Jag har fått leva med en Audi R8 Spyder. Känslan av att äga en supersportbil.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Jag har fått leva med en Audi R8 Spyder

Känslan av att äga en supersportbil

Förra veckan fick jag loss en Audi R8 Spyder för test. Nu hade jag den alldeles för kort tid och på alldeles för långsamma gator, om man vill ha kvar körkortet, för att kunna testa supersportbilen på riktigt. Men jag hann testa en annan sida av den. Nämligen känslan att äga en sån här bil.

R8 Spyder börjar på nätta 1,7 miljoner kronor. Audi har varit snälla och avrundat så man kan komma med jämna pengar. Som vanligt med Audi finns det alltid saker att lägga till. Största fälgarna kostar 30k extra, ratten 20k extra (sjukt!), laserljus 40k extra, skålade säten 45k extra, sportavgassystem 23k extra, dynamisk styrning 17k extra, backkamera 7,5k extra. Och så vidare. Slutpris, nästan 1,9 miljoner. Ouch.

Prislappen gör att den här bilen är rejält ovanlig på Sveriges gator. Det är trots allt en rejält onödig bil som har plats för ganska precis två mindre matpåsar om man inte har med sig någonting alls. Det gör att den, trots sin camogröna färg, väcker uppmärksamhet oavsett vart man kör. Eller vart man än parkerar. Folk fotar och pekar så man får inte ha en dålig hårdag i den här. Inget problem för mig i och för sig. Tveksam hårväxt har sina fördelar.

Jag har kört R8 och andra konstiga bilar förut så när jag hämtade upp den var känslan så klart upprymd men rimlig. Det är en annan känsla jag tänkte prata om här, en känsla som kanske är hur töntig som helst. Känslan av att äga något speciellt.

För när jag parkerar bilen hemma i stan, går ur den och låser är det speciellt. Det är något speciellt med att den där besten är min. Bara min. Även om det bara är för några dygn. Känslan åt andra hållet är än mer speciell. Om man ska träffa någon går det väldigt snabbt att säga "jag kan komma och hämta dig!". Man vill liksom ha varje ursäkt som finns att köra en vända. Att behöva gå till bilen och få låsa upp den och åka iväg.

När man närmar sig bilen står det nästan alltid någon och tittar på den. När man trycker på knappen på nyckeln och bilen blinkar till ser de alltid lite påkomna ut. Jag vet att det är töntigt, men att folk kollar gör det hela lite speciellare. Man måste se lite coolare ut. Inte cool som i tuff utan cool som i avslappnad. Som i "vadå, är det något speciellt med den här bilen eller?". Det är svårt.

Det är också svårt att vara diskret med den här bilen eftersom den låter som, ursäkta, bara fan när man kallstartar. Man får kolla så att det inte är några barnvagnar med sovande ungar eller hundar med dåligt psyke i närheten. Det gäller också att parkera vackert. En sak jag saknar i den här är faktiskt att den inte parkerar själv, tur att jag är en mästare på fickparkering...

Väl på vägen visar den här bilen sin största fördel: att den har sån dubbel personlighet. I komfort-läge med sportavgassystemet avstängt är den här bilen hur lugn och enkel att köra som helst. Som en helt vanlig tjänstebilsutrustad Audi A4. Visst är "komfort" kanske att ta i, med 20 tums fälgar och däck tunna som en mindre hög pannkakor får man ta det försiktigt på dålig väg, annars får man ont i rumpan.

Ett annat kör-läge som borde finnas för att det ska klassas som en "vanlig" bil är eco-läget. Det finns inte, vilket är rimligt eftersom bilen drar galna mängder bensin. Lugn fart på motorväg kan man kanske snitta 1 liter milen. Kanske. Kör man som den här bilen vill att man ska köra den dubblas det snabbt.

Den där vanliga, lugna sidan är fantastisk i en sån här bil om man har lyxen att kunna köpa en. Man vill ju kunna använda den varje dag utan att lida. Men om man byter till det dynamiska läget och speciellt om man slår på sportavgas-systemet så händer det saker. Bilen förvandlas till ett mindre monster som både går sjukt snabbt och som låter ännu mer sjukt. Det är helt enkelt fantastiskt.

Det finns även ett performance-läge där bilen inte stänger av några system men lättar lite på dem. Det heter performance dry av en anledning, man ska ha torr vägbana och fint med utrymme för att både ha behov av och våga slå på detta. Om man inte slår på detta ligger bilen precis där den ska vilket är oerhört skönt och tryggt med en sån här bil som ju, minst sagt, uppmuntrar till körning.

Performance-läget, körprogrammet, sportavgassystemet och start/stop styr man från fyra speciella knappar på ratten. De inte bara ser trevliga ut utan de hör hemma där. Överlag är bilen väldigt förarfokuserad, så klart. Man har inte längre någon skärm i mitten utan hela MMI-systemet finns på skärmen rakt framför föraren. Här finns den digitala instrumenteringen som här alltså också gör allt annat som man brukar göra på mittenskärmen. Det fungerar ypperligt och jag önskar att Audi och andra tillverkare hade detta som tillval i alla sina bilar.

Efter en tur i "min" R8:a är jag nu hemma igen och parkerar på gatan. Går ur och låser. Har den där känslan av att den där är min. Bara min och inte er. Det är en skön känsla. Men är den värd nästan två miljoner spänn? Plus omkostnader och plus en annan bil, för att ha den här som enda bil är galet trots att den går att köra året runt. Jag vet faktiskt inte, jag har inte två miljoner extra att spendera. För man bör ha det, att köpa den här på ett vanligt billån borde göra att man inte har råd med någonting annat alls. Och det är den inte värd.

Men känslan av att äga något sånt här önskar jag att alla fick uppleva.

Bil, Audi,

audi r8, audi r8 spyder