Febergaraget: Välkommen Renault Clio Sport
De dubbla F1-världsmästarnas bidrag till GTI-klassen
Efter att ha sagt adjö till Golf GTI så var det dags att göra plats för nästa besökare i Febergaraget. Säg hej till Renalt Clio Sport, och vad kan de dubbla F1-världsmästarna Renault bidra med i den knallhårda GTI-klassen? Först och främst så ser man direkt att här är det bara en sak som gäller – race. De 312 mm stora skivorna fram får hjälp av Brembo-ok för att ge ett riktigt, riktigt bra bett vid hårda inbromsningar. Diffusorn som dominerar bilens bakpartiet är inte bara en massa plast-kitch som skruvats dit mer av marknadsavdelningen än ingenjörerna, utan genererar faktiskt som mest över 70 kg marktryck. På insidan hittar vi ordentligt raciga Recarostolar och en kortslagig sexväxlad manuell växellåda. Än så länge allt topp med andra ord.
Under huven hittar vi en sug-fyra på 197 hästkrafter och 2-liter. Precis som Honda så väljer Renault att inte turboöverladda utan väljer att plocka ut effekten med hjälp av höga varv. Maxeffekten plockas ut vid 7 250 varv, och varvstoppet är ställt några hundra varv senare. För att inte springa in stoppet så finns en shiftlight i instrumentpanelen. Det är placerad mitt bland alla andra vanliga varningslampor och syns i ärlighetens namn inte speciellt bra. 0-100 anges till 6,9 sekunder och toppfarten till 215 km/h. Den något "låga" toppfarten beror inte på att effekten inte räcker till, utan snarare på grund av att sexans växel är väldigt kort. Redan i normal motorvägsfart så varvar Clion 4 000 varv på sexan.
Ljudet ja, det andas verkligen race och när man börjar närma sig 5 000 - 6 000 varv så undrar man om det finns någon isolering överhuvudtaget eller om motorn är placerad i kupén? Tillskillnad från GTI:n så släpper Clio inte inte speciellt mycket vägljud. Istället är det motorljudet som är dominerande, och efter 4 mil motorväg i hastigheter strax över vanligt motorvägshastighet så höll mina öron på att trilla av. Försök inte sätta på stereon, den är nämligen helt usel.
Rent spontant så är jag även något besviken på prestandan. Trots att 200 Nm ska finnas tillgängliga redan vid 3 000 varv så behöver Clion betydligt mer varv än så för att vakna till liv. Bilen känns riktigt slö, betydligt slöare än Type-R:en på låga varv. Den är inte heller lika varv-hungrig som Hondan, utan har snarare en ganska seg respons. Bilen låter betydligt mer än den går om vi säger så. En annan irriterande sak är kopplingen. Den är ganska lång, men biter inte förrän man i princip släppt upp kopplingen helt. Huruvida detta beror på att vår franska pressbilar är tokkörd eller något annat låter vi vara osagt. Däremot imponerar chassit och styrningen känns mycket direkt och ratten är riktigt god.
Till sist måste vi också säga något om priset. 250 000 kr är en hel del pengar för denna lilla bil som jag redan efter dag 1 inte kan rekommendera som en daily driver. Förvisso finns det inte så mycket per att plocka på; däcktrycks övervakning - 2 200 kr, elinfällbara ytterbackspeglar 2 500 kr, panoramaglastak (hör inte hemma på en sportbil!) 7 500 kr och metalliclack 2 900 kronor (billigt).
Bland standardutrustningen hittar vi 17-tums fälgar, Recarostolar, klimatpaket ECC, färddator, farthållare, regnsensor, xenonljus och en massa airbags.
Än så länge har Clio Sport mycket att bevisa. Speciellt med tanke på prislappen.
Läs gärna våra regler!