Teknik Motor Samhälle Spel Popkultur Fritid Tjock Tester Dagens fråga Tipsa! Skaffa Feber+ Mitt konto
Hetaste
Senaste
torsdag Vi har testat Audio-Technicas Sound Burger Foto: Hugo Engström / Feber Vi har testat Audio-Technicas Sound Burger Ta med dig vinylerna vart du vill 1983 släppte Audio-Technica den första varianten av Sound Burger, som konstigt nog var både för tidig och för sen för sin tid på samma gång. 2022 återupplivade märket skivspelaren och 2025 gjorde den en permanent comeback – vi har testat den unika skivspelaren för att se om den är något att ha.

Rolig hamburgardesign


Både namnet och designen återspeglar verkligen något som spelaren känns som en motsvarighet till i hifi-världen: snabbmat. Minus den där delen om att det är sjukt onyttigt.Det är verkligen hur trevligt som helst att kunna ta med sig en trådlös högtalare, eller en med RCA-uttag (det går även att koppla spelaren med sladd), och sätta sig i trädgården och lyssna på favoritskivan. Enkelt, snabbt och njutbart – men kanske inget för finsmakaren.

Ljudet är vad man förväntar sig


Den kommer visserligen inte att utmana en ordentlig hifi-anläggning hemma i vardagsrummet, men för att vara en bärbar spelare presterar den över förväntan.


Under huven, eller ehhhm hamburgerbrödet, sitter Audio-Technicas välbeprövade ATN3600LC-nål som plockar fram ett livligt och fylligt ljud. Vill man maximera upplevelsen går det alltså också jättebra att koppla den analogt till en rejälare förstärkare via RCA eller 3,5 mm, men huvudpoängen är förstås bekvämligheten med Bluetooth, som är relativt smärtfritt, och det inbyggda batteriet ska ge dig 12 timmars speltid och laddas via USB-C.

Störningsmoment


Ett störningsmoment som jag märkt när jag kopplar den till en Sonos Move är dock att den stängs av när skivan stoppas, vilket innebär att Bluetooth-kopplingen avbryts och tar någon sekund att komma tillbaka när man väl är igång igen.En annan detalj man får leva med är avsaknaden av ett lock. Eftersom skivan snurrar helt blottad hör man ett rätt tydligt ljud direkt från nålen, vilket innebär att du kan behöva dra upp volymen på din anslutna högtalare ett par snäpp för att överrösta nålen.



Rimligt pris på rolig pryl


Med en prislapp på runt 2500 kronor landar Sound Burger i en ganska rimlig prisklass för vad man får, men det gäller att vara ärlig mot sig själv med hur den kommer att användas. Om tanken är att skivspelaren ska stå på en och samma tv-bänk hemma i vardagsrummet, får du nog mer ljud för pengarna om du lägger samma summa på en traditionell, stationär spelare.Men om du vet med dig att du faktiskt kommer att utnyttja att den är batteridriven och portabel är det här en fantastisk liten maskin. Nu ska jag beställa burgare och lyssna på musik. Pryl, Feature, Audio-Technica, Sound Burger, Bluetooth, ATN3600L, Sonos Move, Skivspelare, HiFi 40.0° 0 Hugo Engström Hugo Engström
tors. 15 okt 2026, 21:00
Vi har spelat Ace Combat 8: Wings of Theve Vi har spelat Ace Combat 8: Wings of Theve Det är svårt att inte bli kär i de där förbannat snygga molnen För några veckor sedan släpptes Ace Combat 8: Wings of Theve, vilket är spelet för alla oss som inte orkar med alla knappar i militärsimulatorerna och gärna knyter ihop alla U-vändor i luften med mycket anime-melodrama.Handlingen kretsar kring en namnlös pilot som efter en oprovocerad invasion hamnar på en livflotte. Efter en actionfylld introduktion dör ditt beundrade ess till ledare och ansvaret faller på dig att ta över manteln som rebellisk krigshjälte. Tillsammans med din nya skvadron, bestående av intressanta karaktärer med olika bakgrund, ska du kämpa tillbaka mot invasionen. Mellan uppdragen hänger man på hangarfartyget Endurance, där lugna samtal med skvadronen skapar en gemenskap som gör att man gärna vill se till att alla kommer hem igen från uppdragen. Dessa gemytliga stunder vägs mot ett krig präglat av företagsekonomiska intressen, propaganda i sociala medier och arketypiska anime-skurkar. Det händer ibland att spelets handling gärna vill fundera över krigets mänskliga kostnader, vilket ibland krockar i de stunder då man bara vill flyga runt i solnedgången. Ett litet problem om man är sådär jobbigt pretentiös som jag och måste ha det japanska ljudspåret är att det inte alltid är helt lätt att hinna med och läsa undertexterna när man flyger runt och försöker skjuta ner motståndarna.







Spelet följer det klassiska konceptet med intensiva luftdueller och maffiga anfall mot gigantiska flygande fästningar. Som vanligt spenderar man rätt mycket tid med att svänga runt och försöka få motståndarna i sitt sikte så man kan skjuta iväg missilerna. Det är ju en blandning mellan arkad och simulator. Vilket kan betyda att det går för långsamt för vissa, medan det för andra är alldeles lagom.Visuellt är det också fantastiskt att titta på speciellt när man dyker in och ut ur molnen. Det visuella gör dessutom nytta i spelsystemet: molnen och vädereffekterna påverkar siktförhållandena och blir viktiga taktiska element där du kan gömma dig från fienden eller tvingas följa jetstrålar i luften med blotta ögat när radarn strular. Uppdragen ändras dessutom hela tiden dynamiskt utifrån nödanrop och nya hot som dyker upp.


Allt eftersom man spelar får man tillgång till nya plan, bland annat SAAB-plan, och en uppgraderad vapenarsenal. Det gör att man kan finjustera planen med uppgraderingar så att man kan tackla sina uppdrag så bra som möjligt.



Ljudet och musiken är riktigt bra grejer med. Det skramlar gött i cockpit, varningarna tjuter stressigt i öronen och radiochatten kan vara härligt kaotisk. Musiken bjuder på allt från pampiga stråkar till tunga anime-riff som maxas precis där man vill att det drar igång. Spelet har också en hel del flerspelarlägen, både PvP och PvE. För oss som inte riktigt brinner för svettig PvP eller lyckats skrapa ihop ett gäng för PvE-lägena hamnar fokuset snabbt på kampanjen, men det gör faktiskt ingenting. Den gav mig precis vad jag behövde och ville ha från ett Ace Combat-spel. Är man dock inte så taggad på en massa anime-krigsdrama och arkadsimulering av luftstrider så är Ace Combat nog inget för dig. en.bandainamcoent.eu Spel, Feature, SAAB, Ace Combat 8: Wings of Theve, Ace Combat, PvP, PvE, Wings of Theve 42.7° 0 Frode Wikesjö Frode Wikesjö
ons. 14 okt 2026, 21:00
Vi har testkört stora lilla Hyundai Ioniq 3 Vi har testkört stora lilla Hyundai Ioniq 3 Bilen som inte vill se bakåt B-segmentet i bilvärlden innebär klassiker som VW Polo. Små, billiga och enkla bilar. Perfekt som första bil om man bor i södra Europa och som andra bil här i Sverige. Men i takt med att bilar generellt har blivit dyrare och dyrare har det här segmentet blivit ännu oattraktivare i Sverige. Vi har ju inga trånga gränder och det finns gott om parkeringsplatser.






Nu är dock segmentet på väg tillbaka, i en annan tappning. Det kommer en flod av elbilar i det här segmentet och tillverkarna lovar nästan alltid att de ska kosta 20.000 eller 25.000 euro. Men när de kommer hit till Sverige kostar de norr om 300.000 kronor. Det är ganska lätt att speca en ID. Polo norr om 500.000 kronor. De må vara små på utsidan och dyra, men på insidan har de vuxit rejält. Dels har de fått mer utrymme, men de har också vuxit i mognad. Numera har småbilarna all den teknik och alla de bekvämligheter vi förväntar oss från betydligt större bilar. I våras körde jag Kia EV2 i Lissabons trånga gränder och jag gillade vad jag såg, kände och körde. Bara någon vecka senare stannade jag till i Frankfurt för att kolla in Hyundai Ioniq 3. De två bilarna är tekniskt identiska, förutom på en stor detalj. De har samma batterier, samma motorer och tittar man vidare i specifikationerna så är det samma lika på nästan varje punkt.

Ny skärm, nytt system! Äntligen!


Förutom på en sak. De där usla skärmarna som vi är vana vid att se i Hyundai och Kia har äntligen gjort sitt. Istället har man stoppat in en helt vanlig skärm med helt vanliga proportioner. Systemet kallas Pleos och ska vi vara riktigt ärliga så var Kia först med detta i deras elbuss PV5. Men Ioniq 3 blir den första personbilen med systemet. Det är så galet befriande att slippa de gamla skärmarna. De var helt ok för några år sedan, men 2026 (och redan 2025 och 2024) känns de mer eller mindre oanvändbara. Mer och mer saker har stoppats in i det förvirrade menysystemet och det kändes som att sitta med en gammal terminal när man ville hitta en ny inställning. Eller det slutade oftast med att man inte hittade den inställning man ville hitta.



Säg hej till Pleos!


Nya Pleos har en helt vanlig skärm med helt vanliga proportioner. Systemet är verkligen inte best in class på något sätt, men det fungerar ypperligt. Dess enkelhet är faktiskt dess styrka. Till vänster på skärmen finns en del som alltid måste finnas där om bilen är i rörelse. Där finns hastighet, självkörning och annat som måste finnas synligt hela tiden. På resten av skärmen finns navigering eller CarPlay/Android Auto. Längst ner på skärmen hittar vi AC-info och liknade ikoner. Här är det lite rörigt, inte så snyggt och inte så tydligt men det fungerar. Det man rör sig till oftast här är inställningarna för bilen och de är många. Inte störigt många, utan uppfriskande många. Jag gillar när man kan ställa in en massa saker som hur många gånger blinkersen ska blinka när man trycker lätt på den. Allt är tydligt indelat i menyer som är lätta att hitta i. En dröm jämfört med tidigare system.



AC:n styr man oftast med hjälp av de fysiska knapparna som finns under skärmen. Här är det superenkelt att hitta varningsblinkers, temp och annat. Hurra! Speciellt fin är knappen för stjärtvärme/kyla. Man drar helt enkelt upp för varmt och ner för kallt. Superfysiskt, superenkelt och superbra.


Den lilla skärmen är onödig


Framför nosen finns ytterligare en skärm. Denna finns inte i alla utrustningvarianter och det är riktigt, riktigt synd. Inte för att den behövs så otroligt mycket, tvärtom, utan för att det gör att den inte används fullt ut. Ett exempel är information om regenerering som inte finns här utan i stora skärmen. Fel ställe tycker jag. Hade den lilla skärmen varit standard i alla varianter så hade man nog lagt upp detta på ett lite annat sätt. En annan sak som är konstig är att man har två storlekar på den stora skärmen, 12,9 och 14,6 tum. Den lilla räcker gott och väl till, den stora känns nästan lite för stor i den här lilla bilen. Jag antar att den kommer att kännas bättre i en större bil som Ioniq 5 när den får det här systemet framöver. Nu blir den där skärmen framför nästan mest en hastighetsmätare. Men den är rätt placerad och att den sitter där den sitter gör att ratten kan vara väldigt låg, vilket jag gillar. Peugeot har försökt göra samma sak men inte alls lyckats lika bra tycker jag. Här fungerar det, den knubbiga och ganska lilla ratten känns sportig och härlig. Älskar faktiskt det här upplägget.

Lite tudelad körupplevelse


Småbilar är som sagt inte anpassade för Sverige, de här köps snarare i södra Europa där man inte tycker att en lite hård bil är något fel. Och det sportiga yttre matchar ju finfint med det lite hårdare, men inte för hårda, chassit. Det som är lite synd är att varken styrning eller gasresponsen är sportig. Styrningen hade gärna fått vara lite tightare för min smak, men gaspedalens känsla är, enligt mig, katastrof. Man måste trycka ner den en tredjedel innan den ens reagerar. Visst är många elbilar lite väl känsliga här, men den här är alldeles för svampig.




Fräsigaste versionen är långsammast


Men körupplevelsen totalt sett är helt okej, men inget att ringa hem om. Den här bilen kommer precis som Kia EV2 med två storlekar på batteriet och precis som Kia EV2 är versionen med det stora batteriet långsammare, inte för att batteriet är större utan för att motorn är svagare. 0-100 km/h går på 8,7 sekunder med det lilla batteriet och 9,5 sekunder med det stora. Faktum är att N Line-versionen som ser sportigast ut och har en gigantisk diffuser är långsammast med 9,6 sekunder. Visst märks det när man gasar på i 110 km/h att kraften inte finns där, men annars är faktiskt effekten helt ok för den här biltypen. Men det är ett skämt att N Line-versionen är långsammast.










Två helt olika designstilar


Renault 5 är en bil som både är gullig och tuff samtidigt, vilket är unikt. Hyundai har lyckats med samma sak med loniq 3, men har gjort det genom att släppa två väldigt olika utrustningsstilar. Den vanliga versionen är len, mjuk och söt medan N Line-versionen är tuff, har stor diffuser och kräver nästan att man har kepsen bakåfram för att man ska få köpa den. Jag gillar det. Det visar att man vågar och jag hoppas faktiskt att den här säljer bra, för jag vill se den i trafiken. Men om designen är en hit eller miss är väldigt svårt att säga. Antingen kommer den att sälja på att den är quirky, eller så kommer folk att tycka att den är för konstig. Juryn är ute på den frågan. Vad tycker ni?

























Två olika inredningar


Även på insidan är det två olika stilar, även om det funktionellt är exakt samma upplägg. Den ljusa inredningen kommer inte att väljas av många kunder i Sverige, men även i mörk variant tror jag att det kommer att vara skillnad mellan vanliga versionen och N-line. Det som är smart är däremot lika på båda versionerna. Det finns många trevliga fack i instrumentpanelen och stora utrymmen i mitten. Att det dessutom känns som att man sitter i en betydligt större bil både i fram och baksäte är trevligt det med. Nu ska det sägas att baksätet inte är stort som i en limousine, det är framförallt lite knapert om huvudutrymme. Men benen har hur mycket plats som helst och jag satt finfint där bak under någon timmes körning.










Tillräckligt stort bagageutrymme


Småbilarna har även börjat växa i bagageutrymmet, vilket är trevligt. Ioniq 3 levererar totalt 441 liter, varav hela 119 liter finns under golvet. Där är det faktiskt så stort att man får ner en kabinväska. Utrymme under golvet är inte användbart till vardags, men ska man dra på roadtrip är det väldigt härligt att det finns.






Men allt är inte perfekt...


Den här bilen har en frän design som gör att luftmotståndet blir lågt och stilen blir cool. Eller vad man ska säga. Men det gör också att det sitter en balk på bakrutan som inte alltid, men väldigt ofta, täcker alldeles för mycket bakåt. Att backa bakåt utan att kolla på backkameran är lite vanskligt om man säger så. Den där balken i bakrutan är extremt dåligt placerad. Jag skulle vilja säga att det inte gör mycket, att designen är cool och då får man leva med detta. Men det är lite för dumt faktiskt.


Förutom det är solskyddet några centimeter för kort i sidled, vilket gör att man får solen i ansiktet om den står fel. Också klantigt. Och bilen saknar V2L, i Sverige. Man verkar helt enkelt tro att svenska kunder inte kommer att efterfråga den funktionen i den här modellen. Om de har rätt eller inte kan man diskutera, men det drar av några kronor på prislappen. Som förresten börjar på 344.900 kronor, eller 3495 kronor för privatleasing. Men har du blivit kär i den röda sportdojan blir det dyrare, den börjar på 479.900 kronor eller 5000 kronor i månaden. Hade fan fått en riktig N-version med bra pulver under gaspedalen hade det varit ett intressant köp, men nu är det för lite pang för pengarna tycker jag. Speciellt när Volkswagen säljer ID. Polo GTI för samma peng, en bil som är nästa 3 sekunder snabbare till 100 km/h...

VersionPriserPrivatleasing från
IONIQ 3 Standard Range Select344 900 kr3 495 kr/mån
IONIQ 3 Standard Range Trend364 900 kr3 695 kr/mån
IONIQ 3 Long Range Select394 900 kr3 995 kr/mån
IONIQ 3 Long Range Trend414 900 kr4 195 kr/mån
IONIQ 3 Long Range Prime449 900 kr4 795 kr/mån
IONIQ 3 Long Range N Line Evo479 900 kr4 995 kr/mån









 Bil, Feature, Kia EV2, Hyundai Ioniq 3, VW Polo, elbilar, B-segmentet, ID. Polo, B-segment, småbilar 39.2° 0 Roger Åberg Roger Åberg
tors. 8 okt 2026, 21:00
En gästrecension av NHL 27 En gästrecension av NHL 27 Alexander och Fredrik har lirat den årliga upplagan av EA:s hockeyspel Då var hösten här igen vilket innebär den årliga traditionen med att vår gästrecensent Alexander är tillbaka med sina åsikter om årets upplaga av EA Sports hockeyspel. Årets recension av det traditionsenliga NHL-spelet bjuder dock på ett perspektiv både från den invigde Alexander och den mer sporadiske spelaren Fredrik som han bland annat testade det nya spelläget Connected Franchise med. Så om man är nyfiken på om han lyckats hitta någon lycka i NHL 27, så kan man läsa Alexanders och Fredriks tankar nedan.NHL-serien är tillbaka med en ny säsong. Årets recension är skriven av vår gästskribent, en veteran med över 30 års erfarenhet av serien. För att få ett komplett perspektiv – både från den invigde och den mer sporadiske spelaren – lät han även sin vän Fredrik testa spelet. Fredriks tankar och reaktioner hittar du insprängda i rutor genom texten.Förra årets upplaga innebar flest speltimmar för mig på flera år, då jag av någon anledning bestämde mig för att snöra skridskorna för en hel säsong i Be a Pro-läget. Jag spelade otroligt nog alla matcher i realtid, slog de flesta rekord en back kan slå, tog tillbaka Stanley Cup till Chicago men gav upp då jag insåg att säsong nummer två inte tycktes ge mig några nya incitament att fortsätta. Tråkigt, men kanske också bra så att jag kunde börja bygga upp suget inför NHL 27.

Som vanligt har utvecklarna tvingats utannonsera en massa nyheter för att locka konsumenterna, och som vanligt finns det inte utrymme att avhandla precis allt. Vad finner då en NHL-veteran med mer än trettio års erfarenhet värt att ta upp?Det enda som är ett tillägg “på riktigt” är ett gammalt, pensionerat spelläges återkomst i Connected Franchise, där man kan skapa en liga med vänner och sedan spela matcherna online. Kul om man har tid och vänner som spelar spelet regelbundet, men tyvärr har jag inte haft möjlighet att prova utifrån viss brist på det förstnämnda och total avsaknad av det sistnämnda.Något som det tryckts hårt på i år är att man nu har lagspecifika arenor och presentationer, men i ärlighetens namn – bryr sig någon egentligen om en videosekvens som man bara trycker förbi för att få börja spela matchen? Mer charmigt är att utvecklarna tagit sig tid att grotta ner sig i vilka låtar som spelas när NHL-lagen gör mål. Detta visar sig främst vara ett lyft i menyerna; spelets soundtrack är baserat på de olika lagens mest använda låtar och har även en liten faktaruta som dyker upp – mumma för hockeynördar! Ett plus eftersom man tillbringar nästan lika lång tid i menyerna som i matcher – HUT-menyerna är sega och det finns så många paket att öppna, men mer om det senare.

Fredrik om presentationen och grafiken på PlayStation 5:
”När man väl kommer in i det är hockeyn däremot underhållande. Spelet är dessutom riktigt snyggt på PlayStation 5, med detaljerade arenor, bra ljussättning och en presentation som gör mycket för känslan. Framför allt när det blir stökigt framför mål ser det riktigt bra ut.”En annan nyhet är att alla NHL-lags specifika taktiker finns tillgängliga, och det är snyggt att tid har lagts ner på att implementera detta. Sedan föredrar jag i slutändan att använda mina inarbetade strategier, men för den som vill prova hur det känns att spela med exakt samma taktik som ett visst lag är det ett snyggt tillägg.Det har höjts en hel del kritiska röster mot de nya kommentatorerna, något jag inte störde mig på så pass mycket att det är värt att nämna. Om det är för att jag inte lagt ner tillräckligt mycket tid eller är för fokuserad på min prestation på isen låter jag vara osagt.

Fredrik om spelkontrollen och mötet mot veteranen:
”Jag fick NHL 27 av en vän för att assistera honom med recensionen, och ska direkt erkänna att jag inte är någon som köper EA:s hockeyserie varje år. Senast jag spelade ordentligt var NHL 24, så mina referenser är ganska begränsade.

Det första som slog mig var att NHL 27 inte alls är lika lätt att komma igång med som exempelvis EA Sports FC-serien. Där kan jag plocka upp handkontrollen efter lång tid och ganska snabbt känna mig hemma igen. I NHL tog det betydligt längre tid innan kontrollerna började sitta och jag slutade missa tekningar och passningar. I match mot Alexander visade sig vana utklassa slentrianspel. Jag blev fullständigt krossad trots att jag spelade med ett All-Star-lag och Alex med Malmö Redhawks. Det var inte ens nära.”Andra selling points är att AI:n ska vara bättre, såväl vad gäller med- som motspelare, att matchsituationer och taktik ska vara mer dynamiska utifrån ställning och hur mycket tid som är kvar. I år har jag tillbringat majoriteten av tiden i HUT-läget, och om jag ska vara ärlig noterade jag inte någon större skillnad avseende de faktorerna varken mot online- eller offlinemotstånd – i alla fall inte så stor skillnad att det skulle vara värt att sälja in spelet med.

Ironiskt nog har jag kärat ner mig i två skillnader i årets upplaga som för mig utgör den allra största förbättringen utan att vara en del av marknadsföringen, och de skillnaderna återfinns som tur är på isen. För första gången någonsin kan jag dumpa in pucken så som är brukligt i riktig hockey och faktiskt uppleva att det fungerar. Den första forecheckande spelaren låser fast motståndarnas back, medan övriga anfallare hjälper till och ser till att vinna pucken. Den andra skillnaden är att varje tacklingsförsök inte resulterar i ett Scott Stevens-mordförsök som skulle komma med i veckans höjdpunkter – istället leder tacklingar oftast till en knuff och tappad balans. Dessa två förändringar ökar realismen och utgör ett stort mervärde för någon som ser åtminstone femtio SHL-matcher med Redhawks per år.Fredrik jämför med tidigare upplagor:
”Min största invändning är att jag som mer avslappnad spelare inte upplever någon enorm skillnad mot NHL 24. De mer insatta lär säkert hitta mängder av förbättringar, men för mig känns NHL 27 framför allt som en snyggare och mer finslipad version av något jag redan spelat.”Som vanligt återkommer en lång rad spellägen, där man kan göra allt från att guida sitt proffs genom karriären, spela arkadbetonad maskothockey, dra ihop ett lag med vänner och spela på egna positioner till att spela enstaka matcher eller bara träna på olika scenarion. Som vanligt lägger jag nästan all tid på HUT-läget. Där finns utan överdrift möjlighet att lägga ner ett obegränsat antal timmar, och precis som i t.ex. COD-franchisen har utvecklarna förstått det psykologiskt diaboliska i belöningssystemet att låsa upp något nytt efter praktiskt taget varje match. Tur att jag har självbevarelsedriften att radera spelet från hårddisken efter ett tag.

Till alla er som inte tänker ta bort spelet låter slutomdömet ungefär som varje år. NHL-serien skulle gagnas såväl av större budget som flåset från en konkurrerande franchise, men det är fortfarande ett sjukt prisvärt alternativ för dem som vill ha ett hockeyspel packat med innehåll och förmodligen ett måste för dem som redan är fast i franchisen och vill fortsätta spela online med och mot sina (o)vänner.EA Sports NHL 27 släpptes den 11 september för PlayStation och Xbox. Spel, Feature, NHL 27, PlayStation 5, EA Sports, Connected Franchise, HUT Bild till bildspel Bild till bildspel Bild till bildspel Bild till artikel Bild till artikel Bild till artikel Tumnagel 38° 0 En gästrecension av NHL 26 Alexander har lirat den årliga upplagan av EA:s hockeyspel Tumnagel 39° 0 En gästrecension av NHL 25 Alexander har lirat den årliga upplagan av EA:s hockeyspel igen Tumnagel 38° 0 En gästrecension av NHL 24 Alexander har lirat årets hockeyspel Tumnagel 38° 0 En gästrecension av NHL 23 Alexander har lirat årets hockeyspel 38.8° 0 Frode Wikesjö Frode Wikesjö
mån. 21 sep 2026, 21:00
Pixel 11 Pro tar ett par kliv framåt Foto: Hugo Engström / Feber Pixel 11 Pro tar ett par kliv framåt Men inte tillräckligt många Google Pixel 11 Pro (och XL-varianten) är på väldigt många sätt bättre än sina föregångare, men vissa val som Google gjort med årets modeller lämnar oss aningen kluvna.Årets modeller bjuder bland annat på några efterlängtade interna uppgraderingar. Den drivs av det nya chippet Tensor G6, det helt nya nätverksmodemet MediaTek M90 och säkerhetschippet Titan M3. Att Google äntligen skrotar Samsungs struliga modem och byter till MediaTek är en vinst, eftersom det faktiskt verkar lösa tidigare problem med svajig täckning och batteridränering. Men trots dessa framsteg har telefonen ett uppenbart problem: sin egen lillebror. Pixel 11 Pro är nämligen svår att motivera rent prismässigt. Instegsmodellen kostar 14.490 kronor och då får du nöja dig med 12 GB RAM, vilket är i snålaste laget för en telefon som bygger hela sin marknadsföring på tunga, lokala AI-funktioner. När den vanliga Pixel 11 – med exakt samma processor och snarlik mjukvara – säljs för 11.990 kronor, måste Pro-modellen verkligen kämpa för att rättfärdiga sitt premiumpris.

HiLight är mer gimmick än nytta


Ett av försöken att få Pro-modellen att sticka ut från förra årets modell (och konkurrenter) är HiLight, en LED-ljusring på baksidan som ersätter den vanliga blixten. Tanken är att den ska pulsera i olika färger när AI-assistenten Gemini jobbar eller när specifika favoritkontakter ringer. Tyvärr känns funktionen otroligt underutvecklad i dagsläget – särskilt mjukvarumässigt. Du kan till exempel inte koppla den till vanliga appnotiser som SMS, Slack eller timers. Det hela känns mest som en ofärdig gimmick som dessutom ligger långt efter de smarta ljusgränssnitt som exempelvis Nothing redan har erbjudit i flera år.

Som att inte det var nog innebär det också att ficklampan och blixten för kameran har märkbart lägre ljusstyrka än tidigare år. Inte OK Google! Särskilt för oss som nästan aldrig placerar våra telefoner med skärmen nedåt.

Camera Looks gör inbyggda kameran kul igen


Där Pixel 11 Pro däremot briljerar är kameran, och den kanske bästa nyheten stavas "Camera Looks". Istället för att lägga på ett filter i efterhand kan du nu styra bildsignalprocessorn (ISP) redan innan du tar bilden. Pixels standardinställningar har på senare tid haft en tråkig tendens att överdriva den artificiella skärpan och tvätta bort naturliga texturer med hjälp av lite väl mycket AI. Med Camera Looks kan du dra ner skärpan och lägga till lite naturligt korn på hårdvarunivå för att bevara bildens äkthet. Det är en riktigt rolig funktion som äntligen ger tillbaka lite mer kreativ kontroll till dig som fotograf. Min personliga favorit är "minimal", som ger en look som liknar den vi sett i tidigare smartphone-kameror utan lika mycket bearbetning.






En annan riktigt välkommen förändring i årets modeller är att 5x-kameran fått en större sensor som tar in 30 procent mer ljus, samtidigt som Night Sight överlag har blivit runt tre gånger snabbare. På mjukvarusidan har Google även byggt in en funktion som man kallar för Magic Capture. Googles säljpitch är att funktionen ska låta dig "vara i nuet" och lägga ifrån dig telefonen medan den filmar det bästa och väljer ut foton i samma kvalitet som att du hade fotat som vanligt. Verkligheten? Du måste ändå stirra på skärmen för att hålla motivet i bild. Men det är iallafall ganska coolt att de fått det att fungera rent tekniskt.

Rambler gör faktiskt skillnad


Google gjorde en ganska stor grej av telefonernas nya Proactive Assistance som ska hjälpa dig att exempelvis boka bord på restauranger, men för oss i Sverige är det inget som riktigt kan testas än. Något som dock faktiskt är genuint användbart är AI-modellen Rambler, som gör röstdiktering typ tio gånger bättre. Du kan, även på svenska, prata riktigt osammanhängande och fortfarande få ut riktigt bra skriven text.

Något mindre batteri


När vi tittar på batteriet har Google gjort ett aningen märkligt val. Pixel 11 Pro har ett batteri på 4850 mAh, vilket faktiskt är 135 mAh mindre än det som sitter i den billigare standardmodellen. I stresstester, som konstant videouppspelning med maxad ljusstyrka, dör Pro-modellen faktiskt innan lillebrorsan på grund av sin högre ljusstyrka och mer högupplösta skärm.I praktiken räddas dock Pro-modellens batteritid aningen av den energieffektiva LTPO-skärmen (som kan gå ner till strömsnåla 1 Hz vid stillbild) samt det nya MediaTek-modemet som drar mindre ström. Du lär klara en hel dags användning utan problem, men det skaver ändå lite att betala flera tusenlappar extra för en "Pro"-modell som faktiskt förlorar mot budgetvarianten i ren skärmtid.Pixel 11 Pro är i slutändan en väldigt bra telefon för den som vill ha den bästa kameran och skärmen Google har att erbjuda, men jag önskar att man hade lagt lite mer tid på HiLight så det faktiskt blev användbart. Men för den breda massan är det nog så att standardmodellen erbjuder en så pass likvärdig upplevelse för betydligt mindre pengar, vilket gör den till ett rimligare val för de flesta. Mobil, Feature, Tensor G6, Google Pixel 11 Pro, Camera Looks, Rambler, Gemini, HiLight, Android Bild till bildspel Bild till bildspel Bild till artikel Foto: Hugo Engström / Feber Bild till artikel Foto: Hugo Engström / Feber Tumnagel 39° 0 Här är Pixel 11-serien HiLight ska få dig att stirra mindre på skärmen 39.4° 0 Hugo Engström Hugo Engström
tis. 8 sep 2026, 21:00
Nästa sida Sponsrat: Se aktuella uttagstider och jämför alla casinon med svensk licens hos Casinorino.se. Teknik Internet Mac Mobil PC Pryl Vetenskap Motor Bilar Motorcyklar Båtar Eldrivet Lastbilar Samhälle AI Ekonomi Brott Hälsa Spel Xbox Playstation Nintendo Brädspel Popkultur Film TV-serier Trailers Om Feber Redaktionen Tipsa Annonsera Statistik Feber+ + Per månad 39 kr Betala löpande per månad. Ingen bindningstid. Starta prenumeration Per år 299 kr Enklast och billigast, bara 25 kronor i månaden. Betala löpande per år. Ingen bindningstid. Prova 14 dagar gratis innan du bestämmer dig. Starta gratis provperiod Engångsköp 349 kr Slipp återkommande betalningar, betala ett år i taget. Betala med kort eller Swish. Köp utan prenumeration