32 i går s Logga ut Logga in Skaffa Premium!
Spelintryck Nintendo Land Nöjesfält i minispelsformat
Nintendo Land

Wii Sports var spelet som verkligen visade de unika funktionerna som Wii hade. Det var intuitivt och otroligt lätt för alla människor, oavsett spelvana, att lära sig. Nu har Wii U släppts och Nintendo har återigen släppt en ny och annorlunda handkontroll. Nintendo Land är spelet som Nintendo hoppas bli nya Wii Sports. Spelet som ska utbilda gamers och icke-gamers i hur man spelar på den nya maskinen. Men också spelet som ska visa och bana väg för hur tredjepartsutvecklare kan utnyttja Wii U och dess skärmkontroll.

Jag gillade inte Wii Sport särskilt mycket faktiskt. Det var kul i början. En stund. Men ganska snabbt mattades de första intrycken av. En del på grund av den otroligt tråkiga och intetsägande designen som spelet led av. Mii:s är ju fruktansvärt tråkiga. Det fanns ingen personlighet i dem och miljöerna var inte heller de särskilt upplyftande. I Nintendo Land däremot är det andra bullar. Visserligen används fortfarande Mii:s, men den här gången har de klätt ut sig till olika Nintendokaraktärer och alla minispel bygger på olika klassiska Nintendospel som väcker härliga retrominnen. Det märks att Nintendo den här gången har paketerat spelet på ett bra mycket snyggare sätt en tidigare och det är ett stort plus.

Själva spelet består av tolv olika minispel. Några av dem är singleplayerupplevelser medan andra är multiplayerbaserade. När man spelar i multiplayer så sitter en person med gamepaden och de andra med Wii Remotes.

Spel, Nintendo, Nintendo Land, spelintryck, Wii U

Jag samlade ett gäng grabbar i helgen och vi testade några av minispelen. Luigis Ghost Mansion var riktigt roligt. Den som spelar med gamepaden var spöke som kunde se de andra. Medan de andra inte såg spöket förrän de lyste med ficklampan på det. Ett riktigt bra exempel som visar hur assymetriskt gameplay fungerar. Mario Chase byggde på ett liknande koncept. Personen med gamepaden var jagad av de andra och skulle försöka hålla sig undan i en labyrintliknande bana, medan det var upp till de andra att leta rätt på denne. Animal Crossing Sweet Day gick ut på att personen med gamepaden skulle styra två stycken filurer samtidigt, medan de andra skulle plocka på sig så mycket godis som möjligt, utan att bli tagen av filurerna.

Alla dessa tre minispel var ganska lika i sitt upplägg, men kändes ändå på något vis nya och annorlunda. Vi garvade jättemycket när vi spelade och det var faktiskt bra mycket roligare än vad jag först hade trott att det skulle vara. Men håller det i längden? Jag är tveksam faktiskt, för redan efter en stunds spelande började vi tröttna lite grann. Nintendo Land spelas antagligen bäst i kortare stunder åt gången.

Singleplayerdelarna har jag ännu inte hunnit att ta mig an så där jättemycket, men jag vill ändå leverera lite intryck från dem och särskilt är det två av spelen som jag vill lyfta upp lite extra. Donkey Kong's Crash Course (kör runt med ett bräckligt litet fordon i en labyrint) och Balloon Trip Breeze (sväva runt med ballonger och akta dig för hinder). Båda dessa spel känns som helt egna spelidéer som lätt skulle kunna paketeras om och göras till separata spel. Underhållande och kul och framförallt väldigt svårt.

Sammanfattningsvis känns Nintendo Land som ett riktigt bra partyspel om man spelar små stunder åt gången. Det ger en bra förklaring till hur kontrollen kan tänkas fungera i framtiden och den grafiska stilen känns mycket mer inbjudande och välarbetat än i t.ex. Wii Sports. Spelar man själv däremot så missar man mycket av spelet även om några av minispelen faktiskt kan underhålla en rätt bra stund.

Läs mer
40.0° 0 Peter Tjärndal Peter Tjärndal
tis. 4 dec 2012, 17:41
Spelintryck Nintendo Land Nöjesfält i minispelsformat
40.0°
0