Hyundai Ioniq 6 N är den roligaste elbilen! Men 5 N vinner fortfarande mitt hjärta.

Teknik

Motor

Samhälle

Spel

Popkultur

Fritid

Tjock

Tester

Dagens fråga

Tipsa!

Skaffa Feber+

Hetaste

Senaste

Hyundai Ioniq 6 N är den roligaste elbilen!

Men 5 N vinner fortfarande mitt hjärta

Ibland får jag frågan: ”Om du bara får välja en bil, vilken blir det?”. Mitt svar har det senaste året blivit Hyundai Ioniq 5 N. Anledningen? Det är det bästa av två världar. En stor och rymlig bil som går att köra tyst och (relativt) snålt till affären, men som också kan låta och skrika, både när det kommer till motorljud och däckskrik. Med andra ord perfekt nästan hela tiden.

Nu verkar det inte vara så många som håller med mig om att det här är den perfekta bilen. Det finns 62 Ioniq 5 N registrerade i Sverige, och det är alldeles för få tycker jag.

Ska lyfta Hyundai som varumärke

Nu är N-serien inte tänkt att vara en volymbil utan något som lyfter varumärket Hyundai. Och man fortsätter att satsa på sin N-division, de fortsätter att bygga tokiga saker och det tycker jag om.

Nu har man gett sig på Ioniq 6, en bil som även i sin grund är alldeles för udda för Sverige. När den nu kommer i N-version är det inte något som automatiskt gör varken basmodellen eller N-versionen till en storsäljare. Men den är rolig, och roligt är alltid värt att kolla in.

Jag drog till Spanien för att se om det bara var en Ioniq 5 N i annan form eller om de fortsatt utveckla konceptet. Och så ville jag bränna rolig bil på roliga vägar och på bana.

Ioniq 6 är ju en annorlunda bil mot 5:an. 5:an är boxig, klassas på sätt och vis som en suv, är mycket större än vad man tror att den är och man sitter relativt högt.

6:an är annorlunda. Man ser i princip ingen motorhuv alls, fronten är ju otroligt sluttande. Det är både bra och dåligt, det ger känslan av tv-spel (som om det skulle behövas) men det ger också känslan av buss. Lite av den dåliga känslan som finns med Tesla Model Y.

Man sitter lägre än i 5:an, men att säga att man sitter lågt är nog att ta i. Det är ju ändå en elbil och det finns ett batteri i botten.

Att den är opraktisk dödar charmen

Bak är det här ingen rolig historia för den som vill vara lite praktisk. Man får in 401 liter där i bagaget, och för att göra bilen styvare har man stagat upp den bakom baksätet. Man kan fortfarande fälla baksätet, men att packa något större än en rejäl ask med Lego kan man glömma.

Och det dödar verkligen en del av charmen med den här bilen. Det jag började med är att det charmiga med 5:an är att den är galen OCH praktisk. Visst kan 6:an glida tyst till affären och vara en riktigt härlig GT-vagn, men jag tycker inte riktigt att det räcker. När jag motiverar varför jag gillar 5:an finns det praktiska där, jag har helt enkelt mycket svårare att sälja in 6:an.

Fin fram, tveksam bak

Första generationen Ioniq 6 hade väl inte en speciellt lyckad form, men generation två har en front som jag gillar. De nya pixellamporna är perfekta och gör fronten både snygg och lite lagom arg.

Rumpan kan man ha åsikter om, speciellt med den gigantiska vingen. Den finns förresten även att köpa i tvåplansversion om man är sugen på det. Men även om jag vill tycka om rumpan så går det inte. Den är bara speciell.

Det låter och det är kul!

Som jag sa i början, de här bilarna är den perfekta mixen av att vara en helt vanlig, tyst och vettig bil och något som busar rejält. Det som gör detta är mixen av ljud, ”växlar” och fysisk feedback.

Du har en åttastegad låda som antingen är automatisk eller som man styr med paddlar. Det fungerar precis som på en vanlig bil och man har till och med justerat detta en del sedan 5:an. Växel 1-4 ligger mycket tightare, vilket gör att man kan få växla hårt i lägre hastigheter och det finns en poäng med det.

För när man växlar hårt gör man en väldigt smart sak. Man stryper nämligen kraften till motorn ett kort, kort ögonblick, och precis samma sak händer som när man växlar en bensindriven bil. Man får ett slag i ryggen. Det här gör känslan extremt lik en fet sportbil.

Nytt för 6:an är att man inte bara kapar kraften, man trycker på lite extra efter. Resultatet blir ännu mer stök och man tappar typ ingenting alls på bana. I kombination med att växlarna ligger tightare gör detta att det blir väldigt roligt, även om man inte kör 200 km/h.

Roligare på vägen än på banan

Vi börjar körningen på rätt tråkig motorväg, men så fort det blir lite mindre vägar slår jag på N-läget och sätter på allt ljud. Och leendet och garvet kommer direkt. Det ÄR hur kul som helst, det är verkligen det.

Hyundai är väldigt stolta över att den här bilen inte bara kan låta och stöka, den kan även göra lite tricks. Som att drifta. Så innan jag ger mig ut på banan blir det till att bränna lite gummi. Jag är fullkomligt värdelös på att drifta med en ”vanlig” bil, men här med alla digitala system påslagna får jag till en halvok snurr som jag inte skäms över.

De i sällskapet som kan ta en bakhjulsdriven bil och bränna däck har lite olika åsikter om den digitala hjälpen. Någon slår av alla system för att få göra det på riktigt. Andra tycker att det nästan är för lätt. Men tricket är att det går, och det finns något för alla.

Personligen är jag glad att jag med hjälp av systemen kan bränna gummi!

Har sin plats även på banan

Senare kör vi några varv på bana. Det är roligt det med, men bilen är för perfekt. Återigen, jag är ingen racingförare men jag har inte stora problem att hänga med proffsen när de håller ett rimligt tempo, vilket jag brukar ha. Bilen är rejält tung, en bit norr om 2 ton, men den är 200 kilo lättare än nya Audi RS5 i hybrid-outfit. Så idag väger allt mycket.

På banan känner man att bilen väger en del, men inte så mycket som man skulle kunna tro. Imponerande! Överlag är det imponerande att kunna lassa runt en sån här stor och tung bil så fint som de lyckats med.

Det låter, tjongar och går otroligt fort, men det är när jag kommer ut på vägen igen som det blir 100 procent kul.

Vi åker på små, smala och otroligt kurviga vägar väster om Barcelona. Nu blir det roligt. Jag kör verkligen inte som en tok, men ljuden och växlingarna i kombination med att det är lite, lite läskigt att köra på de här vägarna göra upplevelsen total.

Ioniq 6 N är en pärla, det ska gudarna veta. Problemet är att jag inte vet vem som ska köpa den. Den ser lite för arg ut för att vara gran turismo-köparna till lags, den är lite för stor för att göra hatchback-älskarna glada.

För mig är det fortfarande Ioniq 5 N som vinner inte bara över de här två, utan även över det mesta annat som finns att köpa idag.

Bil, Feature,

Hyundai, Ioniq 5 N, Ioniq 6 N, Elbil, Sportbil, N-division, Biltest

39.3°