Den 29 augusti 2013, alltså dryga sex år sedan, åkte jag till Göteborg för att se första glimten av Volvos framtid. Man kallade konceptet för Concept C och jag var väldigt, väldigt imponerad. För det man presenterade var vackert, även om det var en GT-vagn och det skulle nog Volvo aldrig släppa på marknaden. Faktum var att man gjorde konceptet så för att inte för stora jämförelser till kommande V90 skulle göras, eller XC90 för den delen som var den modell ur det nya Volvo som skulle släppas först. Man ville helt enkelt att folk skulle fokusera på designspråket i stora drag.

Här under kan ni ser hur ett koncept blir verklighet och en mediasnubbe blir sex år äldre. Observera den annorlunda kameralinsen på bild nummer två som får både människa och bil att se plattare ut.

Concept C var Thomas Ingenlath stora baby och även om det nog var bestämt från början att den inte skulle bli verklighet så kunde inte Thomas släppa den. Den skulle bara bli verklighet.

Sex år senare har Volvo gjort en enorm resa och de sju modeller man säljer i dag har det formspråk som sattes med Concept C. Ok, XC40 har väl (på ett bra sätt) dragit lite åt ett annat håll, men det är i dag väldigt tydligt vad som är en Volvo. När just XC40 presenterades som koncept hette den 40.1 och hade en kompis som hette 40.2. Det senare konceptet och Concept C har mycket gemensamt trots att det är helt olika bilar, både är nämligen numera Polestar-modeller.

Polestar är i dag ett eget märke. Viljan hos Polestar-gänget verkar vara att bli ett helt eget märke som ändå har starka kopplingar till Volvo, att arbeta väldigt mycket tillsammans när det gäller utveckling men presentera det på två olika sätt. VW-koncernen lyckas ju väldigt bra med detta där de kör en plattform, en teknik men ett antal varumärken, så varför skulle inte Geely kunna lyckas? Än är det allt annat än klart, för det som Polestar har i dag är två bilar som man snott från Volvo. Polestar 3 verkar bli den första modellen från märket som kommer att ha en helt egen stil.

Men nu är det alltså Polestar 1 som står på menyn och det är alltså Thomas Ingenlaths baby. Eller hela Polestars baby. Och kanske Volvos baby, eller i alla fall det gäng som var med och skapade konceptet. För man vill liksom bevisa att man faktiskt kan bygga den här, en lyxig GT-vagn som går som fan. I dag har vi kanske en annan inställning till el och framförallt till nya märken, men när konceptet visades upp var den allmänna inställningen "snygg, men tillåt mig fnissa åt att Volvo ska göra något sportigt".

Vi börjar med utsidan. Visst är den oerhört snygg? Fronten känner vi igen vid det här laget men jag tycker att den fungerar även utan att sitta på en stor herrgårdsvagn. Jämför man den med konceptet så är den lite tråkigare och inte riktigt så svulstig, men det är ju inte så underligt.

Bilen rakt från sidan är ett mysterie för mig. Fronten är så lång, rumpan så avhuggen och taklinjen så låg men ändå fungerar det. Riktigt bra! Stora delar av bilen är byggd i kolfiber, en av anledningarna till att den är så dyr, och det gör att man kan ha den där taklinjen.

Rumpan är kraftfull och lysena är perfekta här, till skillnad på S90. Linjen som börjar vid det infällda handtaget, fortsätter över tanklocket, vidare till baklyktan och som vänder av tvärt ner för att sluta med en avbockning mot hjulet är smått genialisk. Det är i den här som arvet till P1800 främst sitter, men det är också här som jag tycker att attityden och den moderna egenheten sitter. Det är så här man använder historia på ett bra sätt.

En detalj som faktiskt är snyggare på produktionsbilen än på konceptet är backspegeln. Man har gjort så att hela spegeln rör sig istället för att spegelglaset rör sig, vilket gör att man kan skippa den där kanten som brukar vara runt. Resultatet är en lite mindre backspegel som bara är så fin. Spegeln har hittat till Polestar 2, hoppas att Volvo snor den också.

Bilen finns endast i fem olika färger. Förutom svart, vit och två gråa toner finns en blå som man kallar för midnight. Färgerna är kanske lite tråkiga, men väl valda. Vill man spexa till det lite kan man välja en matt version istället, kostar 50.000 kronor till men är oerhört snyggt. Förutom färg kan man välja svarta eller kromade detaljer och tre versioner av samma fälg som endast finns i 21 tum. Enkelt.

På insidan känner vi igen oss. Väldigt mycket. Man sitter ju möjligen lägre än i en Volvo, men det man ser på som förare är precis som i en Volvo. Eller nästan precis. Och det gör inte så mycket faktiskt. Här sitter jag i en svindyr Polestar som ser ut som en Volvo på insidan och det är ok. Det är ett väldigt gott betyg till Volvo om inte annat.

Som sagt så är det mycket som känns igen från Volvo. Tyvärr är det "gamla" versionen av allt inklusive infotainment till skillnad mot Polestar 2. Rent utvecklingsmässigt är det helt ok och något som man förstår, men det tar emot att betala så mycket pengar och inte få det senaste. Jämför man med konceptet är det en hel del saker som finns här, men tittar man närmare är många detaljer borta.

Inredningen går att få i helsvart eller svart med vita säten. Det vita överraskar, eftersom inte hela inredningen är ljus och sätena är mer vita (om än med en svag grå ton) än beiga känns det piggt istället för just beigt. Säkerhetsbältena är så klart Polestar-gula. Förutom på ratten hittar vi Polestar-loggan på två ställen, på växelspaken av kristall och i taket. Just detaljen i taket är verkligen lysande.

Vänder vi på oss blir det så klart annorlunda. Här finns inget baksäte med ungar i, här finns inget bagageutrymme fyllt med barnvagnar och annat skräp. Istället är det ett litet, litet baksäte som i alla fall är väldigt snyggt. Ovanför nackstöden finns två vackra metallryggar som innehåller högtalare och barnstolsfäste. De ger en skön känsla av roadster och jag älskar dem.

I baksätet är det som sagt trångt. Jag kommer in, men knappt ut, och det är riktigt tight om huvudet. Här ska ingen som är över 160 centimeter sitta, knappt ens i den storleken. Men det finns där och är barnen små går det faktiskt att slänga in en barnstol.

Ok, slutsnackat om form och design. Nu ska jag köra.

Jag vet inte om det är typen av bil, prislappen på den eller om den kommer att tillverkas i så få exemplar men det är en smula nervöst och "stort" att hoppa in bakom ratten. Kanske är det för att det på något sätt fortfarande är ett koncept för mig. Fragilt. Men man känner ju igen sig från andra Volvos, så det är egentligen bara att vrida på startvredet, ställe in rutten på navigatorn och glida i väg.

Standardläget är att bilen ligger i hybridläge och det är ju rimligt, det är ju en hybridbil. Men batteriet är relativt stort på den här och man ska kunna köra upp till 125 km enligt WLTP-cykeln. Packet är på 34 kWh så Polestar har inte gjort allt man kunnat för att få ut så lång räckvidd man kan. Nä, batteriet finns där av två anledningar. För att köra tyst och trevligt i stan, och då räcker 125 km långt, och för att göra den här bilen snabb som attan.

Två elmotorer finns, en för varje bakhjul. De är på 85 kW styck och ger alltså totalt 170 kW, 232 hästar och 450 Nm. Slår man om till Pure, läget för enbart eldrift, har man alltså kraft så det räcker för att köra till jobbet och tillbaka. Polestar 1 går att köras på ren el upp til 160 km/h, efter det kickar bensinmotorn in och hjälper till. Men elmotorn är med hela vägen upp till 250 km/h. Att man har två elmotorer gör att man kan driva bakhjulen separat och det använder man för att trycka bilen ur kurvor effektivare. Istället för att bromsa hjulet som är på insidan av kurvan ökar man kraften på hjulet som är på utsidan av kurvan. Effekten i körningen blir ungefär densamma men det är så klart trevligare att få en knuff istället för att bromsas in.

Det är ingen sportbil i det här läget utan då får man växla till Powerläget. Eller nu ljuger jag faktiskt, även i hybridläget är det en sportbil på de allra flesta sätt, men i Powerläget så pausar inte bensinmotorn och styrning och annat är inställt i sportigare läge. Men innan vi kommer fram till bensinmotorn hittar vi en C-ISG, en startgenerator integrerad med växellådan. Det är en Volvouppfinning som agerar generator åt batteriet, startmotor åt bensinmotorn och i den här uppsättningen ger den även kraft i form av 68 hästar och 161 Nm.

Till slut har vi kommit fram till bensinmotorn som så klart är en fyra. Den har både kompressor och turbo och ger 309 hästar och 435 Nm. Tillsammans ger de tre systemen 609 hästar och 1000 Nm.

Låter det komplicerat? Det är det också. Överarbetat nästan. Till skillnad mot andra hybrider så är det här ett system där båda delarna faktiskt hade räckt gott och väl för en vanlig bil. Det tar plats och det väger en massa och det är helt fantastiskt.

För innan jag kör i väg så börjar jag fundera på vilka konkurrenterna är egentligen. Dyra hybrider i sportbilsform dräller det ju inte av direkt, om man inte räknar galna projekt som McLaren P1. Men den kan bara köra på el upp till 48 km/h så det är mer en bensinbil med elknuff.

Prismässigt är BMW i8 i samma liga, det är en hybrid som vill va sportbil och den är rätt överarbetad. Priset för BMWn är runt 1,5 miljoner kronor, en Polestar slår det med sin prislapp på 1,7 miljoner.

Men om BMWn vinner i överarbetad form vinner Volvon i överarbetad drivlina. En i8 kan köra rimliga 120 km/h på el och har 374 hästar kombinerat, Polestar 1 kommer som sagt upp i 160 km/h med bara el och har 600 hästar kombinerat. Men när det kommer till 0 till 100 km/h är de rätt jämna, BMW klarar det på 4,4 sekunder och Polestar 1 på 4,2 sekunder. Inte så imponerande. När man kör rullande 80-120 km/h så klarar Polestar 1 det på 2,3 sekunder vilket är över sekunden bättre än BMWns 3,4 sekunder.

Hur som helst så bestämmer jag mig för att BMWn är konkurrenten. Båda är dyra, har någon sorts elbilsframtidsdrömsjippo över sig och gör mig glada. För när jag rullar iväg känns det lite som att jag sitter i en extremt PK:ifierad Lamborghini. På ett bra sätt. Jag är liksom för gammal för att ha en illgrön Lambo och tycker väl att det är roligt att gasa högt i en tunnel men bara några gånger, jag hade aldrig köpt en sån bil. Där känns Polestar betydligt mer mig. Jag syns, men utan att spexa.

Allt det där komplicerade med drivlinorna är som bortblåst när man börjar köra. Elmotorn tar tag i en och skickar i princip ljudlöst iväg mig när jag svänger ut från parkeringen. Hamnar i tråkig trafik men så fort det blir en lucka och jag kan öka hastigheten lite kommer den, bensinmotorn. Och något konstigt uppstår, en kärlek till turbolagg.

Låt mig förklara. I en bensinbil med turbo så trycker man på gasen, väntar, får kraft. I Polestar 1 trycker du på gasen, får kraft, väntar, får mer kraft. I princip sömlöst. Inte alltid, men oftast är det sömlöst. Och det är fantastiskt. För när jag bromsar in i en kurva och svänger så vill jag ha kraft ut ur kurvan, och det får jag direkt med elmotorn. Och när jag faktiskt börjar komma ur kurvan och kan trycka på (men självklart köra lagligt) kommer motorljudet. Och det ger, trots att det bara är en fyra, mig en tillfredställelse.

Ibland. För det där ljudet är, hmm, dubbelt. Ibland låter det helt ok, till och med rätt bra, men ibland låter motorn verkligen som en tråkig Volvo-fyra. Det drar ner på upplevelsen.

Som ni kanske förstår kör jag på kurviga småvägar och den här bilen uppför sig riktigt trevligt. Jag njuter. Men det är inte en Alpine A110 direkt. Tjänstevikten ligger på 2350 kilo och då har man sparat 230 kilo på att bygga mer eller mindre hela rasket i kolfiber. 2350 kilo är mer än vad två Alpine väger och det känns. Det märks på 0-100 siffran och det märks på de små vägarna. Det är också en stor bil som är alldeles för bred för de här italienska vägarna och det var liksom aldrig tanken att den här breda fronten skulle tryckas in mellan en stenvägg och en galen mötande Fiat som skiter i vilken sida av vägen som är hans och vilken som är min. Men det fungerar faktiskt över förväntan.

Dämparna kommer från Öhlins och är inställbara, manuellt. Två av rattarna sitter i hjulhusen bak och två under motorhuven fram. Gissningsvis kommer inte så många att pilla på dem varje dag, men det är en rolig detalj av Polestar att lyfta fram. Och dämparna fungerar verkligen bra, bilen är så klart inte mjuk som en S-klass men lyckas vara sportig utan att vara obekväm.

En sak som jag verkligen gillar på de små vägarna är att det finns ett drive-läge och ett brake-läge. I det senare så bromsas bilen av generatorn när jag släpper på pedalen så att jag får tillbaka lite el i batteriet. Det betyder att om jag kör rimligt och kurvan inte är så snäv så släpper jag bara på gaspedalen, bilen bromsas upp och jag kommer igenom kurvan med lite mer juice i batteriet. Det här är absolut inte något Polestar-unikt, men det fungerar bra och blir snabbt en favorit.

De små vägarna tar slut och jag hittar upp på motorvägen. Här kommer den här bilen verkligen till sin rätt, det är ju ändå en GT-vagn. Jag växlar på den italienska motorvägen mellan hybrid och power och fastnar till slut för hybridläget. Jag vill få tillbaka kräm i batteriet innan jag kommer in till stan igen och kraften finns där ändå om det stannar av och sedan öppnar upp igen. De där 2,3 sekundrarna mellan 80 och 120 tror jag på och det är en fröjd att fastna bakom någon långsam, vänta på att det blir fritt till vänster, byta fil och köra på. Det känns lite som att jag kan ligga och köra hur länge som helst, precis den känsla man vill ha i en GT-bil.

Men när jag kommer in till stan igen och av någon anledning har växlat till powerläget blir jag snabbt irriterad på fyran som brummar. Kommer på att jag har ett fritt val, växlar till hybridläget, det blir tyst igen. Det har mörknat ute och jag ser den där Polestar-loggan i taket när jag glider hemåt igen. Tänker att det är bra marknadsföring det där, men kanske främst ett roligt sätt att få ägarna av en bil att njuta av sitt val. Ingen annan ser det ju liksom. Och det är här någonstans jag bestämmer mig för att om jag hade 1,7 miljoner över så hade jag nog kunnat köpt en sån här och varit rätt nöjd.

Polestar 1 är en tokig bil. Alldeles för dyr, alldeles för avancerad men också alldeles fantastisk. Just kanske på grund av det tokiga. Nu ska den inte tillfredsställa alla här i världen eftersom man bara kommer att tillverka 1500 stycken så att vara tokig är något man vågar. Frågan är hur den placerar sig som hero-bil för Polestar som ska vara ett helt elektriskt märke. Min gissning är rätt bra, det finns ju sämre sätt att få uppmärksamhet på än det här. Och precis som Concept C en gång i tiden inte var tänkt att vara facit för hur en V90 skulle se ut är Polestar 1 inte facit för framtiden för märket. Men det är en bra avspark.

Roligt är att Polestar-gänget är utomordentligt stolta över den här bilen. Det har de anledning att vara.

Jag är tacksam för att Thomas ritade den här, för att han fått den att bli en verklig produkt och för att jag fått köra den.
Jag ställer gärna upp igen...