmars speltid inte är nog för att det ska väcka min nyfikenhet. Eller så är det så att spelets berättelse egentligen helt enkelt är ointressant. Det lär jag nog få veta först när spelet är helt avslutat. Men efter att ha sett medelbetyget på Metacritic som just nu ligger på 65/100 verkar det som om det är fler som håller med mig.

Spel, Sony,

The Order: 1886, spelintryck, Ready at Dawn