Spelintryck: Vi har testat Rise of the Tomb Raider. Emmy tycker till.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Spelintryck Vi har testat Rise of the Tomb Raider

Emmy tycker till

Jag gillade nyversionen av Tomb Raider när den släpptes år 2013, men samtidigt var det något som gjorde att jag inte älskade spelet. Nu är Crystal Dynamics tillbaka med Rise of the Tomb Raider och den här gången fångar de mig på ett helt annat sätt, trots att väldigt mycket är sig likt.

Främst tror jag att det är berättelsen som gör att hela grunden för spelet känns bättre den här gången. Inte bara det att Lara i sig känns som en starkare och mognare individ än tidigare, utan för att hon ger sig ut på ett självvalt äventyr och inte bara har råkat hamna i klistret för att hon strandat på en ö. Tillsammans med en större värld och fler grottor att utforska känns Rise of the Tomb Raider mycket mer intressant och roligt att ta sig igenom.

Nedan kan ni se när jag spelar några minuter från en tidig del av spelet och läsa resten av mina intryck.

Jakten på det eviga livet. Handlingen som Rise of the Tomb Raider kretsar kring är på inget sätt unik. Vi har sett idén florera i så väl spel som filmer och berättelser om viljan att kunna kontrollera eller förhindra döden är också en bra grogrund för intriger och äventyr.

Konceptet fungerar även för Lara Croft som den här gången går i sin pappas fotspår för att hitta källan till evigt liv, ett livsverk hennes pappa aldrig fick chansen att avsluta och som Lara bestämt sig för att göra åt honom. Jakten leder henne till kalla och karga landskap i Sibirien samt genom dolda städer och grottor och vi kastas rakt in i äventyren som sig bör.

Spelmekaniskt är allt sig väldigt likt. Lägereldarna där Lara kan ta en paus och uppgradera sina tillbehör, bågen som hjälper henne att så väl fälla motståndare som att ta sig fram i vildmarken, ishackan, de grymma dödsscenerna, pusslen som tvingar en att tänka till för att kunna ta sig vidare och grottorna som erbjuder mer av det som är absolut roligast, nämligen klättrande och utforskande. Allt finns där fast med känslan av lite mer frihet än tidigare med mer områden att utforska och med en mer beräknande Lara i huvudrollen som gärna numera använder sig av bakhåll för att döda sina fiender.

Personligen anser jag att striderna tillhör de minst intressanta delarna av spelet, precis som i föregångaren. Dock är möjligheten att döda fiender mycket mer varierad än tidigare vilket gör upplevelsen roligare. Istället för att bara gömma sig bakom lådor och gå huvudstupa mot fienderna kan Lara nu använda sig av distraktioner för att separera sina måltavlor och sedan mörda dem i tysthet från säg ett hustak eller en buske. Ett smidigt sätt att ta sig framåt om man inte är så bra på att skjuta eller helt enkelt vill spara ammunition.

Den som hade hoppats på ett komplett sandlådespel får dock tänkta om. Rise of the Tomb Raider är fortfarande bundet av skriptade scener och relativt korridorbaserade passager som för Lara framåt mellan områden och i berättelsen, men det är inget som påverkar spelet negativt, tvärt om. Det driver berättelsen framåt och gör att spelet får en bra variation mellan de delar då hon faktiskt kan ströva runt i vildmarken fritt och de delar som leder henne vidare till nästa område. Vill man kan man dock strosa runt i de öppna men relativt begränsade områdena under ganska lång tid om man vill undersöka alla grottor och få fatt på varenda relik. Så pass lång tid att jag själv hoppat över en hel del skatter och föremål under recenserandet med ambition att gå tillbaka nu i efterhand. Vissa områden måste man dessutom återbesöka senare i spelet eftersom rätt verktyg saknas för att nå alla delar från början. De öppna områdena bjuder också på en del sidouppdrag som kan antas om tid och ork finnes vilket ger en känsla av frihet.

De valfria delar som dock alla borde ta sig igenom är gravvalven som både är större och fler än tidigare. Det är här som spelet verkligen kommer till sin rätt med underhållande lagom krångliga pussel, som får dig att känna dig rätt smart, samt en hel del klättrande och simmande. Dessutom är det värt besväret där du belönas med både unika verktyg och en hel del erfarenhetspoäng, som om upplevelsen i sig inte var nog.

Om vi då tittar på det grafiska så finns det inte så mycket mer att säga än wow. Miljöerna är storslagna och grafiken lika så. Lara har aldrig sätt bättre ut och samma sak gäller de områden hon rör sig i. Ljusstrålarna som letar sig upp över de isbeklädda horisonterna, den karga isen och de underjordiska katakomberna. Ibland är det värt att bara stanna upp och titta på omgivningarna och njuta av upplevelsen.

Rise of the Tomb Raider är ruskigt nära en fullträff. Det enda som haltar lite är berättelsen som skulle ha kunnat vara starkare, speciellt med tanke på vilken stark karaktär Lara är. Men jag uppskattar den ändå mycket mer än i Tomb Raider och den låter oss förstå var Laras lust för äventyr kommer ifrån, en lust vi garanterat kommer att få uppleva i nya kommande versioner av spelserien. Och det ser jag fram emot.

tombraider.com

Spel, Multiplattform,

rise of the tomb raider, crystal dynamics, lara croft, spelintryck

44.1°