Speltest: Vi har testat Assassin's Creed Syndicate. London är stort och fullt av tempelriddare.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Speltest Vi har testat Assassin's Creed Syndicate

London är stort och fullt av tempelriddare

Video till Vi har testat Assassin's Creed Syndicate

Röken ligger tung över hustaken. Gatorna är skitiga, vattnet i rännstenarna kallt och smutsigt och i var och varannan gränd sitter fattiga barn och vuxna och tigger. I hamnen ligger båtarna på rad och sluter upp som en vägg framför staden. För att övervaka det hela tornar Big Ben upp sig, ståtlig och stark, mitt i det grå.

Industrialismens London bjuder både på vackra och tragiska scener där det fattiga möter det rika och där nya uppfinningar tränger sig in i en gammaldags atmosfär. Där hästvagnar dominerar gatorna samtidigt som tåget rusar fram genom staden. Det bästa sättet att ta sig fram i är dock att svinga sig mellan hustaken i klassiskt lönnmördaranda.

Vi har spelat Assassin's Creed Syndicate som åter igen tar oss med på en resa tillbaka i historien.

Kampen mellan tempelriddare och lönnmördare fortsätter och efter att ha lämnat Unitys Paris bakom oss är det dags att inta nästa storstad, den här gången med två huvudpersoner vid rodret.

För första gången när det kommer till seriens blockbusterversioner får vi ta kontroll över både en kvinna och en man och följer tvillingarna Evie och Jacob Fry som tar sig till London från Crawley för att befria staden från tempelriddare och för att städa upp bland gängkrigen och kriminaliteten. Medan Jacob fokuserar på gängen är Evie mer intresserad av att leta reda på en "Piece of Eden" som ska finnas gömd i London.

På sin väg genom staden stiftar de bekantskap med de välkända historiska profilerna Charles Dickens, Charles Darwin, Alexander Graham Bell, Florence Nightingale, Duleep Singh, Frederick Abberline och drottning Victoria. De integreras alla i berättelsen i olika omfattningar där en del av karaktärerna har en mer framträdande roll än andra. Alexander Graham Bell är exempelvis en riktigt underhållande prick som vid sidan av sina försök att installera en telefonledning i staden hjälper de båda lönnmördarna med uppfinningar som gör deras vardag enklare. Exempelvis lagar han en trasig änterhake som gör att Evie och Jacob kan svinga sig fram mellan stadens hustak, något som senare visar sig vara det absolut smidigaste sättet att ta sig fram på.

Som vanligt är spelet uppdelat i sekvenser där varje sekvens innehåller flera olika uppdrag som kan utföras i princip i helt valfri ordning och där huvudberättelsen formas. Förutom det finns det flera sidouppdrag i olika omfattningar som spelare kan ta sig an inkluderat allt från möjligheten att stoppa överfall på gatorna till att hjälpa några av de historiska karaktärerna med deras problem, lösa mordgåtor, befria tillfångatagna rännstensungar eller rensa upp i staden från diverse gäng som kontrollerar de olika stadsdelarna. Med andra ord, det finns mängder med saker att ta sig för i den rejält vidlyftiga staden.

För varje avslutat uppdrag tjänar Evie och Jacob in erfarenhetspoäng som dels gör att de låser upp olika färdigheter och som dels gör att de ökar i nivå. Erfarenhetspoängen kan i sin tur användas för att modifiera de båda tvillingarnas färdigheter där du själv kan välja hur Evie eller Jacob ska agera och fungera. Evie är den smygande typen och är bättre på att inte bli upptäckt medan Jacob är mer brutal och gärna vill kasta sig huvudstupa in i strider med knytnävarna. Det gör också att spelsättet förändras hela tiden liksom de strategier som krävs för att klara av uppdragen. För det är endast i den fria världen och på vissa av sidouppdragen som jag själv kan bestämma vem jag ska spela. Ganska ofta bestämmer spelet åt mig vem av karaktärerna jag ska ta mig an beroende vart i berättelsen jag befinner mig. Min favoritstrategi är dock att sitta uppe på hustaken och lönnmörda fiender med knivar genom välriktade kast mot huvudena.

Olika strategier för att ta sig an de personer som står med på Evies och Jacobs dödslista erbjuds också där det ofta går att välja mellan olika metoder för att komma sina offer nära. Övertala någon att ge dig huvudnyckeln till personens hus eller infiltrera scenen genom att lura dig in på olika sätt. Den här utvecklingen, som vi även såg en del av i Unity, gillar jag verkligen. Det gör att spelet känns mer strategiskt och öppnar upp för olika spelstilar. Vi är ju alla bra på olika saker. Närstriderna känns dock inte mer upplevelserika än i tidigare installationer. Det handlar mycket om att slå, kontra och häva motståndarnas blockeringar. Trots att Ubisoft livat upp det hela med möjligheten att använda sina erfarenhetspoäng till att snabbare kunna döda flera personer samtidigt och att bygga upp kombinationspoäng under slagsmålen tillhör närstriderna det absolut minst underhållande i spelet.

Assassin's Creed Syndicate kommer dock inte utan brister. Under min genomspelning har jag stött på en del irriterande buggar där jag fastnat eller där uppdrag har hakat upp sig. Och vi ska inte tala om de otaliga gånger som Evie eller Jacob vägrar att hoppa åt det håll jag anser att de ska göra eller bara hoppar fram och tillbaka på en plattform fastän jag vill att de ska hoppa upp. I går höll jag på att kasta handkontrollen rakt in i teven under en jakt som skulle utföras bland hustaken på tid. Jag saknar också den öppenhet som erbjöds i Unity där det var fritt fram att svinga sig in i nästan vilket hus som helst genom fönster och dörrar. London känns mycket mer stängd och som en kuliss än vad Paris gjorde.

Generellt tycker jag dock att Syndicate är ett riktigt bra spel som känns gediget och som bjuder på mängder med underhållning. Det är troget serien med sitt traditionella upplägg samtidigt som det tillför nyheter liksom änterhaken och möjligheten att köra häst- och vagn längs gatorna i GTA-stil samt att rekrytera gängmedlemmar som slåss vid din sida, en variant av lönnmördarrekryteringen vi sett i tidigare delar av serien. Dessa gängmedlemmar liksom de vapen du använder kan och bör dessutom uppgraderas för bästa resultat.

Uppdragen är i sin tur varierande både i längd och intensitet där smygande partier blandas med jakter bland hustaken och brutala sammanstötningar på båtar och tåg. Och medan berättelsen i Unity fångade mig mer så känns Syndicate betydligt mer lättsamt och humoristiskt. Det kärleksfulla syskongnabbet mellan Evie och Jacob är uppfriskande liksom möjligheten att byta mellan de båda för att utnyttja deras styrkor och svagheter.

Assassin's Creed Syndicate, som än så länge spelat in bättre betyg än Unity, släpptes 23 oktober till Xbox One och Playstation 4. Spelet anländer också till Windows PC den 19 november i år.

assassinscreed.ubi.com

Spel, Multiplattform,

Assassin's Creed Syndicate, London, Ubisoft