"I framtiden är 90 procent av alla filmer i 3D"
Stjärnproducenten Jon Landau borde veta
Han har tidernas mest framgångsrika filmer på sitt CV. Jon Landau är mannen som öppnat upp plånboken och hjälpt James Cameron att såväl sänka jätteskepp i "Titanic" som upptäcka helt nya planeter i "Avatar".
MovieZine har träffat honom för att bl.a. höra vad han tror är framtiden för 3D.
Tror du att alla filmer görs i 3D i framtiden?
- Alla? Nej. 90 procent? Ja. Precis som "Schindler´s List" eller "Tjuren från Bronx" gjordes i svartvitt, kan det finnas kreativa anledningar till att använda sig av 2D. Vi sitter här idag och ser på varandra i 3D. Det börjar med våra datorskärmar, vare sig det är PC eller Mac, är det en fattigmansversion av 3D: fönster på fönster på fönster. Snart kommer skärmarna som ser ut som i science fiction-filmer där vi drar ut filer som en byrålåda, utan att ens behöva glasögon. Den teknologin finns redan idag. Sedan följer TV-skärmarna där hemma. Tänk på omställningen från svartvitt till färg: det hände inte över en natt. Färgfilmer gjordes redan på 1930-talet, men blev inte normen förrän på 1970-talet. Anledningen till att filmer gick över till färg var att TV-apparater gick över till färg. De kunde inte låta hemmamarknaden ha färg men släppa filmer utan färg. Det var då det hände. Samma sak kommer att hända nu.
Landau fortsätter:
- Varken film eller TV kommer att försvinna, de kommer att finnas där sida vid sida. Jag såg på OS i somras och kunde välja vilket event jag ville. Vad som är streamades kunde jag följa på min TV. Men när jag väljer underhållning där hemma vänder jag mig till Bluray-spelaren, på grund av den högre kvalitén. Vill jag se något snabbt så streamar jag eller laddar ner det. Men jag får inte den kvalitén som filmskaparna hade tänkt sig. Bluray är det enda som kan återskapa bioupplevelsen.
Hur ser du på att så många regissörer använder sig av 3D bara som en grej?
- Du ska få en liknelse. Den bästa liknelsen är stereoljud. När man först började använda 6-spårsljud i filmer, störde det filmen istället för att förbättra den. Hörde man ett ljud bakom sig i biografen så tappade man fokus. Det var inte förrän man lärde sig att använda stereoljud och få det att funka för publiken, som det började växa. 3D är fortfarande i ett väldigt tidigt skede. Man måste använda det, och lära sig av sina misstag. Jag tycker att Marty Scorsese använde sig av 3D väldigt väl. Ang Lee gör det väldigt väl när ni ser "Berättelsen om Pi", Baz Luhrmann också. Ju fler såna regissörer, desto fler bra exempel får vi på lyckad 3D. Många tror felaktigt att man har rätt att spendera mer pengar på en film om den görs i 3D. En dålig film kommer inte att bli bra med 3D. Och oftast är det studion, inte filmskaparen, som pushar för 3D. Beslutet måste komma från filmskaparen, för annars går de in i produktion och vet inte hur de ska använda det. De lägger in saker som ska hoppa ut ur skärmen, utan att förstå sig på konstformen. 3D ska ses, men inte märkas. När du ser filmen ska du glömma att den är i 3D. Jag beskriver det som att 3D ska vara fönstret in mot en värld, aldrig en värld som kommer ut genom ett fönster.
Läs gärna våra regler!