Watch Dogs: Legion försöker röra runt i Ubisofts open world-gryta genom att låta oss befria områden som precis som vilken London-bo som helst, men detta sätter mest käppar i hjulet för berättelsen.

Watch Dogs: Legion utspelar sig i en fiktiv framtidsversion av London. Brexit har gått igenom och privatägda säkerhetsföretag och skurkar har praktiskt taget tagit över stan och gjort livet surt för alla med ständig övervakning och allmänt härjande. Spelets berättelse börjar med ett ordentligt bombattentat som hackergruppen Dedsec anklagas för och majoriteten av gruppen tas ut av explosionerna. Det är upp till spelaren att ragga nya rekryter till gruppen för att en gång för alla sätta stopp för de olika ondingarna och befria London.

Berättelsen i sig fungerar. Ondingarna är riktigt onda och det är lätt att fatta varför de måste störtas. Att sno organ eller förslava illegala invandrare är direkt osoft. Tyvärr förstörs det klimax man arbetat för under spelets gång av till viss del AI-genererade röster från de spelbara karaktärerna och det hela kan jämföras med att någon börjar skrika i en vuvuzela mitt under en komposition av Chopin. Det kan vara så att jag haft otur med mina karaktärers röster, men varför lämna detta åt slumpen och riskera att sänka berättelsen?

Till skillnad från tidigare spel i serien har Legion ingen specifik huvudkaraktär, utan vi får rekrytera alla olika sorters London-bor för att utföra de olika uppdragen. Alla rekryter har samma grundförmågor, det vill säga att de kan hacka, slåss och smyga, men vissa har unika förmågor som kan underlätta i vissa tillfällen. Byggarbetare kan ta sig in på byggarbetsplatser, sjukvårdspersonal kan se till att dina rekryter återhämtar sig snabbare efter att de blivit nedskjutna och spioner har flådig spionutrustning som spionbil med raketkastare och klocka som kan låsa fienders vapen.

Men vad i hela helsike är det man gör i spelet? Precis som tidigare är fokus på hacking. Dedsec-medlemmarna har tillgång till diverse hackingverktyg som låter dem ta kontroll över övervakningskameror, fordon och annat smått och gått. Uppdragen går till stor del ut på att infiltrera olika områden för att till slut roffa åt sig information från en server eller se till att en person råkar ut för en ”olycka”.

Precis som i tidigare Watch Dogs-spel handlar det oftast om att hoppa runt mellan olika övervakningskameror för att hitta digitala nycklar på datorer eller fiender för att i sin tur låsa upp en dörr för att ta sig vidare till nästa, liknande, utmaning. Kör du hackingapproachen med lite smygande behöver du sällan ens äntra området och kan hoppa runt mellan kameror, roffa åt dig en nyckel och sedan använda en robotspindel för att snabbt springa in och norpa infon från en server.

I sann Ubisoft-anda är London uppdelad i olika sektioner och ett av dina mål är att befria de olika områdena. Säkerhetsbolaget Albion ockuperar staden och när sektionerna befrias så försvinner deras kontrollstationer och det blir lättare för dig att köra runt på gatorna ostört. För att göra detta behöver du sabotera baser, byta ut propaganda och koppla upp Dedsec till områdets CToS-nätverk. Därefter får vi tillgång till ett sista områdesuppdrag och klarar du detta sänks Albions närvaro i området och en unik karaktär rekryteras till Dedsec.

Utöver uppdragen så finns det massvis med extra aktiviteter att leka runt med och det mesta ger dig belöningar i form av kosing, vilket i spelet är kryptovalutan ETO. Bland annat kan du bolla med en fotboll, delta i slagsmålsturneringar eller leverera paket. ETO kan du i sin tur spendera på kläder eller för att köpa andra färger till dina vapen. På tal om kläder så finns det väldigt många olika klädbutiker i spelet och alla kläder delas mellan dina rekryter och det går att köra med rätt urballade klädkombinationer, vilket kan vara underhållande.

Upplägget gör gameplay riktigt varierande. I alla fall på papper. Ett litet problem är att spelet inte precis motiverar variation på ett bra sätt och hittar du en karaktär med förmågor du vill ha så kommer du troligtvis spela med denna under majoriteten av spelet. Frihet är härligt, men i det här fallet blir det hämmande. Under min tid med spelet så försökte jag variera så mycket som möjligt i början och rekryterade folk beroende på vad de kunde göra. Mot slutet hade jag ett fullt stall med kompetenta frihetskämpar, men skiftade endast mellan två beroende på om jag skulle hacka eller gå in guns blazing med en före detta soldat. Helt ärligt var det nästan roligare att spela som soldat då det var lite väl lätt att smyga sig in i områden och sänka folk med din robotspindel.

Något som kan göra det hela lite mer spännande är permadeath-läget, vilket gör att om en karaktär dör under ett uppdrag så går denna inte att återupplivas. Det bör göra att man som spelare blir mer investerad i sina rekryter, men det kan också leda till att man tar en säkrare approach under uppdrag.

Många av London-borna har mänskliga röstskådisar och Ubisoft har använt AI för att skapa extra variation i rösterna. Detta funkar ibland, men till stor del känns det bara off. Det är som ett ljudmässigt uncanny valley där resultatet inte känns naturligt. Vissa karaktärer skiftar tonläge och accent på väldigt olika sätt, vilket får dig som spelare att dras ur berättelsen. Det är lite ironiskt att den mest mänskliga karaktären i spelet är AI-medhjälparen Bagley.

Utöver karaktärernas unika förmågor så finns det givetvis olika trevligheter att låsa upp med uppgraderingspoäng, vilket du får av vissa uppdrag samt finns utspridda över London. Du kan antingen låsa upp och uppgradera prylar och vapen av olika slag eller låsa upp hackerförmågor. Bland annat kan du uppgradera så att du mer effektivt kan hacka drönare av olika slag. Till exempel kan du få turrets att skjuta på fiender i stället för dig eller ta kontroll över anti-terrorist-drönare för att sänka fiender. Allt du låser upp blir tillgängligt att använda för samtliga rekryter.

Watch Dogs: Legion är ett rackarns snyggt spel. Det är verkligen en fröjd att navigera runt i London till fots eller med fordon och se hur Ubisoft fått den virtuella versionen av staden att komma till liv med olika människor och drönare av olika slag som hovrar över gatorna. De olika områdena har en distinkt karaktär som varierar från anrik lyx till punk.

PC-versionen är, inte helt oväntat, den tjusigare versionen, men spelet rullar på utan större svårigheter på nuvarande konsolgeneration. Vi har lirat på PS4 Pro och vi har inte stött på några större prestandarelaterade problem under spelets gång. Något vi ser fram emot är att se hur spelet lirar på next gen-konsolerna, men detta får vi inte uppleva förrän efter konsolerna släppts.

För att sammanfatta: Watch Dogs: Legion är ett underhållande spel med en hel del potential. Själva berättelsen funkar, men då det inte finns någon protagonist är det svårt att sätta sig in i berättelsen ordentligt. Sidokaraktärer och skurkar gör ett bra jobb med att driva berättelsen framåt, men dina spelbara AI-genererade karaktärer sänker inlevelsen rejält med knackiga röster. Själva gameplay är dock rolig och till viss del varierande samt att spelet är ett audiovisuellt spektakel.

Så, är spelet värt att lira? Definitivt, men kanske inte just nu. Det är en 7 av 10-upplevelse som man lika gärna kan beta av efter något av höstens andra monster till spel.

Watch Dogs: Legion släpps 29 oktober till PC, PS4, Xbox One och Stadia. Next Gen-version kommer med next gen-konsolerna. Vi har för övrigt testat spelet på PS4 med kod från Ubisoft.

Har ni några frågor om spelet så är det bara att skriva ner dessa i kommentarerna.