För några veckor sedan satt jag i en liten biograf i Solna och spelade de fyra första timmarna av Until Dawn under ett Sony-event. Jag måste ändå säga att även fast jag inte var imponerad så kunde jag inte sluta att undra vad som skulle ske härnäst i spelets berättelse. Samma nyfikenhet gjorde att jag spelade hela spelet nästan på raken när jag väl hade recensionsexemplaret i konsolen.

Spel, Sony, until Dawn, spelintryck, supermassive games

Until dawn är ett spel jag skulle kunna rekommendera till någon som inte är så van att spela spel, någon som gillar mer det filmatiska än en utmaning och till någon som vill ha något skoj att spela ihop med vänner. Även om det bara är en åt gången som kan styra karaktären så kan det vara kul att försöka komma överens om vilka val som ska göras. För det är valen som allt hänger på.

Until Dawn är uppbyggt som en film. Det börjar med att ett gäng ungdomar spårar ur med ett dåligt val av skämt under en vinterkväll i en vinterstuga uppe i bergen. Ett år efter de tragiska omständigheterna kring skämtet beslutar sig ungdomarna för att träffas åter igen i vinterstugan. Redan från början börjar du som spelare att bygga upp karaktärerna. Även fast de redan är satta i fack som till exempel ”den bitchiga bruden”, ”den dumma blondinen” eller ”den snälla nörden” kan du ändå bestämma hur de kommer att bete sig i spelet. Om du till exempel bestämmer dig för att låta den snälla nörden göra något taskigt så blir han genast drygare i sin personlighet.

Vissa val du gör ger stora konsekvenser längre fram i berättelsen medan andra val ändrar berättelsen helt enligt spelutvecklarna Supermassive Games. Andra beslut märks knappt och påverkar bara för stunden och inte i det stora hela. Det här tyckte jag mindre om då de små valen kändes nästan påtvingade. Trots att jag valde helt tvärtemot vad spelet ville så leddes jag på ”rätt väg” till slut ändå. Jag hade hellre skippat så mycket tryckande i onödan och bara velat ha de val som påverkar hela berättelsen.

Något annat som kändes onödigt och mest som utfyllnad var när du ska plocka upp diverse saker i spelet och först måste trycka X och sedan R2 och på det sättet rotera och undersöka prylen med kontrollspaken. Att behöva göra tre steg för att kolla in något som glänser känns lika onödigt i Until Dawn som det gjorde i The Order.

Det sista negativa jag har att skriva innan jag ger mig på det positiva är att spelet är för långt. Det är cirka nio timmar men det kunde lika gärna tagit slut vid sex timmar. Mot slutet känns det som att spelutvecklarna började trycka in allt som någonsin har gjorts i en skräckfilm bara för att spelet inte skulle bli för kort. Minuspoäng också för alla onödiga scare jumps, de blir alldeles för många till slut.

Nu till det som är bra med Until Dawn. Jag gillade det enkla spelupplägget med quick time events, det passar genren och meningen är att det inte ska vara svårt att spela. Det ska vara en skräckfilms-upplevelse och det är det. Jag rycktes med och det var nästan omöjligt att sluta spela. Jag gillade hur karaktärerna var uppbyggda och att de har använt riktiga skådespelare tror jag bidrog till att de känns så äkta. Ett stort plus är att Peter Stormare är med, även om hans roll som psykolog var rätt överdriven och på gränsen till onödig.

Until Dawn har sina hål här och där men jag gillade att spela det och jag kommer att spela om det fler gånger bara för att se hur många olika slut jag kan få till. Jag har fått veta att alla karaktärer som är med efter prologen har en chans att överleva. Är du alltså riktigt duktig så räddar du varenda en från döden. Poppa popcornen, ställ fram några kylda öl och bjud över en lättskrämd polare så har du en hel spelkväll planerad.