Nu kommer Rolls-Royce till Sverige! Och vi har provkört godbitarna som du kan köpa.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Nu kommer Rolls-Royce till Sverige!

Och vi har provkört godbitarna som du kan köpa

Rolls-Royce ägs ju av BMW men agerar som ett eget märke och går inte att köpa om man släntrar in till en BMW-handlare. Om du har velat köpa en Rolls-Royce har du behövt kontakta en handlare i Europa men nu ska det bli ändring på det, för nu slår Rolls-Royce upp dörrarna i Sverige. Det gör man tillsammans med återförsäljaren Callisma och snart kommer det att finnas ett showroom nära Stureplan i Stockholm. Återförsäljaren har Norden och Baltikum som ansvarsområde, så alla bilar som säljs kommer inte att rulla på svenska gator.

Så vad betyder det för oss vanliga dödliga? Förhoppningsvis att det kan börja rulla lite fler Rollsar på gatorna, för det vill man ju att det ska göra. Vi passade på och provkörde de tre modeller som kommer att säljas, märket har ju fyra men den fetaste Phantom har man slutat sälja. En ersättare kommer men inte än på ett tag.

De tre modellerna som är aktuella är Ghost, Wraight och helt färska Dawn. Eftersom bilarna inte är så vanliga här börjar vi med att syna modellerna.

Ghost är den "vanliga" Rollsen, om man nu kan säga så. Fyra dörrar, rejält med utrymme och en upplevelse som är len överallt, både vid ratten och i baksätet. Vill man går den att få i ett längre utförande och i en black edition.
Pris från 2.895.000 kronor.

Wraith är sportbilen i gänget. Snabbare, mer kraft och hårdare än Ghost. Två dörrar och med andra ord en bil som man kör själv, till skillnad mot Ghost som används av de som vill bli körda, inte köra.
Pris från 3.295.000 kronor.

Dawn är cabrioleten i gänget. Samma upplägg i övrigt som Wraith, det vill säga två dörrar och lite sportigare sättning, även om den inte är lika kraftfull som Wraith.
Pris från 3.695.000 kronor.

Orden "Tja, vill du köra lite Rolls-Royce? Här har du en nyckel!" är inte ofta man hör. Men så står jag här med en nyckel i handen och hjärtat i halsgropen. En branschkollega som har kört förut lugnar mig. Det är ingen fara får jag höra. Allt är relativt. Här står jag med en bil som kostar runt tre miljoner och som inte är liten. Kliver in i den Ghost som jag ska börja köra och börjar fnissa lite. Tar en selfie och tänker att det får man väl i ett sånt här läge.

Ratten är stor. Tittar och pillar lite på reglagen. Letar efter vindrutetorkaren men där hittar jag växelväljaren. Vindrutetorkaren finns lite längre ner, lite gömd. Sätter mig tillrätta, ställer in sätet och ratten, lägger foten på bromsen och trycker på start. V12:an går igång men gör det med en sån smäckerhet och stil att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Lägger i drive och börjar rulla iväg. Sakta. Liten grusväg och en väldigt liten grind. Den är säkert svinstor men just nu känns den liten.

Efter att ha kört några meter på riktig väg märks direkt hur fantastisk den här bilen är att köra. Den är stor, väldigt stor, men väldigt kontrollerbar och rätt snabbt känns det som att det här är lugnt. Jag kör en Rolls-Royce och gör det som att det vore vilken annan bil som helst. Fast det är så mycket mer.

Rolls-Royce är lyx. Det är vräkigt men är det med någon sorts stil ändå. Ullmattorna som jag vilar fötterna är så tjocka att jag vill lägga mig på dem och aldrig lämna dem. Materialen i bilen är fantastiska. Så klart. Men Rolls-Royce ägs av BMW och det märks. Navigeringssystemet är iDrive med ett skal och här och där lyser det igenom att det är BMW under ytan på en del ställen. Inte för att det är sämre kvalitet på sakerna eller för att det är något som de har hittat på en hylla och som också sitter i en BMW 320d. Men det märks på att man varit rätt låst när man gjort kontrollen för exempelvis iDrive. Den placeringen känns fullt naturlig i en BMW men om Rolls-Royce själva hade gjort det hade den placerats annorlunda. Lite som att man planerar ett kök på en restaurang och ett hem annorlunda, båda ställen har knivar och kastruller och spisplattor men hur de placeras och används är annorlunda, även om det är pyttipanna som görs på båda ställena.

Vi rullar igenom ett samhälle i sakta fart och kommer ut till Norrtäljevägen. Det är fyra filer, mycket bilar som far runt och ska av och på och om. Rollsen har så klart en respekt bland de andra förarna men man behöver verkligen inte köra på något speciellt sätt. Bilen känns faktiskt helt rimlig och rätt härlig att flytta runt mellan filerna.

Senare vid en motorvägspåfart vill jag känna på vad den här bilen har att ge. Det är blött och när mycket kraft träffar marken så slår ESP:n till och räddar mig från att halka runt. Det hörs att det händer men känns inte alls i bilen. Sportigare bilar med mycket motor räddar också, men bilen tillåts ändå röra sig så att man som förare fattar vad som händer. Hade jag inte hört vad som hände med hjulen hade jag inte märkt någonting, bilen är inställd på att de som färdas i den ska kunna fortsätta dricka sin champagne oavsett vad som händer.

När väl greppet kommer knuffar den stora motorn iväg bilen med en jämn och enorm kraft. Det regnar och det är svenska motorvägar så jag gör verkligen inga dumheter men det känns ändå att den finns där. Kraften.

Att köra och resa i en Rolls-Royce ska vara smärtfritt. Skönt. Fantastiskt. Därför finns inga inställningar. Alls. Inget sportläge finns, inga växlar går att välja och inga inställningar på chassit finns att göra. Tanken är att bilen alltid vet bäst. Och så är det troligen. Bilen använder GPS-data för att ställa in dämpare och växlar. Exakt hur är lite oklart och så länge det fungerar bryr jag mig faktiskt inte. Jag njuter bara av att det är så otroligt härligt att köra.

Efter att tag byter vi plats. Jag sätter mig i baksätet och ett annat typ av flin infinner sig på läpparna. Det är inte gigantiskt men det är oerhört skönt att sitta här. Verkligen larvigt skönt. Jag vill bli hämtad så här varje morgon. Jag skulle lätt kunna tänka mig att dela en sån här med en granne. Varannan dag kör hen, varannan dag kör jag. Varje dag skulle jag njuta.

Ungefär hälften av de som köper en Ghost kör dem själva och även om jag gillar att köra bil skulle jag kunna leva med att bli runtkörd i en.

Byter bil. Nu är det dags för något personligare, i den meningen att det här är en bil som kunderna kör själv. Modellen med det rätt udda namnet Wraith är starkare, snabbare, sportigare och mindre än Ghost. I framsätet märks detta inte speciellt mycket, men det märks på vägen dit. De gigantiska dörrarna öppnas åt fel hål och ger ett fantastiskt insteg. De öppnar så mycket att de inte går att fånga med värdighet om man sitter i bilen, att hålla på och rycka i något snöre är inte värdigt en Rolls-Royce-ägare. Istället har man löst det genom att man trycker på en knapp och så stängs dörren graciöst. Och jag älskar det.

När man kör iväg i Wraith märker man direkt att det är en annan bil. Jag skulle ljuga om jag sa att jag verkligen testade bilen, tiden vad lite för knapp för det, men det är en betydligt sportigare bil. Om Ghosten gör allt för att upplevelsen ska vara så mjuk och finns här mer känsla och en hårdare sättning. Det finns tillräckligt med kraft i Ghost (563 hästar och 820 Nm) men Wraith är lite vassare med sina 624 hästar och 800Nm. Det tar den nästan tre ton tunga bilen till 100 km/h på 4.6 sekunder. Rätt ok.

Personligen så tycker jag att alla de moderna Rollsarnas rumpor inte är den finaste sidan. Sämst är ändå Wraith vars bakdel jag personligen inte alls tycker om. Men den syns ju varken när man gör entré eller när man kör så det kanske man kan leva med.

Dawn är den tredje modellen och den börjar alldeles strax säljas i Sverige. Rolls-Royce försäkrar oss om att det här inte är en Wraith utan tak utan man har gjort modellen som en drophead coupé från start. Vädret är uselt när vi provar bilen så taket får vara på, men det ska vara ombonat där bak lovar man. Det får vi testa närmare vid ett senare tillfälle.

Under huven hittar vi samma motor som i Ghost, vilket räcker och blir över för den här typen av bil.

Så vem är då köparen? Är det verkligen en svensk? Jag tror faktiskt det. Rolls-Royce må vara så lite jante som det kan bli men det borde finnas folk även här i Sverige som vill ha det allra bästa och som inte skäms för det.

Vilka är konkurrenterna då? Rolls-Royce säger själva, helt utan att skämta, att konkurrenterna inte är andra bilmärken. Konkurrenterna är yachtar, flygplan och juveler. Folk som köper Rolls-Royce har helt enkelt rejält med pengar över. Inte många tänker "Fan, vi har ingen bil att åka till jobbet med. Vi köper en Rolls!" Troligen finns redan en eller flera riktigt bra bilar i kundernas ägo. Troligen finns det kanske även en Rolls i en annan del av världen redan i dess ägo.

Varumärket Rolls-Royce andas så klart kvalitet. Man använder med flit inte det allra senaste från BMW eftersom man verkligen, verkligen inte vill att saker ska gå sönder.

Men finns det inget att klaga på då? Det finns det så klart. Vissa reglage på ratten känns lite plastiga och det är överlag lite för mycket knappar och alla är inte så genomarbetade som man skulle vilja att de va. Rolls-Royce hade tjänat mycket på att hämta media och navigation från Volvo om man säger så, där less is more. Jag gillar verkligen tanken om att bilen ska tänka åt en och saknar inte väljare för chassi-inställningar men då vill jag inte heller se en knapp för att sätta på line-assist.

Men jag ska inte ljuga. Jag är kär, kär bortom allt. Det här är magiska bilar som lyckas med konststycket att fortsätta vara magiska men ändå funkar att ha som en vanlig bil. Hade jag köpt en om jag hade tre miljoner över att lägga på en bil? Kanske. Sverige är Sverige men det kan vara värt att få lite elaka blickar efter sig. Hade jag haft råd med en Rolls hade jag struntat i det.

Bil, Rolls-Royce,

callisma, ghost, wraith, dawn