Gillar du vad Hideo Kojimas gjort tidigare och är nyfiken på vad hans smått urballade fantasi kan ta fram? Då är verkligen Death Stranding någonting för dig. Death Stranding är Kojima extra allt.

Vad är Death Stranding för något? Det är den fråga som ställts sedan spelet presenterades i samband med Game Awards för en herrans massa år sedan. Sedan dess har vi fått ta del av en stor mängd långa trailers som i vanliga fall skulle spoila hela upplevelsen, men det har verkligen inte gått att utläsa vad Death Stranding-trailersen egentligen visar. Såhär i efterhand är hemlighetsmakeriet kring spelet lika imponerande som spelet i sig. Vilket är en ordentlig jävla bedrift.

En ordentlig jävla bedrift är också att Kojima gjort det väldigt svårt att förklara vad Death Stranding är för något. För att göra en lång och diffus historia kort så spelar du som Sam, vars jobb är att frakta varor från punkt A till B. Och det är vad du kommer få göra till stor del i spelet. Mänskligheten har mer eller mindre blivit utrotad, men i och med att människor är ihärdiga som kackerlackor så finns det en del folk kvar och det är upp till Sam att länka samman överlevarna. Och Sams uppdrag tar honom från Amerikas östkust hela vägen till västkusten.

Det må låta som ett simpelt och till viss del menlöst uppdrag, men för att göra det hela lite utmanande måste du hantera diverse saker som Timefall, BT:s och MULE:s. Mer specifikt regn och ”ondingar”. Regnet får allt som dropparna landar på att åldras snabbt, vilket inte bara påverkar växtligheten i världen utan även de varor Sam levererar.

BT:s dyker upp i tid och otid, oftast i samband med Timefall, och bör undvikas som pesten om du inte är redo att slåss med massiva tjärfyllda bossar. BT:s är praktiskt taget själar som fastnat mellan den döda och levande världen och gör tillvaron lite jävligare för Sam och hans vänner. BT:s går inte att skåda med mänskliga ögat, vilket är varför man bär med sig en BB, eller Bridge Baby, som är typ en odöd bebis som används för att peka ut var BT-fienderna befinner sig.

MULE:s är det närmaste vi kommer till vanliga fiender i Death Stranding. Denna grupp består av Porters, det vill säga fraktare, som blivit smått vansinniga och lever för att transportera varor. Eller i alla fall sno varor från andra och förvara varorna i sina baser.

Det finns en hel del att hålla reda på när det kommer till att transportera varor mellan distributionscentraler, skyddsrum och andra hushåll. Sam kan bära med sig en viss mängd varor på ryggen samt på sin rustning, men man måste också bära med sig utrustning för att underlätta resan. Initialt är stegar och rep måsten att ha med sig för att kunna klättra upp och ner för diverse bergiga områden. Leveranserna betygssätts och är baserat på skick på paket som levererats, mängd och hur lång tid det tagit. Ju fler leveranser du utför så uppgraderas din relation med de olika individerna du levererar paket till, vilket ger dig tillgång till fler, och bättre, prylar du kan tillverka. Till exempel kan du få tillgång till exo-skelett till dina ben som låter dig lyfta tyngre varor eller stegar som är bättre på att motverka Timefalls negativa påverkan. Medan man spelar blir det rätt tydligt rätt snabbt vilka individer det är mer värda att lägga mer energi på och vilka man kan undvika med gott samvete.

Även om Sam måste göra resan praktiskt taget på egen hand så är han inte helt ensam. Man har ständig kontakt med spelets olika karaktärer med underliga namn och lika underliga bakgrundshistorier. Die-Hardman, spelad av Tommie Earl Jenkins, är mer eller mindre din handläggare under äventyrets gång och pekar dig i rätt riktning mellan leveranserna. Deadman, spelad av Guillermo del Toro, hjälper dig luska ut din BB:s historia. Den kändistäta ensemblen kan kännas lite star-fuckig, men lyfter ändå spelet rejält med förstklassiga skådespelarinsatser.

Sam är en så kallad repropriate, vilket betyder att han inte kan dö helt. När olyckan är framme separeras Sams själ och kropp och du får kontrollera själen för att hitta tillbaka till kroppen för att kunna leva vidare. Detta betyder dock inte att Sam är en actionhjälte av något slag och all form av slagsmål bör mer eller mindre undvikas om du inte vill förlora varor och slussa mellan limbo och den levande världen. Vapen och andra hälsoskadliga medel finns tillgängliga i spelet, men dessa blir inte tillgängliga förrän en bit in i spelet och till dess får du förlita dig på smygande och springande för att överleva.

Allt är dock inte piss och pest i världen. Medan Sam lyckas länka överlevare och samhällen till Chiral Network, tänk jättefet fiberlina, så blir det möjligt att bygga diverse saker som kan hjälpa både din Sam och andras Sam. Bygger du till exempel en postlåda mitt ute i vischan så kommer postlådan vara tillgänglig för andra spelare. Och vice versa. Världen är full av broar, vägar och annat som andra spelare byggt för att hjälpa sin Sam att utföra sina uppdrag, men är alltså även tillgängliga för dig på din resa. Spelvärlden som delas med andra spelare har en maximal ”bandbredd”, vilket gör att det inte är möjligt att fylla hela världen med broar och annat.

En kan argumentera att den delade världen gör spelet lite lättare då du inte behöver bygga vissa saker själv eller kånka runt på material till diverse projekt. Men då spelet handlar om att länka samman folk så blir byggnader i världen en påminnelse om att du är sammanlänkad med andra, trots att du troligtvis sitter ensam i en soffa framför en TV-apparat.

För att sammanfatta: Storyn är weird. Men på ett bra sätt. Det hela må låta väldigt flummigt och svårdefinierat, men spelet gör ett bra jobb med att ständigt ge dig munsbitar av information som får dig att vilja spela vidare och lösa de olika mysterierna som ständigt dyker upp.

Sams resa tar honom tvärs över Amerikas vidder, eller i alla fall en miniversion av USA. Spelet har två stora områden varav ena används för att introducera dig till spelmekaniken och en andra, betydligt större, som erbjuder betydligt mer omfattande utmaningar. Stora öppna fält ackompanjeras av massiva snötäckta berg. Och precis som utlovat är det möjligt vandra till varenda punkt du kan se. Det kan dock vara svårt utan rätt utrustning, men det går.

Kojima Productions har gjort ett riktigt bra jobb med sin spelmotor Decima Engine för att bygga upp spelvärlden, som i vissa fall erbjuder fotorealistiska vyer. Det är svårt att i tid och otid inte stanna upp och insupa atmosfären. Speciellt när de dystra tonerna från isländska indiebandet Low Roar börjar spelas.

Även karaktärerna är extremt detaljrika och ser riktigt bra ut, vilket till stor del är tack vare det hästjobb Kojima Productions gjort med att scanna in folks ansikten och petat in dessa på karaktärsmodellerna. Vi har blivit introducerade till flertalet karaktärer i spelet via trailers, men det finns ändå några kändissöverraskningar som är rätt underhållande.

Allt som allt. Gillar du Kojimas tidigare Metal Gear-titlar, med allt ifrån gameplay, detaljrikedom, filosofi och storytelling, så kommer du älska Death Stranding. Kojima har fått fria tyglar att berätta en berättelse han vill berätta och det är en fröjd rakt igenom. Har du aldrig fått feeling för Kojimas tidigare alster så kommer nog inte Death Stranding locka allt för mycket. Men om det gör det så har du med Death Stranding möjligtvis årets bästa och mest slagkraftiga spelupplevelse.

I vanlig ordning är det bara att plita ner frågor i kommentarsfältet om det är något undrar över.

Death Stranding släpps 8 november till Playstation 4. PC-version släpps under sommaren 2020.