Recension: Vi har spelat Homefront: The Revolution. Nu är det väl revolution på gång.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Recension Vi har spelat Homefront: The Revolution

Nu är det väl revolution på gång

För några veckor sedan tog jag en tur till London för att spela några timmar av singleplayerdelen i Homefront: The Revolution och jag lämnade lokalen med mersmak. Nu när jag har spelat kampanjen så känner jag mig lite besviken på slutresultatet.

Jag har alltid gillar sådana här "alternativa tidslinjer", vilket fick mig att få upp ögonen för det första Homefront som släpptes 2011. Det spelet var dock ett extremt generiskt och linjärt fps och storyn om att USA hade blivit ockuperat av Nordkorea kändes inte så trovärdig. Med Homefront: The Revolution har Dambuster Studios ansträngt sig för att göra en rak motsats till det första spelet, och gänget lyckas på väldigt många punkter.

Homefront: The Revolution handlar om Ethan Brady som nyligen anlänt från Washington D.C. till Philadelphia där han anslutit sig till den lokala motståndsrörelsen. Det tar inte lång tid innan skiten träffar fläkten och KPA, Korean Peoples Army, sätter käppar i hjulet och lyckas ta motståndsrörelsens ledare, Walker, till fånga. Brady måste nu ensam ta kontakt med de nya ledarna i rörelsen. Därefter börjar ditt uppdrag som gå ut på att göra livet surt för Nordkoreanerna som ockuperar Philadelphia och hela USA.

Storyn är till en början rätt välskriven och intressant, men mot slutet börjar karaktärerna du lärt känna under resans gång bli mer och mer vansinniga och tar allt dummare beslut vilket gör att jag slutade bry mig om mina kumpaner och vid de ögonblick där det ska vara sådär episkt och känslomässigt så blev det bara platt och ointressant. Mot slutet är det bara som att man dras med på dessa uruselt planerade äventyr som en trasdocka och det känns som att storyn skulle bli mer slagkraftig om spelaren faktiskt fick ta lite beslut i spelet i stället för att bara hänga med.

Vid sidan av spelets huvudstory så finns det ett gäng sidouppdrag du kan utföra för att samla på lite extra kosing. Dessa uppdrag tillför inte allt för mycket till själva storyn, utan är endast för att göra dig lite mer ekonomiskt oberoende och handlar oftast om att hämta diverse resurser, ta kål på specifika fiender eller skjuta ner drönare.

Under spelets gång får du hoppa mellan ett gäng gula och röda zoner där du ska utföra uppdrag. De röda zonerna är praktiskt taget krigszoner och KPA skjuter på allt som rör sig och för att sänka KPA:s närvaro i zonerna måste du befria olika punkter genom att ta kål på fiender, hacka datorer och spränga diverse baser.

I de gula zonerna är livet lite lugnare och där kan du, och stadens medborgare, röra er relativt fritt bortsett från lite trakasserier från KPA. Precis som i de röda zonerna ska du sänka KPA:s närvaro genom att befria punkter, men målet är att få folket i zonen att gå med i motståndsrörelsen. I de gula zonerna har du också möjlighet att köra på lite mer smygande strategier i stället för springa in och skjuta ihjäl alla. När man har befriat samtliga baser i en gul zon så kan du dra igång revolutionen i området, vilket gör att befolkningen blir aggressiva mot KPA-soldater och det blir betydligt lättare för dig att glida runt i området.

För övrigt är Philadelphia en rätt fin stad. Innan KPA kom dit och ockuperade staden alltså. I spelet är majoriteten av miljöerna rätt gråbruna och färglösa. Det finns vissa ställen som är relativt orörda och hemtrevliga, men större delen av Philadelphia är krigsdrabbar och i de röda zonerna är står endast ruiner av gamla byggnader kvar.

För att göra skjutandet och övertagandet av baser lite varierande och roligare har utvecklarna slängt in ett gäng olika vapen som går att modifiera på en rad olika sätt. Det första vapnen spelaren får är en pistol som du kan göra om till en Uzi eller en lufttryckspistol. Sedan finns det klassiska fps-vapen som automatgevär, hagelbössa, armborst, raketkastare och ett gäng andra. Du börjar som sagt med en pistol och efter det har du rätt tidigt möjlighet att köpa vilket vapen du vill och behöver inte vänta på att spelet ska presentera nästa vapen. För att låsa upp vapenmodifikationer behöver du köpa dem för poäng som du samlar in genom att befria baser i röda och gula zoner, men det tar inte allt för lång tid innan du har tillgång till alla olika varianter av dina vapen och vapentillägg, liksom sikten, som går att köpa för pengar.

Du har möjlighet att bära tre vapen samtidigt, en pistol och två valfria vapen, och man märker rätt snabbt vilka vapen man ska bära med sig i de olika uppdragen. Utöver vapnen har du även granater av olika slag som du kan köpa modifikationer till, som en radiostyrd bil eller en nallebjörn med närhetssensor. Någonting som verkligen får tummen upp är möjligheten att modifiera vapnen i farten, vilket betyder att du kan göra om ditt automatgevär till en granatkastare om skiten träffar fläkten och en stor pansarklädd bil äntrar striden, eller göra om armborsten till en eldkastare om du blir omringad av för många fiender.

Striderna i spelet känns väldigt välpolerade oavsett om du väljer att skjuta fienderna på nära eller långt avstånd. Dambuster själva berättar ofta att en inspiration till striderna i spelet har varit gerillakrigföring, det vill säga väldigt mycket bakhåll och snabba strider. Utvecklarna har lyckats fånga den kaotiska känslan då man ständigt behöver röra på sig och man måste använda en kombination av sina vapen och distraktioner som granater och liknande för att inte stryka med. Dambuster har också lagt in ett dunsljud som spelas upp när du lyckas pricka huvudet på en fiende vilket kanske låter lite meh, men det ger ändå en riktigt tillfredsställande känsla som känns bra att höra under stridens hetta.

Hur som helst. Trots det stundtals repetitiva uppdragen är spelet ett stabilt fps med en hel del intressanta moment. Något jag verkligen gillar är flexibiliteten i vapnen som låter spelaren byta mellan olika vapenmodifikationer och det är riktigt tillfredsställande att plöja igenom ett gäng KPA-soldater som patrullerar i den röda zonen. Det är lite trist att man successivt börjar ogilla karaktärerna man lärt känna under spelets gång, vilket gör att slutet som var tänkt att bli rätt känslomässigt nu faller rätt platt.

Med det sagt så är det ändå ett spel som är värt att spela. Men det kanske är mer värt att vänta och plocka upp spelet under en Steam-rea, eller något, än att hänga på den lokala spelbutikens lås på releasedagen.

Homefront: The Revolution släpps 20 maj till PC, PlayStation 4 och Xbox One.

Fotnot: Spelet innehåller även en coop-del där upp mot fyra spelare jobbar tillsammans för att utföra diverse uppdrag och denna del kommer vi prata om vid ett senare tillfälle.

Fotnot #2: Vi har testat PC-versionen av Homefront: The Revolution.

Spel, Multiplattform,

homefront, the revolution, dambuster