Vi drog till Norge med en Audi RS e-tron GT. Rask ladning er kjempegreit.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Vi drog till Norge med en Audi RS e-tron GT

Rask ladning er kjempegreit

I somras gav sig min Tesla-bitne bror ut på en resa där han skulle pröva vingarna utanför det trygga supercharger-nätverket. Det blev en usel upplevelse med laddare som inte fungerade och hundra appar och skit. Jag har inte vågat eller orkat ge mig ut på en likadan resa och det duger ju inte när man skriver om elbilar. Att situationen just nu inte är perfekt vet vi alla om, men när det nu har kommit bilar som laddar snabbt och snabbladdare finns på allt fler ställen, så hur uselt kan det vara? Värt att testa!

Planen var att åka lagom långt och göra det med något som laddar snabbt men som inte har allt för lång räckvidd. Att åka obekvämt och tråkigt verkar onödigt, så valet föll på Audi RS e-tron GT. Två personer (och även fyra) i den här bilen är verkligen magiskt, man sitter skönt och har sportbilskänsla och man får plats med betydligt mer än en weekendväska per person. Så vi slängde med lite täcken och sånt som vi behövde på vägen, laddade fullt och körde iväg.

Det låg ett Audi-laddar-kort i bilen men att använda det hade varit både sniket och fusk så det lades undan. Målet var som sagt inställt på Norge, närmare bestämt Oslo. 524 kilometer. Teoretisk räckvidd för bilen är 472 kilometer, men när den är fulladdad står den på 380-400 kilometer. Så rent teoretiskt borde vi klara oss på en laddning, men jag bestämmer mig ändå för att stanna både i Örebro och Karlstad på vägen.

Snabbladdning är fantastisk, så klart, men problemet är att man bara vill ladda till 80 procent, sedan går det segt. Nu betalar man per kWh, så har man tiden är det inte något problem egentligen men i det här fallet så får snabbheten vara en del i testet så då får vi räkna bort räckvidden över 80 procent. Eller det är iallafall planen innan vi åker iväg, men det visar sig att den här bilen laddar tillräckligt snabbt upp till 90 procent, men generellt så ska man nog räkna med att bilen bara har 80 procent av räckvidden vid långfärd. Vilket i Audins fall betyder dryga 30 mil. Hade det varit vinter hade vi fått dra ner den siffran ytterligare, eller helt enkelt vara tålmodig och ladda hela vägen till 100 procent.

Vi rullar iväg från Stockholm. Första stoppet är Örebro och jag låtsas att jag har usel koll på laddnätverk. Vilket är rätt sant, det är liksom en sak som man inte nördar ner sig i innan man verkligen måste. Så Ionity i Örebro är första stoppet. Eftersom jag inte använder det där laddkortet i bilen får jag ingen rabatt utan det blir fullpris som gäller, så prisexemplen i den här artikeln är worst-case-scenario. Men jag känner mig rik eftersom jag åker dyr bil.

Till Örebro är det nästan exakt 20 mil och det är ypperlig väg och inte helg eller rusning, så resan är en fröjd. Audin är för mig kanske den ultimata bilen, precis som syskonet Porsche Taycan. Man sitter som i en sportbil men behöver inte göra avkall på bekvämligheten. Det finns gott om plats, stolarna är as-sköna och även om de är sportiga och håller kroppen på plats så har de inbyggd massage. Det bästa av två världar alltså.

Väl framme i Örebro är det helt tomt på Ionity, så jag stoppar i sladden och drar igång laddningen med appen. Fungerar precis som det ska, så jag går på toa och köper en glass. När jag kommer ut från Circle K så har det dykt upp en VW ID.4 och två Kia e-Niro, så jag kom i rätt tid för nu var det fullt. Att laddning ska vara smidigt handlar ju dels om att laddarna ska funka och vara snabba, men också om att de ska vara lediga. Det här är en fredag förmiddag så inte så många på vägarna.

Det rullar på bra med laddningen och jag får ut nästan 150 kW från laddaren. Det går inte så snabbt så att jag kan dra direkt efter toapausen, men det är faktiskt bara skönt med en liten paus. Efter en knapp halvtimme avslutar vi laddningen och drar vidare.

När man kör på Ionity utan att vara kund via sitt märke eller något annat så betalar man fullpris, vilket är dyra 8,70 kronor per kWh. Exakt hur mycket jag laddade och vad det kostade vet jag dock inte eftersom jag inte ser någon laddningshistorik i appen (enligt den har jag laddat noll) och på kreditkortet kan jag just nu bara se dragningar på 10 spänn per laddning. Vi får hoppas att det fortsätter vara så. Trist för den här artikelns skulle, trevligt för mitt konto.

Hur som helst, vidare ut på vägarna och nu är det lite 2/1-vägar ett tag. Man hatar ju dessa, men det är skönt att ha rejält med kraft om man vill hinna köra om någon husbil. Det är inga problem att hinna med det med den här bilen om man säger så. Faktum är att man får lägga band på sig, för man vill ju inte köra olagligt.

Elva mil senare är vi i Karlstad. Med 22 mil kvar till Oslo hade vi med en bil med en gnutta längre räckvidd kommit fram utan att ladda en gång till, men ett stopp tar ju faktiskt inte så lång tid. Även den här gången fanns det plats på stationen, av de fyra laddarna var det bara en som var upptagen, denna gång en ID.4.

Audin fortsätter att prestera bra med laddningen även om det den här gången bara ligger och tuffar på strax över 100 kW-strecket. Över 80 procent ramlar det lite, ner till ungefär 80-85 kW, men det är helt ok så jag kör på till 90 procent. Efter 90 så ramlar det ner rätt friskt så då känns det inte värt. Även denna laddning har hittills kostat mig 10 spänn.

Innan vi åker över gränsen till Norge så stannar vi i Töckfors för att handla lite saker till våra norska vänner. Här var det ju en miss i planeringen eftersom det fanns laddstationer även här, det hade ju varit smartare att ladda och handla samtidigt. Nu har vi bara laddat i en timme totalt så ungefär en halvtimme förlorat på dålig planering. Kan man leva med.

Efter lite visande av coronapass och några härliga mil in till Norge var det dags för solsken och folkfest på stan i Oslo, mycket trevligt!

Nu var det dags att bege sig av hemåt. Jag hade en eller tre mil tillgodo om vi hade åkt till Karlstad utan att ladda, men det känns dumt så jag letar laddare runt kvarteren där vi bodde. Hittade en station från laddnätverket Mer som finns mycket av i Norge, och även i Sverige. Men de (ursäkta) jävla stolpskotten har en app för Mer Sverige och en för Mer Norge. Tror ni att man kan ladda på norska Mer-stationer med den svenska appen? Nope. Tror ni att den norska appen finns i svenska App-store? Nope. Ridå.

Istället drar jag några minuter bort till en Shell-station med Recharge-laddare. Något geni har satt fel ID-nummer på fel laddare här så det tar ett tag innan jag får igång laddningen, men sedan rullar det. Det går segt i början, runt 65 kW, men det beror nog på att bilen och batteriet är kallt. Efter ett tag drar det igång och jag får i nästan exakt 50 kWh för 5 norska spänn stycket, alltså 250 norska kronor (typ exakt samma i svenska). Smidigt och helt ok pris.

På vägen hem är planen att köra exakt samma vända som på vägen dit, men när jag kommer till Ionity i Karlstad så är tre laddare upptagna och en trasig. En frustrerad norsk Ford Mustang-ägare har snackat med supporten och det ska komma en tekniker. Jag njuter av en Daytona-grå Audi e-tron GT står och laddar, herrejösses vad den här bilen är mycket snyggare i den färgen än den gröna som jag har.

Jag kissar och köper glass och inser att det här kommer att ta lite tid, bäst att vidga vyerna lite. Sagt och gjort så drar vi till EONs laddare som ligger någon minut bort vid en McDonalds. En av fyra laddare upptagna, så det är bara att jacka in och ladda. Under tiden tar vi och äter lite på Donken.

Vi hinner knappt äta upp innan laddningen är klar, den här gången fick vi i 47,8 kWh på 27 minuter till en kostnad av 251 spänn. Perfekt!

Det är ju lite pill med detta, alltså med att räkna ut när man ska ladda och fixa appar och sånt. Dyrt är det med elbilar också, så publiken på laddstationer är rätt lik den i padelhallar, alltså medelålders män som troligen är mellanchefer. Det märks lite extra vid det här stoppet av någon anledning och en mycket frustrerad ID.3-ägare lyckas inte få igång laddningen eller låsa upp den så att kabeln går att lossa. Men andra glada medelålders män hjälper till.

Nu är vi säkra hela vägen hem, trodde jag. Hur mycket en bil drar beror väldigt mycket på hastigheten och när den ökar till 120 km/h försvinner syran snabbare ur batteriet, Jag bestämmer mig för att ett litet men snabbt stopp vid Ionity Södertälje är på sin plats. Bara in, ladda några minuter, och sedan iväg för att inte komma hem med 3 km räckvidd kvar i batteriet.

Men Ionity strular deluxe nu, varken laddaren eller min app vill prata med internet och det blir istället till att bli frustrerad. Efter ett tag ger jag upp och åker återigen bort till EONs laddare vid McDonalds. Här får jag på 4 minuter (!) i 12,2 kWh till en kostnad av 64 spänn. Kudos till EON för otroligt smidiga och driftsäkra laddare helt enkelt.

Förutom den där laddningen som vi gjorde hemma så kostade alltså de dryga 100 milen mig 580 kronor. Men det är exklusive de två laddningarna på Ionity som de inte har dragit något för. Med dem hade det varit säkert 800 kronor till och alltså runt 1400 kronor totalt. Hade jag struntat i Ionity från start hade det landat på runt 1100 kronor totalt eller 16 kronor milen (jag hade ju nästan 40 mil i tanken från start). Knappast billigt, men ändå överkomligt. Det går utmärkt att hitta långsam laddning för billigare peng, men vill man ha ström snabbt så får man i dag vara beredd att betala för det. Om man inte har en deal via sitt bilmärke så lönar det sig verkligen att leta runt, Eon kostar 5,25 kr / kWh vilket ska jämföras med Ionitys 8,70 kr / kWh. Åker man en bit blir det stor skillnad.

Så vad är slutsatsen? Jo, snabbladdning och ultrasnabbladdning är verkligen på gång nu. Även om jag inte fick ut mer än 150 kW på den här resan så går det om man har tur att få ut mer än så. Men någonstans där går faktiskt gränsen för vad man behöver, att stanna en halvtimme är verkligen inte hela världen, man hinner ju knappt kissa och äta en glass. Snabbare är alltid bättre, men 150 kW effektivt gör att resandet blir väldigt härligt. Och även om det fortfarande är lite meck med appar och skit så tar jag nog en elbil på nästa resa också. En bil av samma kaliber som RS e-tron GT hade dragit över milen och att tanka den hade i det här fallet känns smärtsamt både för plånbok och samvete.

Men bilen då? Jag älskar den. Den är fet och svulstig och svinsnabb. Uppmärksamhet får man om man är ute efter det. Den är både fantastisk att köra aktivt med och åka långt med. Den är det härliga från sportbilen och GT-vagnen kombinerat med ett riktigt baksäte och riktigt bra lastutrymme. Funkar dessutom riktigt bra att skjutsa ungarna till skolan i. En bil som briljerar på alla sätt och vis med andra ord. Det enda jag skulle kunna klaga på är att Audis MMI-system lämnar en del att önska och att inställningar gömmer sig på riktigt underliga ställen. Jag gillar verkligen att man har riktiga knappar för luftkonditioneringen, men att volymkontrollen är den billiga varianten och inte den dyra från Audi känns så där.

Men jävlar vilken bil alltså.

Bonusbild: två bilar med bra reg-plåtar: