De senaste veckorna har jag spenderat en hel del timmar med det fantastiskt trevliga rollspelet Nier: Automata. Spelet är en uppföljare till Nier från 2010 som var ett spel med mycket intressant handling. Däremot höll gameplay-delen inte riktigt måttet. Men det har man nu fixat till genom att anlita PlatinumGames som fått jobba på själva gameplay-delen.

Bland annat bjuder spelet på ruskigt snabb action med riktigt stiliga animationer som gör att man, genom ett endast trycka på ett par knappar på kontrollen, direkt känner sig supertuff. Stridssystemet är dock inte lika djupt som hos många andra PlatinumGames-spel, men det är inte heller fokuset då Nier: Automata är ett rollspel med vettiga actionkontroller som stridssystem. Med jämna mellanrum så bakar spelet även lite bullet hell-sektioner och sektioner som drar inspiration från andra spelgenrer.

Spelet har en öppen värld, men den är rätt så tom vilket är passande då spelvärlden ju har blivit övertagen av maskiner. Men man springer omkring i denna öppna värld och utför diverse uppdrag åt folk samtidigt som man då letar efter uppgraderingar som gör det enklare för en att döda spelets ondingar.

Än en gång är det Yoko Taro som ligger bakom handlingen och precis som Taros tidigare spel (Nier, Drakengard-spelen) så är handlingen i Nier: Automata märklig men även helt underbar. Spelets handling går ut på att en utomjordisk kraft har drivit bort människorna från jorden till månen. I ett försök att få tillbaka jorden igen skickar människorna ner androider för att sätta stopp för det utomjordiska hotet. Man spelar som androiden 2B som då med hjälp av andra androider och ett otal olika vapen samt förmågor dödar massvis med robotar med stil. Handlingen tar dock väldigt många intressanta vändningar som man bör uppleva utan att känna till dem. Handlingen fick i alla fall mig att tänka tillbaka på tiden i studentrummet när jag tittade på en massa anime-serier som alla ofta hade väletablerade och intressanta handlingar att berätta. Därför känner jag också att spelet fungerar bäst om man kör med japanskt tal, men det är nog en högst personlig preferens.

Spelet har flera olika slut och vill man få ut det mesta från spelets handling bör man se de flesta av dem. Detta är så pass viktigt att de första genomspelningarna mer känns mer som en inledning och man har nog inte ens upplevt hälften av spelet när man ser eftertexterna för första gången. Jag skulle nästan vilja jämföra det med Castlevania: Symphony of the Night där man ju har en hel del kvar av spelet efter spelets första slut. Det finns även ett par skojslut likt Ufo-sluten i Silent Hill som då är mest till för skojs skull och för ej handlingen vidare.

Men det är inte bara gameplayen och handlingen som är riktigt bra i Nier: Automata. Även musiken är något över det vanliga och det är än en gång Keiichi Okabe som står för den.

Så summan av kardemumman är att detta är ett riktigt bra spel om man är ute efter ett actionrollspel från några av de bästa japanska spelutvecklarna. Dock är det ju definitivt inte ett spel för alla. Är man inte någon större fantast av melankoliska handlingar som kräver en hel del tålamod att upplevas kanske man kan skippa detta. Men för folk som gillar det samt har tålamod att spela genom spelet flera gånger så kommer det tålamodet belönas med rätt så många oförglömliga moment och knivskarp action.

Nier: Automata släpptes till PlayStation 4 i dag och släpps till Steam den 17 mars. Spelet testades på PlayStation 4 Pro där det snurrar i 60fps merparten av tiden. Enligt Digital Foundrys prestandaanalys så flyter det dock inte lika bra på en vanlig PlayStation 4.

Länkar till fler recensioner för spelet kan hittas via länken nedan och om man vill prova det själv innan man köper det så finns det ett spelbart demo i PlayStation-affären.