Recenserat Mammas pojkar
Ulf Malmros svagaste kort
Hårdrockande tvillingbrorsor går mamma på nerverna när de blir av med jobbet och flyttar hem, i julens andra svenska storfilm "Mammas pojkar". Visst känner man igen Ulf Malmros i hans nya komedi. Sköna typer och ännu skönare dialog, men handlingen tar aldrig riktigt fart.
Den här gången handlar det om bröderna Oden och Thor (egentligen Mats och Lennart), lite för gamla för att snylta på mamma, gå arbetslösa och ägna dagarna åt att digga till heavy metal, men de gör det ändå. Tvillingarnas eviga löfte åt att aldrig låta kvinnfolk komma emellan dem går i stöpet lite grann när båda, ovetandes om den andre, faller för skolfröken Jennys linedance-ande kurvor. Men också prästmamma Gunilla har fått nog av att ha dessa sluskar under sitt tak, och kräver att de klipper sig och skaffar sig ett jobb. Eller iallafall skaffar sig ett jobb. Eller åtminstone lär sig hantera dammsugaren.
Det är lite med Ulf Malmros som med Woody Allen. Inga jämförelser i övrigt, men man vet vad man får och det är tacksamt. Älskvärda karaktärer, skruvade scener, Kjell Bergqvist och Lotta Tejle som droppar minnesvärda oneliners i sina biroller, gärna med dialekt. Det finns alltid mycket hjärta och en underfundig humor, och även om Malmros inte är en superbred och folkkär filmskapare, är fansen alltid välkoma tillbaka till den värmländska värmen. "Mammas pojkar" är egentligen inget undantag.
Den här gången känns det dock som att vi har sett det mesta förut. Dessutom i bättre filmer. Jag saknar den vilda experimentlustan som lös igenom i "Smala Sussie", feelgood-glädjen som strålade ur "Tjenare Kungen" eller kulturkrockarna i "Bröllopsfotografen". Allt det här som det absolut finns utrymme för i "Mammas pojkar", utan att det riktigt kommer till skott. "Ett långt förspelsgos", för att citera Mia Skäringens rollfigur. Så känns filmen, om man nu var sugen på lite mera action och en happy ending.
Läs gärna våra regler!