Vi har spelat Ghost of Yotei. Favorit i repris.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Vi har spelat Ghost of Yotei

Favorit i repris

Sucker Punch är tillbaka med en uppföljare till det hyllade spelet Ghost of Tsushima som släpptes för fem år sedan. Den här gången får vi kliva in i rollen som Atsu, som är ute efter hämnd på en grupp som kallar sig för Yotei Six och som brutalt mördade hennes familj. Handlingen är välberättad men extremt förutsägbar och verkligen något man sett flera gånger förut. Det följer ett välbekant recept: Atsu ger sig på de sex olika skurkarna, kommer nära dem, men något dramatiskt händer så skurken kommer undan vilket leder till att slutkonfrontationen sker senare istället. Man blir underhållen, men storyn tappar fart halvvägs och saknar samma driv som handlingen i Ghost of Tsushima hade.

Det som däremot gör att man orkar hålla sig kvar är Atsu själv. Hon är onekligen intressantare än Jin någonsin var. Hon känns mer mänsklig, hennes blodtörst, även om den ibland är lite frustrerande, känns mer trovärdig än Jins. Relationen till hennes familj, särskilt via barndomsminnen och shamisen-musiken, ger också mer djup till karaktären och binder ihop hennes handling rätt bra. Merparten av handlingen presenteras i maffiga för-renderade mellansekvenser som är en fröjd för ögat. Däremot känns de vanliga dialogscenerna som sker direkt i spelmotorn lite mer stela och inte ett allt för stort hopp från vad GTA III gjorde för snart 25 år sedan.

Spelvärlden är ett av Ghost of Yoteis största ess. Ezo (dagens Hokkaido) är storslaget, färgstarkt och fullt av liv. Man kan ta sig från snötäckta berg i norr till körsbärsblommande dalar i söder. Det är lika lätt att bli distraherad av en avlägsen rökpelare eller någon annan händelse när man rider runt på sin häst. Att utforska spelvärlden känns för det mesta belönande vilket gör att det alltid känns värt det att göra en avstickare. Spelets sidouppdrag där man måste utforska någon plats eller lösa ett pussel är dock sällan utmanande, vilket vissa kanske tycker är skönt då de bara vill ta sig vidare, medan andra som vill ha lite klurigheter för hjärnan kanske känner att dessa aktiviteter är mer rutin än tillfredsställande hjärgympa.

En bra grej med spelvärlden är dock att varje plats man besöker blir en punkt man kan transportera sig till, så man kan ta sig runt på kartan på nolltid eftersom laddningstiderna för det mesta är max en sekund långa. Spelets fotoläge är bara ett knapptryck bort, och i det läget märks det extra tydligt att spelet konstant levererar otroliga miljöer.

Någon som lekt i fotoläget.

När det gäller gameplay är Sucker Punch på hemmaplan. Man känner direkt influenserna från både Sly Cooper- och inFAMOUS-spelen när man tar upp kontrollen. Atsu är en fröjd att kontrollera och när man väl fått lite förmågor samt koll på kontrollerna blir hon en dödsmaskin genom några enkla knapptryckningar, en känsla som är otroligt tillfredsställande. Striderna är mer intensiva och mer varierade än de var i Tsushima, då det nu läggs mer vikt på sten–sax–påse-dynamiken där man måste välja rätt vapen mot de olika motståndarna man stöter på. Det finns också en massa kastvapen som kan användas och, när livet är riktigt bra, så har man också en varg som hjälpreda som gör striderna ännu mer tillfredsställande. Det är dock det vanliga här med att man måste attackera så bra det går sen se till att parera, blockera eller undvika fiendens attacker när de går till attack. På den normala svårighetsgraden krävs det inte heller allt för mycket finess så om man verkligen vill utmana sig själv bör man kanske börja på en högre svårighetsgrad.

Striderna låter dessutom helt fantastiskt. Att höra stål gå genom kött blir aldrig tråkigt, och parries som sitter perfekt känns tillfredsställande. De cinematiska duellerna är tillbaka och känns fortfarande lika mäktiga, speciellt när de sker bakom en maffig bakgrund med letterboxade bildrutor. Många av Atsus shamisen-låtar är också svängiga, och att höra dem komma ut från kontrollen ger en lite extra dimension till dem. Jag spelade spelet helt med japanska röster och det var för det mesta bra. Dock kändes ljudmixningen inte alltid helt på topp då det emellanåt kändes väldigt ljudbåsigt.

Uppdragen och sidouppdragen är något mer varierande än föregångarens, men i slutändan är det ju i princip alltid så att man måste ta sig till en plats, väl där ska man titta på något, sen ska man slåss lite, sen är uppdraget färdigt. Upprepa det ett antal gånger så har man klarat spelet 35 timmar senare.

Det finns några irritationsmoment. Kameran kan ibland hamna lite fel i intensiva strider så man inte ser sin motståndare. Det händer inte jätteofta, men när det händer är det ganska störigt. På tal om irriterande saker så går det inte heller att skippa dialoger, så de får man snällt lyssna på, även om man inte är särskilt intresserad av att höra vad de har att säga. De flesta mellansekvenser går dock att skippa om man är en sådan som håller på med sådant.

Men summan av kardemumman är att Ghost of Yotei i det stora hela inte bara lever upp till sin föregångare, utan överträffar den på flera plan. Det är vassare, snyggare och mer cinematiskt än någonsin. Men det är också tryggt och bekant, så om Sucker Punch får för sig att göra ett tredje spel behöver de dock skaka om konceptet rejält annars riskerar serien att börja kännas lite väl förutsägbar.

prisjakt.nu

Spel, Feature,

Sucker Punch, Ghost of Tsushima, Atsu, Yotei Six, Ezo, Ghost of Yotei