Recension: Splinter Cell: Conviction. Kristoffer tycker till.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Recension Splinter Cell: Conviction

Kristoffer tycker till

Jag kan börja med att nämna att jag aldrig tidigare spelat ett Splinter Cell-spel, jag har inte ens testat demot som funnits på Xbox Live en tid. Det spelar ingen roll hur dedikerad man är som spelare - ibland slinker vissa spel helt enkelt bara en förbi och ibland gäller detta hela serier, hur stora och populära de än må vara. Så på samma sätt som jag spelade med Solid Snake för första gången i Metal Gear Solid 4 så tar jag mig nu för första gången an Sam Fisher i Splinter Cell: Conviction. Med det vill jag alltså ha sagt att jag inte har några förväntningar på spelet baserade på andra erfarenheter av Splinter Cell-serien.

Utvecklingen av Splinter Cell: Conviction har skötts av Ubisoft Montreal och när man studerar vilka spelserier de har hand om (Assassin's Creed, Rainbow Six, Splinter Cell, Far Cry, Prince of Persia och Shaun White Snowboarding för att nämna några) så framstår studion som ett av Ubisofts flaggskepp. Sedan offentliggörandet 2007 har spelet fått utstå flertalet förseningar, så när det nu är dags för release är det bara att fråga sig om det utdragna väntandet har varit på något gott och om Ubisofts Montreal-studio har ännu ett grymt spel att visa upp.

Det är svårt att gå in för mycket på storyn utan att spoila den och eventuellt också tidigare Splinter Cell-spel, men jag kan i alla fall säga att spelet primärt har att göra med Sams dotter. Släng också in lite maktspel på hög nivå, ett par mäktiga och privata organisationer, någon twist här och lite paranoia där och du har Splinter Cell: Conviction. Det låter inte så fett och det är det inte heller. Sams dotter är som sagt i centrum, men jag får liksom ingen chans att känna för henne som spelare, vilket gör att Sams uppträdande i spelet ter sig lite märkligt. Han är ruskigt förbannad, men jag känner inte med honom. I övrigt slängs det (inte så lite) med referenser till tidigare spel, men dessa har jag som ni förstår svårt att uppfatta och dra nytta av. På det hela taget ter sig storyn banal och mest som en ursäkt för att låta Sam gå bärsärk gång på gång (banal är i alla fall bättre än obegriplig - som både Metal Gear Solid 4 och Halo 3 led av). Troligtvis har erfarna Splinter Cell-spelare ut mer av storyn än vad jag hade. Svag story kan dock mycket väl vägas upp av andra aspekter, så låt mig gå vidare.

En av de grejer jag trodde var mest framträdande med Splinter Cell-serien var att själva gameplay primärt handlade om att smyga. Jag kan säga direkt att Splinter Cell: Conviction inte är ett smygspel, det är en shooter. Problemet är att det inte är en särskilt bra shooter. En av grejerna jag ogillar är kontrollerna (Xbox 360 då). En övervägande majoritet av alla första- och tredjepersons-shooters som släpps nuförtiden använder ett i princip identiskt kontrollschema, men inte Splinter Cell: Conviction inte. De knappar som används för att ta skydd och sikta känns helt felplacerade och även andra knappval känns lite konstiga. Det finns tyvärr heller inga möjligheter att ställa in kontrollerna på annat sätt.

På de flesta banorna (spelet är väldigt linjärt) finns det oftast en möjlighet att smygandes plocka ner fienderna, men denna procedur faller ofta av flertalet anledningar. För det första går det inte att gömma kropparna av dem du dödar, vilket gör det svårt att hålla sig helt oupptäckt. Oftast spelar det dock ingen roll, för banorna är ytterst få när fienderna inte vet att du är på väg. Möjligheterna att förflytta sig upp på tak och väggar och sådant är ofta mycket begränsade, vilket också svårgör smygtaktik. Det som stör mig mest är dock att det oftast är mycket lättare att bara sätta sig bakom ett skydd och sedan leka Rambo med fienderna som oftast är vänliga nog att springa i full fart mot dig. Till din hjälp har du en av sex olika och uppgraderingsbara pistoler, några tyngre vapen som du plockar upp från döda fiender, samt en hel arsenal av granater och andra användbara tillbehör.

AI:n kan för övrigt bäst beskrivas som schizofren. Ibland är fienderna oerhört smarta och kan med mad skills lista ut var du befinner dig trots att du skjuter med ljuddämpare och gömmer dig bakom en vägg. Andra gånger är fienderna väldigt korkade och märker inte när deras vänner börja falla döda ner en efter en. AI:n är dock aggressiv och när man väl blivit upptäckt får man det oftast hett runt öronen. Att hålla sig vid liv är inte jättelätt alltid, framförallt för att Sam tål väldigt lite stryk. Det är en god anledning att köra smygtaktiken om inte annat, men som sagt är spelet inte direkt optimerat för det sättet att spela. Och det är himla synd, för just smygbitarna är Splinter Cell: Convictions starka sida och det jag hade mest nöje av. Tyvärr drunknar de i eldstrid efter eldstrid.

Slutligen lite om bild och ljud då. Det visuella imponerar inte alls. Miljöerna är livlösa, Sam rör sig stelt och på det hela är grafiken inget att hurra för direkt. Några schyssta grejer finns det dock. Uppdragen och vissa flashbacks som driver storyn framåt projiceras på väggar och dylikt i närheten av Sam, och detta är både snyggt och effektfullt. Tyvärr används det i ganska liten utsträckning, i alla fall när det gäller flashbacks. En annan kul grej som jag uppfattar som ny är att när Sam blir upptäckt så lämnas en skugga av honom på den sista platsen han var synlig på. Fienderna tar sikte mot denna skugga, vilket gör det lätt att smyga runt och knäppa folk i sidan eller i ryggen. En rätt smart funktion.

Ljudet har jag inte så mycket att säga om egentligen - det är varken bu eller bä. Inget imponerande och inget jag direkt stör mig på på det stora hela. En sak tycker jag dock är direkt dålig och det är explosionerna, som låter väldigt burkiga (får kanske skyllas på att jag spelat mycket Battlefield: Bad Company 2 på sistone). Röstskådisarna gör väl ett helt okej jobb, men Sam grymtar fram oneliners á la Marcus Fenix i Gears of War och det är inte direkt imponerande. Hans känslokyla gör det ännu svårare att identifiera med hans avsikter.

Sammantaget kan väl sägas att jag inte är särskilt imponerad av Splinter Cell: Conviction. Det är ett okej actionspel, där de de bästa bitarna tyvärr kommer i skymundan bakom sämre. Storyn greppar mig inte, vilket gör det svårt att sympatisera med Sams hämndorgie. Spelet har potential, men jag har lite svårt att förstå vad utvecklarna egentligen försökte uppnå här.

Viss reservation för ovanstående bör göras eftersom jag bara testat single player. Med spelet kommer också flertalet multiplayer-spellägen, men jag kan väl säga att jag inte hade mersmak efter avslutandet av single player-kampanjen i alla fall. Med spelet medföljer för övrigt också en plats i den kommande betan för Ghost Recon: Future Soldier.

Allra sist ska jag nämna något om spellängden, eftersom det i olika recensioner varierar lite på denna punkt. Jag tog inte direkt tiden när jag spelade, men jag skulle tippa på att längden var rätt "normal" och låg snarare runt de 8-10 timmarna som Gametrailers med flera hävdade, än exempelvis IGN:s 5 timmar.

*** Spelet testades på Xbox 360 ***

splintercell.us.ubi.com

Spel, Multiplattform,

Splinter Cell: Conviction, PC, Xbox 360, Ubisoft Montreal, Ubisoft

37.1°