Vi har spelat Call of Duty
I alla fall kampanjen och DMZ
För någon vecka sedan släpptes Call of Duty: Modern Warfare 4, som ska vara den absolut sista delen i Call of Dutys moderna Modern Warfare-serie. Vi har kört igenom kampanjen och stressat sönder oss i det beroendeframkallande extraction-läget DMZ. Spelets vanliga flerspelarläge, vilket säkert lockar en hel del folk, har vi inte kört mycket mer än en enstaka match, så det är inget som vi kommer prata alltför mycket om i den här recensionen.
Kampanjen: Ett sista "Best of" med extra allt
Kampanjen i år är bra! Även om den inte revolutionerar själva Call of Duty-konceptet så är det ett fint "Best of Call of Duty" där man samlat det som var riktigt bra i tidigare spel och blandat upp det med några nya moment. Blandningen fungerar finfint och levererar en av de bättre Call of Duty-kampanjerna på länge.
Själva handlingen hoppar mellan Kapten Price, som är ute på en personlig och nästan desperat jakt efter Makarov, samt ett gäng sydkoreanska värnpliktiga soldater mitt under en nordkoreansk invasion. Att man dessutom får se livet från den nordkoreanska sidan ger en oväntad fräsch variation. I slutändan handlar det dock i princip alltid om att skjuta ner folk som man ser, men detta skifte i perspektiv gör att man ändå hålls engagerad hela vägen.
Skjutandet sitter dock som ett smäck, och rörelser som att springa, glida samt hoppa känns som vanligt otroligt responsiva. Då spelserien nu äntligen har lämnat PlayStation 4-generationen bakom sig känns det som att allt laddas snabbare och ser grafiskt betydligt bättre ut, vilket ju är efterlängtat. Ljudet är också precis som det ska, och kulorna ven så trevligt i rummet att det fick min nya ljudlimpa att visa vad den gick för.
Det är dock inte helt smärtfritt. Huvudstoryn är över på cirka 6–8 timmar, vilket väl är standard för serien, men det är ju fortfarande lite i kortaste laget om man nu hade tänkt att köpa spelet enbart för kampanjen. Sedan kommer man inte heller undan det klassiska Call of Duty-syndromet med det "oändliga fiendesystemet", där fienderna väller fram i all evighet tills man tar sig till en viss punkt, vilket hämmar det taktiska tänkandet en aning. Lägg därtill ett par närstridsdueller som kanske inte ger den bästa spelupplevelsen, även om de oftast är snabbt avklarade.
DMZ: Intensiv extraction och ren powerfantasy
DMZ-läget är en vidareutveckling av DMZ-betan som följde med Modern Warfare II (2022). Precis som sin föregångare lyckas det för min del pricka helt rätt i sömmen mellan den svårbeskrivliga spänningen från extraction-spel och Call of Dutys enkla, snabba spelkänsla.
Den här gången lämnar vi öknen i Al Mazrah bakom oss för att i stället bege oss till gränsen mellan Syd- och Nordkorea. Man får en stor och härligt varierad karta full av täta stadsområden, djupa skogar samt militärbaser. Dynamiskt väder med dimma, regn samt skymning skapar en fin atmosfär och en riktigt levande värld.
Spelloopen är den vanliga: du beger dig in på kartan med lite utrustning för att springa runt och leta bättre prylar så att man kan uppgradera sin bas och få bättre utrustning till nästa räd. Detta görs genom olika uppdrag som denna gång erbjuder mer variation och djup. Sen ska man ta sig hem igen för om man dör så blir man av med allt man hade på sig. Detta gör ju att vardagen blir lite extra spännande, speciellt när man lootat fram något riktigt efterlängtat.
Du är inte ensam på kartan, dock. Det finns massvis av nordkoreanska NPC-soldater som härjar omkring. De är oftast lätta att skjuta ner, men kan lätt bli livsfarliga när antalet som jagar en blir för stort. Sedan finns det andra spelare som springer omkring, och möten med dem resulterar ofta i intensiva moment där lite finurlig list kan se till att man kommer segrande ur striden. Det är just detta som gör att jag föredrar detta spelläge framför det vanliga flerspelarläget, då det känns som att jag alltid blir skjuten från alla håll och kanter stup i kvarten, eftersom min reaktionsförmåga är kass numera. Men det är just dessa möten med riktiga spelare som kan skapa några av de absolut bästa spelmomenten man kan vara med om. Speciellt när man har proximity chat igång och kan snacka lite skit med dem man stöter på ute i ödemarken, förhandla om sitt liv eller bilda tillfälliga allianser.
Generellt känns DMZ-läget som en rejäl Chuck Norris-känsla. Det där ögonblicket när man kallat in helikoptern efter att man rensat zonen tillsammans med polarna, det är ren och skär powerfantasy när den är som allra bäst. Detta kan dock varvas med den befriande känslan av att man som ensam spelare med nöd och näppe lyckas undvika en grupp spelare som jändå agat runt en i fem minuter, men via list lyckas ta sig ut ur zonen. Båda dessa känslor gör att man mer än gärna kör "en runda till" fram tills man inser att klockan är 03.00 på morgonen och att man borde vara på jobbet om några timmar.
Ekonomin i DMZ känns dock lite märklig just nu. Prylar känns orimligt dyra jämfört med vad du faktiskt tjänar ute på uppdragen, vilket gör att man sällan känner sig sugen på att köpa saker. Sedan lider läget också lite av Arc Raiders-syndromet, där en hel del av speltiden går åt till att man fipplar runt med sitt lager för att överhuvudtaget få plats med alla grejer som man drar med sig hem. Sen när man aldrig riktigt vet om man behöver allt man hittar blir det lätt att man samlar på sig en massa skit som då bara tar en massa plats som man inte har.
Summan av kardemumman
Call of Duty: Modern Warfare 4 levererar precis vad det lovar på ensamvarg- och samarbetssidan. Kampanjen är en spektakulär bergochdalbana precis som det ska vara. DMZ-läget erbjuder i sin tur en fantastiskt beroendeframkallande extraction-loop som är lätt att fastna i, speciellt om man har ett gäng vänner med sig ut på uppdragen.
Läs gärna våra regler!