Det vore kul att inte hålla med hyllningskören, men det går inte. Jag har kört nya Mazda MX-5.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Tester

Tjock

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Foto: Bobby Green

Det vore kul att inte hålla med hyllningskören, men det går inte

Jag har kört nya Mazda MX-5

Mazdas nuvarande utbud av bilar gör inte direkt att det skallrar i knäskålarna av habegär men det finns en modell som sticker ut och som troligtvis alltid kommer att göra det - MX-5. Eller Miata som jag tycker att man alltid ska kalla den, så vi håller oss till det. Nu har jag i alla fall fått provköra den senaste upplagan av världens vanligaste öppna sportbil i två olika smaker - både med den lilla och med den stora motorn. Det var föresten ljug, för någon särskilt stor motor finns inte. Men det har aldrig varit grejen med Miata heller, utan fokus har alltid legat på låg vikt, trevligt uppträdande på vägen och en körupplevelse som alla kan uppskatta. Den allra första modellen rullade av bandet på fabriken i Hiroshima i april 1989 och för bara någon vecka sedan hände en sak som inte många biltillverkare kan skryta med - det miljonte exemplaret av modellen tillverkades. Och även om Mazda lyckats få ur sig fyra generationer är receptet fortfarande detsamma. Både journalisterna och fansen är lyriska, men över vad? Vad är det som har gjort Miata till en sådan framgångssaga och varför har konkurrenterna ingen direkt utmanare? Svaret är helt enkelt less is more, för det man behöver för att få en kul upplevelse i en bil är precis det Mazda har fått till här, och det handlar verkligen inte om lyxigt skinn, träpaneler som tuggats fram av uzbekisk bäver eller 27 stycken lager diamantlack. Och framförallt inte om att ha en miljon hästar under huven.

Försnack
Det var längesedan jag satt i en Miata. Jag minns så väl när kompisen som hade en 90-talare hade beställt ett turbokit från England till sin. Jag var med och skruvade dit grejerna som i princip bestod av ett nytt grenrör, en snäcka och en vassare bränslepump. Första provkörningen höll det på att gå åt pipsvängen efter bara några meter då vi fick bredställ i en kurva. Regn, förvirrad motor som precis fått en stressfläkt monterad på sig och en ivrig ägare till bilen var kanske inte den bästa av kombinationer. Men kul var det i alla fall, en stund. Jag tror han sålde grejerna vidare efter bara några månader, det lirade inte riktigt eller vad det nu var. Bilen behövde i alla fall inte turbo, den var tillräckligt pigg ändå. När det nu var dags att testa den senaste versionen av modellen såg jag till att jag fick några dagar var med motoralternativen som erbjuds just för att se om det räcker med lilla motorn eller om man vill ha de där 30 extra hästarna.

Körkänsla
Kallt som i graven, regn och rusk och det började mörkna. Inte de bästa förutsättningarna när man ska skapa sig några snabba intryck första gången man hoppar in i en ny bil. Men inte ens det vidriga vädret kunde få mig på dåligt humör, för efter bara några meter kom jag på mig själv med att garva högt. Varför? Jag fiskörde bara iväg men ändå var det som om allt bara stämde. Bilens alla delar svarar när jag tar i dem och man känner att man är omsluten av mekanik, inte elektronik. Växlarna går i med ett klonk och när jag vrider på ratten känner jag gummit mot asfalten. Det är som att hoppa 30 år tillbaka i tiden, för precis så här känns det när jag kör omkring i min veteranbil från 1980. Men det är inget negativt med det, snarare tvärtom. Visst, här finns ju lyx som air condition och blåtandskoppling men om man bortser från det är känslan densamma. Man känner att man kör bil, och hur grejerna hänger ihop. Man blir ett med bilen och måste engagera sig i körningen för att det ska bli något, och sånt gillar jag.

Det första man lägger märke till är att man verkligen sitter på bakaxeln. Det blir komiskt när man ålar sig ur och ser hur lite bil det finns kvar bakom dörren. Det är på riktigt ett så komprimerat paket som det bara går. Korta överhäng både fram och bak, ett hjul i varje hörn och i mitten en kupé som är alldeles för liten men det spelar liksom ingen roll. Med mina 184 centimeter sitter jag inte direkt bekvämt och värre är det för den som sitter på passagerarsidan som måste tränga in benen vid sidan av växellådan. Men vad gör det när solen väl lyser och man kan kasta bak suffletten? Då blir ju genast takhöjden i bilen flera mil och allt känns mycket luftigare.

Ett tryck på knappen får den lilla rovan att hoppa igång och det hela sker med ett subtilt men ändå mysigt lite muller. Jag trodde att ljudet skulle skilja sig mer mellan 1,5 och 2,0 men jag tycker att de låter i princip likadant. Det gör dock inget eftersom båda faktiskt låter riktigt trevligt, speciellt när man varvar lite. Jag började testperioden med den lilla motorn och direkt maskeras den inte jättehöga effekten av bilens uppträdande. Den känns busig och den bjuder in till att växla hela tiden, och att hela tiden ligga på en lite för låg växel så att man när andan faller på enkelt kan gasa iväg. Viktfördelningen är 50/50 och det är bara omkring ett ton totalt man har att göra med, vilket märks. Bilen svarar direkt och känns oerhört rapp. Växellådan har fantastiskt härliga korta slag och detta matchas upp med en kopplingspedal som har bra motstånd, tillsammans märks det att de båda är gjorda för varandra.

I sann sportbilsanda driver bilen på bakhjulen vilket gör att man kan ha lite extra kul om man vill, och har tillgång till något ställe där man får sladda. Det gör också att det aldrig blir läskigt att gasa på i kurvor eller liknande, för man vet att det är baken som kommer när pedalen trycks ned. Bilen ligger som slickat mot vägen och den känns aldrig nervös. Några tendenser till understyrning finns inte direkt och den styr in precis som man vill att den ska göra. En tävlingsförare hade såklart skrattat åt min fiskörning och kunnat visa upp hur mycket mer bilen kan pressas, men så kommer troligtvis aldrig någon att köra med den här på allmän väg ändå. Men vetskapen om att det finns mer potential bakom plåten och skruvarna är ju alltid trevligt, då kan man även delta på en bandag eller två utan att för den delen behöva ha ytterligare en bil som är vassare.

Det känns någonstans som att alla som hoppar in i den här kommer att ha kul, oavsett om man är duktig på att köra eller inte. Hela grejen med att den är så lättkörd och okomplicerad gör att man kan fokusera på körningen ordentligt, och finslipa sin teknik allteftersom. Den där kurvan borde kunna gå att ta lite snävare, så vi pressar lite till nästa gång. Här kan jag nog ladda på lite mer, och här borde jag ha bromsat lite tidigare. Övning ger färdighet och övar man med en Miata får man nog en sån basic grund som det bara går över hur en bil fungerar och bör uppträda på en väg. Den är oerhört enkel att placera, känns kvick i styrningen och har bromsar som gör jobbet bra. Det behöver heller inte gå fort för att det ska kännas, se bara till att taket är nere så känns det alltid som att du kör i 100 km/h oavsett vad det står på mätaren.

Jag blir glad av att köra Miatan. Och det är ju det allt handlar om, det ska vara kul att köra bil. Valfri kombi i normal prisklass köper man nog mest som transportmedel och för att det behövs, inte för att det är kul. Men en Miata köper man för att man älskar att köra bil, och för att man vill unna sig själv en bil som älskar att bli körd. Det här är en enkel bil. Du hoppar in, startar, lägger i ettan och drar iväg. Det enda du behöver fokusera på är att köra, för det gör den inte åt dig. Men när du väl talar om för bilen vad du vill göra samarbetar den till sista kurvan.

Exteriör
På avstånd tänker man inte så mycket på det men när man närmar sig blir man blir faktiskt lite full i skratt över hur liten bilen faktiskt är. Men där de tidigare versionerna allt som oftast får höra hur gulliga de är måste jag ändå säga att denna fått ett riktigt häftigt utseende. Den ser arg ut framifrån och baken är inte så tokig den heller - här kom till och med kommentarer om att den påminde om Jaguar F-Type vilket verkligen ska tas som en komplimang. Proportionerna stämmer och det finns faktiskt inget att klaga på, bilen är inte ens ful med taket uppfällt. Inifrån sticker framskärmarna upp på ett kaxigt vis när man tittar ut ur vindrutan och även om man vet att det inte ruvar någon kompressormatad V8:a på sju liter under de böljande formerna passar det helheten ändå. Dubbla avgaspipor i vettig storlek mynnar ut där bak, och för en gångs skull sitter de på samma sida vilket gör att de ser lite mindre ensamma ut. Köp inte för små fälgar bara, hjulhusen måste fyllas ut annars ser det knas ut.

Interiör
Här är det trångt. Varje gång jag ska ta mig ur sopar jag till dörren med skorna och smutsar ner. Det går inte att göra detta på något graciöst vis, i alla fall inte om man är så osmidig som jag är och samtidigt inte i samma längd som en sjuåring. Interiören är väldigt spartansk och här finns endast det viktigaste. Men vad behöver man mer då? Jag satt och funderade länge men kunde inte komma på något direkt, bara att det känns som att det saknas något för att det inte är stora skärmar och 100 knappar överallt. Det behövs ju faktiskt inte. Här finns uttag så att du kan ladda din telefon, blåtandskopplingen till stereon fungerar klanderfritt och det finns någonstans att ställa energidrycken. Materialen fungerar, de är varken snygga eller fula men de fyller sin funktion. Dessutom sitter grejerna fast, knappar och reglage har lite känsla i sig och här finns en sexpetad manuell växellåda man kan pilla på om man tröttnar på det andra. Infotainmentsystemet fungerar som det ska.

Stolarna bjuder på hyfsad komfort och bra stöd i sidled, men det är på gränsen att det går att göra någon långfärd i dem. Sätet var i mitt fall hela tiden längst bak och jag fick aldrig till någon riktigt bekväm sittställning. Ryggen blev liksom alltid för platt och det blev att jag vart lite framåtlutad, att köra fram sätet mer var uteslutet då knäna tog i instrumentpanelen redan som det var. Sen går det heller inte att skjuta ratten fram eller bak, endast upp eller ner, vilket kan vara lite frustrerande. Man får helt enkelt planera in många fikastopp och stretcha ordentligt om man ska ge sig ut på en längre tur.

Allt detta struntar man dock i när det väl ska cabbas ner. Inga knappar och ingen el, här är det gammal god handkraft som gäller. På 2,5 sekunder (ja jag har klockat, och ja det kan nog finslipas ytterligare) fäller man taket. Helt sant, så fort går det att släppa in himlen, fågelkvittret och kobajslukten. En spärr, ett ryck och ett tryck är allt som behövs och det är helt genialt. Det går inte riktigt lika fort att ta upp taket igen, men nästan. Du hinner dock lätt göra det i samma veva som du släpper över några över övergångsstället. Och det är precis så här den här bilen ska avnjutas, med taket nere, en skön bit på stereon och vinden i håret. Kör man med taket på stör man sig bara onödigt mycket på bullret, för bullrar gör det en hel del när man kör.

Avslutning
Det är svårt att hitta något negativt att säga om nya MX-5. Den håller vad den lovar och mer därtill, har ett helt okej pris och du kommer garanterat att ha kul om du skaffar dig en, oavsett om det är den senaste eller någon av de andra tre generationerna. Jag vill själv ha en, eftersom den faktiskt inte är helt ovettig även om den är jätteliten och bara tvåsitsig. Du får ju in lite bagage där bak och kan transportera två människor någonstans. Och under tiden du gör det har du svinkul, vilket resonemangsmässigt endast kan landa i att man har gjort ett vettigt köp.

Om man nu har bestämt sig för att satsa på ett nybilsköp och grubblar över vilken motor man ska välja har jag lösningen - välj 1,5:an. Den räcker. De där 30 extra hästarna du får i 2,0 finns väl säkert där men ärligt talat är det svårt att märka av dem. Du får visserligen inte lika mycket vrid, men när blev det tråkigt att varva lite extra? Dessutom sparar du några tusenlappar som du hellre kan lägga på soppa en hel sommar eller två. För köra mycket kommer du garanterat att göra.

Fakta Mazda MX-5 1,5
Motor: R4, 1,5 liter, sugmotor, 131 hästkrafter, 150 Newtonmeter.
Växellåda: Sexstegad manuell.
Drivning: Bakhjulsdrift.
Prestanda: 0-100 km/h på 8,3 sekunder, toppfart 204 km/h.
Drivmedel: Bensin.
Däck och hjul: 195/50 R16.
Bromsar: Ventilerade skivor.
Mått: Hjulbas 2,31 meter, längd 3,91 meter, bredd 1,73 meter, höjd 1,22 meter, vikt 1 050 kilo, bensintank 45 liter, förbrukning 0,6 liter per mil blandad körning, CO2-utsläpp 139 gram per kilometer.
Pris: 224 900 kronor.

Fakta Mazda MX-5 2,0 Sport
Motor: R4, 2,0 liter, sugmotor, 160 hästkrafter, 200 Newtonmeter.
Växellåda: Sexstegad manuell.
Drivning: Bakhjulsdrift.
Prestanda: 0-100 km/h på 7,3 sekunder, toppfart 214 km/h.
Drivmedel: Bensin.
Däck och hjul: 195/50 R17.
Bromsar: Ventilerade skivor.
Mått: Hjulbas 2,31 meter, längd 3,91 meter, bredd 1,73 meter, höjd 1,22 meter, vikt 1 090 kilo, bensintank 45 liter, förbrukning 0,66 liter per mil blandad körning, CO2-utsläpp 154 gram per kilometer.
Pris: 269 900 kronor.

mazda.se

Bil, Mazda,

Mazda MX-5, Miata, test, recension, Mazda Miata