Spelintryck: Wolfenstein II: The New Colossus. Frode tycker till.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Spelintryck Wolfenstein II: The New Colossus

Frode tycker till

Det är inte allt för ofta som ett spel kan få mig att säga "Holy balls!" rakt ut, men Wolfenstein II: The New Colossus lyckades med det, flera gånger om.

Wolfenstein II: The New Colossus är uppföljaren till Wolfenstein: The New Order samt Wolfenstein: The Old Blood och är precis som de spelen utvecklat av den svenska spelstudion MachineGames. Spelet utspelar sig i ett alternativt 1960-tal där nazisterna tagit världen med hjälp av atombomber och avancerade vapen. Man spelar än en gång som William J. Blazkowicz vars främsta talang är att döda nazister på alla möjliga sätt och vis. Denna gång åker Blazkowicz till USA för att där starta en revolution. Spelet tar vid där föregångaren slutar så många av karaktärerna man möter under spelets gång kommer från de tidigare spelen. Så om man har spelat dem har man direkt en koppling till dem. Har man inte gjort det så missar man tyvärr en del av dynamiken som finns i gruppen och vissa punkter i handlingen blir inte lika dramatiska. Så ett stalltips är att köra genom de tidigare spelen på en lättare svårighetsgrad eller kanske kolla någon längre sammanfattning av handlingarna på Tuben.

Jag gillar verkligen bra och välgjorda handlingar i spel. Därför var det fantastiskt att få uppleva den som Wolfenstein II: The New Colossus bjöd på. Att få digitala skådespelare att framstå som karaktärer som man kan relatera till är en bedrift. Ett fåtal spel, framförallt sådana från Naughty Dog, brukar ju lyckas bra med det. I både The New Order och The Old Blood såg man att MachineGames var kapabla till detta men i The New Colossus har man verkligen lyckats få alla bitar på plats. MachineGames härstammar från Starbreeze som gjorde spel som The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay och The Darkness, två spel som lyckades få spelaren att känna att man var inne i handlingen genom stark dialog samt starka karaktärer. Med The New Colossus har man dock tagit sig till en ny riktigt hög nivå. Spelet lyckas på ett alldeles magiskt sätt hitta en nästan felfri balans mellan ren galenskap och tacklandet av tunga ämnen.

Men spelet är inte enbart intriger och romans utan det ska ju skjutas också. Och skjuta gör man, mycket. Själva skjutandet är snabbt och intensivt, men jag kom själv aldrig riktigt överens med flertalet av vapnen. Detta problem löste sig dock rätt så direkt, så fort spelet gav mig hagelbössorna. Vill man så kan man också smyga runt och mörda folk i tystnad. Detta är ibland lite av ett måste, speciellt på de svårare svårighetsgraderna. Men för mig resulterade det oftast i att larmet ändå gick och då var det ju bara till att ta fram de dubbla hagelbössorna igen för att städa upp nivån från nazisterna.

Men att döda nazister är lättare sagt än gjort. Spelet använder ett hälsosystem från den gamla skolan vilket innebär att man måste hitta hälsa och rustning genom att plocka upp det. Man kan alltså inte få tillbaka sin hälsa genom att bara gömma sig bakom en vägg utan man måste konstant vara i rörelse då fienderna inte heller är helt dumma. Det här gör att man måste vara lite mer strategisk i striderna. Det leder också till att flera moment i spelet blir rätt svåra, så räkna med att dö en del. Som tur är kan man sänka svårighetsgraden när man vill, så om man inte är allt för envis när det gäller sådana grejer så kan man ju alltid ta sig vidare. Jag hade dock gärna velat se en svårighetsgrad mellan den lättaste och näst lättaste svårighetsgraden.

Banorna är stora och kan utforskas en del om man vill hitta lite hemliga saker. Merparten av sakerna man hittar, som inte är ammunition eller hälsa, är grejer som man behöver för Trophies. Ibland kan man även hitta uppgraderingspoäng som man då kan använda för att förbättra sina vapen. Är man vilse kan man titta på kartan eller trycka fram en markör som visar vart man ska gå. Den markören funkade sällan allt för bra vilket var lite irriterande.

Det finns ingen flerspelardel i spelet då detta, enligt utvecklarna, skulle göra att enspelarkampanjen inte var lika fokuserad som den är. Men när man är klar med kampanjen finns det ett fåtal saker som man kan göra för att få ut lite mer från spelet. Det finns till exempel en möjlighet att spela om banor med nya uppdrag vilket både skapar lite variation och även bjuder på ny dialog.

En annan grej som är värd att nämna är att spelet har bra musik. Den skapar god stämning och gör spelets eldstrider ännu intensivare.

Summan av kardemumman är helt enkelt att detta enligt mig är ett av de bästa spelen jag spelat i år. Detta då jag är en stor fantast av vettiga handlingar i spel och den i Wolfenstein II: The New Colossus höll mig verkligen engagerad under spelets alla timmar. Den fick mig även vid ett flertal tillfällen att lyfta på armarna och jubla av glädje över galenskapen man fick uppleva. Samtidigt som man ibland måste titta bort för de fasansfulla grejerna som sker på skärmen. Dessa känslor triggas tack vare starka skådespelarinsatser, bra manus och bra regi vilket gjorde att man kände sig som en del av handlingen. Det är just dessa grejer som, från mig, förtjänar en extra eloge samt guldstjärna. Jag är helt enkelt otroligt imponerad över hur MachineGames lyckades hantera balansen och tonskiftet i handlingen utan att kompromissa på varken galenskapen eller det mer seriösa budskapet. Spelmässigt kändes väl majoriteten av vapnen inte allt för roliga. Jag hade som mest skoj på standardsvårighetsgraden (näst enklaste) och glädjekänslan av att bara springa runt med ett vapen i varje hand och skjuta nazister blev aldrig gammal under spelets gång.

store.bethsoft.com

Spel, Feature,

Wolfenstein II: The New Colossus, PlayStation 4, Windows, switch, MachineGames, Xbox One

MP-läge i Wolfenstein II skulle förstöra för storyn i spelet

Machine Games ville inte ta fokus från berättandet